STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Människan är vackrast när
hon sjunger,
när toner hörs ur hennes instrument.
Mitt i sången är hon vän med alla
och mitt i dansen har hon del i allt.
Den som
sjunger sargar ingen,
och från stråken droppar inget blod.
Aldrig är hon
vackrare än då
och aldrig närmare sin inre låga
sin vishet och sin glädje,
än när hon vänligt och med lyckligt hjärta
delar med sig utav sångens blommor.
Stefan Demert
(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)
När natten
stack sin svarta fot
i dagens gyllne bygel
och styrde
ut sin häst av sot
med stjärnbesmyckad tygel
då rymde jag från Själabot
med ryggen röd av prygel.
Det var en
natt så stor och mild
trots blodets smak i munnen.
Jag sprang
med fot från kedja skild
och stupade vid brunnen.
Där drack
jag sen min spegelbild
tills jag var helt försvunnen.
Stefan Demert
Allt det man aldrig märkte
förrän det var förbi.
Allt det som alltid värkte
och skavde inuti.
Den blick man aldrig höjde
och såg var ljuset fanns.
Det ögonblick man dröjde
och missade en chans.
Allt det som gick förlorat
och aldrig återvanns,
de hinder man förstorat
- som nu finns ingenstans.
Allt det som aldrig gjordes.
Allt det som aldrig blev.
Allt det man aldrig tordes.
De brev man aldrig skrev.
Den hand man aldrig lade
som tröst på någon väns.
De ord man aldrig sade
som skulle sprängt en gräns.
Stefan Demert
En urna.
I den aska.
Kroppen vi upplevde
genom.
Att i vind virvla.
Den sista förskingringen.
Ett damm av dagar.
Som tunt:
fördelar sig
över konvaljebladen.
Stefan Demert
(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)
En mild vind sveper in från
havet.
Den doftar tång och fjärran
länder.
Båten vid kajen rör sig av den
lätta dyningen.
Segel och linor görs redo, och
alla kajers övervakare,
kustlinjens måsar, kastar sig
skränande
mellan hav och himmel. Solblänk i vattnet.
Det är tid för uppbrott.
Det är avsked och högtidligt
vemod.
Och orden till de anhöriga och
vännerna på kajen:
– Vänta mig inte tillbaka.
Ni bor i mitt hjärta, och jag i
ert.
Men vänta mig inte åter.
Om vi ses igen eller inte får vi
aldrig veta,
ty då är vi inte samma varelser
som en gång skiljdes från varandra.
Sörj inte sorgen: den är en del av allt.
Vi bestämmer själva hur stort
avståndet
ska bli mellan oss – ljusår eller famntag.
Människan kan inte spikas fast i
tiden eller marken.
Hon är född med en biljett i
handen.
Hon är född i krubbans halm under
en resa
och inte i ett hus där tiden stelnat.
Den vägg finns inte där hon kan
hänga bilden av sig själv.
I varje vägg som muras finns
också sprickan inbyggd,
och i varje porträtt som stirrar ut i rummet
är rörelsen förintad och blicken saknar liv.
Det uppbrott som inryms i varje
sekund förnekas av bilden
– och människan är ingen bild.
Hon är en rörelse.
Vät inte kajerna med tårar. Ge
havet fullmakt att få bära oss,
att sära oss – och åter föra oss tillsammans.
Och när du känner igen en
människa så är det säkert
någon som du en gång kramade, gråtande på kajen,
någon vars kind du med dina tårar fuktade, någon
om vars nacke du med dina händer
höll, någon som reste
med ditt namn på sina läppar och
med en bild av dig
i fickan närmast hjärtat.
Smärtan är en eldröd horisont med
solen sjunkande i hav och natt.
Men ur samma hav föds varje
morgon solen som ett ägg.
Vem minns då solnedgången kvällen
innan?
Och vem kan oupphörligt stirra in
i solen?
Var tacksam att du fått förmågan
att sänka blicken
och kan vända dig mot mörkret och
finna ro för ögat,
lä från allt det ljusa.
Ge havet fullmakt, ge vågorna
förtroende.
Lägg allt i vindens hand. Den
följer ingen tunnel
eller fåra, den kan ej fångas in i nät och fållor.
Den är sitt eget hem och måste
vidare. Som du.
Och högst där uppe ser du, om du
skuggar med handen,
hur örnen passerar solskivan. Överblickande.
Den äger inget hem i världen – den bor i sina egna vingslag.
Stefan Demert
Benämningen är varje föremåls boja.
