NÅDEANSÖKAN
De f.d. torterarna tigger om
nåd,
vädjar för sina liv, slår ut
sina öppna händer mot domstolarna;
händer som nyss var knutna kring ett mörker.
Men de nya bödlarna ser på
varandra
i tyst samförstånd, talar till
varandra
med avmätta men tydliga huvudrörelser.
En söt saliv stiger i segrarnas munnar;
i munvinklarna syns lite skum,
eller fradga,
som hos hästar som just gått i mål.
Obarmhärtigheten fyller
rummet
som en bitter lukt.
Med tonlösa röster
avkunnas domarna.
Någon av de anklagade svimmar.
Någon gråter.
Någon förbannar.
På några minuter är salen
tömd.
Efter ytterligare några är
de dömda avrättade.
Även revolutioner måste rationaliseras.
Svart som den nye ledarens
huvudbonad
stiger solen upp över Iran.
Som en sandstorm blåser de
dömdas rop,
och ropen från dem de tidigare dömt,
emot oss − varje ord ett nålstick.
Sanden tränger in överallt.
De ouppnåeliga oasernas vatten
är förgiftat,
inte ens hägringarna förmår locka oss vidare.
Ordsanden viner.
Kamelerna segnar ned på knä
och välter över.
Våra karavaner blir liggande, snart uppslukade
och av sanden övertäckta.
Öknarna växer oupphörligt.
I det vindpiskade tältet, i
oljelampans sken,
med ena handen pressande
det fladdrande pappret
mot bordet, slickande på blyertsen,
försöker människan formulera sin nådeansökan.
Den hon ska ropa i vinden
under stjärnvalven.