Slaveriet under benämningarna
är varje människas boja.
Så han slutar skriva.
Skriften återvänder in i pennan,
formuleringarna kryper uppför armen,
passerar hjärnans transformatorer
och etikettlådor - och återvänder
ut i namnlösheten.
En timme senare skriver han igen
– medan i trädet utanför
ett okänt väsen delar näbben
för att sända ut en kod
otydbar i töcknet.
Han skriver sitt namn
fram och tillbaka ett antal gånger,
vrider och vänder på det,
tills han förlorar känslan för det
och det inte längre säger honom något.
Det känns för en kort stund
som om någon annan intagit
hans plats på stolen.
Han rasslar lite med kedjorna i sin bur
av kött, benämningar och namn
och skriver:
I den tid vi kallar nyss
satt i det träd vi kallar rönn
den fågel vi kallar björktrast
och
ropade till någon inom mig
som inte har ett namn.
Stefan Demert
Han fotograferade en gräshoppa.
Mitt i
språnget.
1/1000-dels sekund av tillvaron.
I framkallningsvätskan växte bilden långsamt fram:
Där var den - gräshoppan - stelnad mitt i språnget.
När han synade bilden närmare
såg han att gräshoppan
höll en mycket liten kamera
riktad mot honom själv.
Han förstod då att han befann sig
mitt i ett språng.
I ett mörkrum
höll just nu bilden av honom själv
på att långsamt växa fram
och klarna.
Stefan Demert
Bara en björnsång
innan vintern:
Jag kände det i luften.
Jag såg de första
flingorna.
Visserligen försvann de nästan genast,
men jag såg dem tydligt.
Man tar inte miste på sånt.
Då är det dags, då får
det vara bra
för den här gången.
Nu går jag i ide.
Först några torra blåbär
och ett adjö till korparna.
Min päls skyddar bara
mot sommaren.
Kölden överlämnar jag utan
saknad
till isbjörnarna och polarrävarna,
till snöskottarna och kallskänkorna.
Och kälkborgarna.
Min päls skyddar bara
mot sommaren.
Den måste vinterförvaras.
Väck mig
när det duggregnar
på snöresterna.
Stefan Demert
När solkupan står stinn
av honung.
Dagarna kommer och dagarna far.
Hastigt är tiden förliden.
Men dagen i morgon och dagen som var
lever tillsammans i tiden.
Lever ihop i ett flöde av ljus
där ingenting sker eller hände.
I de oändliga dagarnas hus
finns varken start eller ände.
Stefan Demert
När saknaden efter en kropp
blev för stor
lät jag mig återfödas.
Där var de igen: stjärnorna.
Och ljudet av
vind i trädkronor.
De fantastiska händerna.
Ögats rörelse.
Hudens mjukhet.
Stenarna vid stranden.
Att sänka sig ned
och omslutas av vatten.
De pålitliga fötterna.
Stigarnas mångfald.
Känslan av närvaro i en begränsning
– som ändå öppnade
för tusen möjligheter.
Den obegripliga
hinnan av sorg
som omsluter tingen.
En sorts dödens dagg.
Jag mindes: här måste man
vara stark för att uthärda.
Den här gången
måste jag lära mig
att älska människorna.
Den här gången måste jag
hålla mig vaken.
Och samla
så många ögonblick
att tiden äntligen utplånas.
Så att avsked och återvändo,
födelse och död
uppgår i varandra,
så att vägen äntligen
kan beträdas.
Stefan Demert
(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)
Ingenting här i världen kan växa
sig så stort och mäktigt,
så pampigt och pompöst, att det inte får plats
i speglingen i en vattendroppe.
I den speglas såväl Babels torn som ruinen efter det.
Droppen är ett litet öga som ser världen,
lugnt betraktande, utan att värdera den.
I det enkla och lilla, i det försynta
och det försagda,
bor berättelsen om världen och sanningen om livet.
Allt annat är och förblir förvillelser.
Detta är den lilla sagan om allt.
En vit duva flyger genom världen.
Den bär i sin näbb ett brev.
Den har alltid flugit genom världen.
Den har inget rede, äger inget
bo.
Den passerar plan och dimensioner
av liv,
förbi solar, gasmoln och galaxer.
Någon säger att det är en skata,
och att brevet inte är ett brev utan en silversked.
Vem vet?
Vem skrev brevet som duvan bär?
Vart är det på väg och vad står det i det?
Och tänk om den som en gång
öppnar det inte kan läsa!
- eller tänk om den kan läsa och brevet visar sig vara tomt. Blankt.
Duvan utan bo i världen flyger med
sitt brev.
Någon påstår att den visst har
ett bo
och att den är en höna och att brevet är ett ägg.
Eller också är den en sparv som pickar brödsmulor
längs Vintergatans trottoarer.
Den lilla sagan om allt har inte
innehållit så mycket.
Men det är just därför den är så liten.
Hade den haft något att berätta hade den varit stor och lång,
och det är den inte. Vänta och se.
Kanske vi alla som samlats här, tillsammans
har skrivit det brev duvan bär,
och kanske det är på väg till någon som ingen av oss känner.
En duva flyger med ett brev. Stjärnorna
lyser väg.
Någon säger att det är en struts,
som klampande
med stora kliv springer över tidens stora savann,
sökande ett hål i sanden att gömma huvudet i.
Eller att det är en liten kolibri som hänger
alldeles stilla i luften framför den väldiga världsblomman
med näbben fylld av nektar.
Men om ni lovar att inte sprida det
vidare
ska jag berätta vad som står i brevet som duvan bär.
Om det nu är en duva.
Där står: "Just nu avkräver en man tystnadsplikt
av en församling som just ska få höra honom
avslöja vad som står i ett brev som en duva
flygande bär genom världen…
Det var allt.
En saga blev det aldrig.
För sagor börjar: ”Det var en gång…”.
Men då ingen början finns kan man
aldrig säga så.
0ch inte heller kan man säga:
"Snipp, snapp, snut, nu är sagan slut!"
Droppen speglar världen.
Och i den kortaste sagan kan den djupaste
sanningen finnas,
och det allra minsta paketet kan innehålla den största överraskningen.
En duva flyger med ett brev.
Och sagan blev aldrig till.
Ty sagan är.
Och den är liten som en droppe,
med plats för allt.
Stefan Demert
Det finns en stam
som bara består av en man.
Han är den ende
som talar stammens språk.
Han ser in i elden och mumlar,
nynnar för sig själv gamla
stridssånger och vaggvisor.
Han är helt ensam om sitt språk,
sin bakgrund, sina minnen av
stammen.
Han har ingen att tala med.
Ibland ropar han över dalen
för att höra ekot återkasta hans språk.
Han är både stammens hövding och
undersåte.
Han är alla kvinnorna och barnen
och alla de stolta krigarna.
Han är de många berättelserna
och de många stegen stammen vandrat.
Han är tårarna och skratten.
Han är all den tid stammen har
funnits.
Nu hänger han på kvisten efter
regnet
som det stora trädets allra sista droppe.
Världen känns honom alltmer
främmande.
Solen har han sett, och månen.
Floderna och de många djuren,
Allt som växer.
De förbiglidande molnen.
De älskvärda men obegripliga
människorna.
Sina händer känner han.
Benen som burit honom.
Kölden har han upplevt. Hettan
likaså.
Och den ombytliga vinden:
mjuk, len, knappt i rörelse,
varm, isande,
hårt piskande, outhärdlig. Och plötsligt borta.
Vad har han mer att uppleva.
Och vem skulle han tala med om
sin upplevelse.
Det blev med elden som vanligt.
Varje ord läggs i elden för att
aldrig återuppstå.
Tills han sitter där, den siste i
stammen,
hopsjunken över glödhögen.
Redan en timme efter gryningen
har vildhund och gam gjort sitt.
Sedan finfördelas han av
smådjuren,
skingras som bokstäver
i ett glömt språk.
Stefan Demert
En kvinna sade:
I mitt barndomshem
drack vi vatten och mjölk
ur klumpiga muggar.
Var och en hade sin egen.
Att då komma till ett hem
där man drack ur så tunna glas
att vinet verkade sväva,
är en märklig upplevelse.
Jag tjänstgjorde där
i trettiosex år;
och jag drack
ur min medhavda mugg
medan jag putsade
och ordnade i rader
mitt herrskaps sjuhundra glas.
Men människorna var likadana
som därifrån jag kom.
De var vänliga och ovänliga.
Glada och sorgsna.
Lyckliga och olyckliga.
Snåla och generösa.
De bar på samma
förundran inför livet
och rädsla inför döden.
Ty en klumpig mugg
eller ett smäckert glas
har ändå bara
den gemensamma
ändamålsenligheten
att kunna fyllas och tömmas.
Så visst förstod jag ganska snart
att vin inte kan sväva fritt.
Stefan Demert
