MINNET AV EN VÄN

MINNET AV EN VÄN

Min hals snörps åt

och mina ögon fylls av tårar

och hjärtat ropar

ur sin plats i vrån:

Ge mig ett svar på varför

– i en värld av dårar –

en del är svårare

att skiljas från.

MISSTRO

MISSTRO

Det första människan skulle tänka

om något närmade sig från rymden vore:

Hur ska vi försvara oss?

Skulle de som närmade sig vara en och tio långa,

med tre stora ögon och metallglänsande skinn,

skulle hon säga: Vilka kusliga typer!

Skulle de som närmade sig säga:

Vi älskar er!

− skulle människorna villrådiga se på varann och nickande mumla:

Här ligger en hund begraven. Så säger man bara inte.

Inte om man har tre ögon och ser ut som en förkrympt rustning.

Nationerna skulle gå samman oavsett ideologier.

Nu gäller det JORDEN! En hederssak!

Hit ska dom fanimej inte komma och snacka om kärlek!

Jävla plåtputtar!

MOBBAD

MOBBAD

Medan allt det obegripliga rör sig runt mig:

aspen rasslar, lupinernas fröskidor spricker med skarpa smällar,

korparna pratar, sländorna blänker,

− följer min blick en citronfjäril.

Både vindburen och för egen kraft dansar

den bland rosenmalvorna. Stannar till på en.

Lyfter, flyger vidare och gäckar betraktaren

genom att försvinna i skuggorna bland syrenbuskarna.

Jag kan ibland uppleva en känsla av utestängdhet

i förhållande till det som händer omkring mig.

Som om jag inte har del i den stora hemligheten.

Som om; alla levande väsen är införstådda

med varandra och jag är den enda

som inget begriper.

MONA LISA LOG

MONA LISA LOG

Och bilden av henne svävade fram genom seklen.

Leendet: avbildat, reproducerat, stulet, förfalskat,

analyserat, vägt och mätt.

Och hela tiden log det.

Längst in upphör materien, och vågrörelsen,

pendeln tar vid − oscillationen − eller:

det alltid varande uppenbarar sig;

som när läpparna försvunnit

och endast leendet finns kvar

det allt gåtfullare leendet,

konstnärens hemlighet

dold i penseln.

MOSTER EVA OCH MORBROR RUDOLF

MOSTER EVA OCH MORBROR RUDOLF

Smålänningen hamnade i Huddinge.

Rudolf från Ryd

som alltid hade jord och olja i fingersprickorna.

Verkstadsarbetaren. Spadvändaren.

Alltid med nån ny blånagel.

Han som alltid smånynnade

vad han än gjorde

och vars ögon lyste

när han plockade fram pianodragspelet

eller vilt stampande spelade munspel

så saliven och toner stänkte.

Han som efter sin frus död

kom att äkta sin hushållerska.

Min moster Eva.

Hon som alltid ville mig mer än väl.

Jag är säker på att de går i en trädgård någonstans.

Och påtar.

Han planterar

/

 två popplar vid entrén

och suger på pipan med det

nernötta piphuvudet.

Hamiltons blandning blandar sig med lättvinden.

Hon sätter potatis och har mjöl på kinden.

Det är en plåt drömmar i ugnen.

MYTEN

MYTEN

Segrarna sjunger sånger. Svulstiga och pompösa.

Hånfulla och skabrösa. Utan en skymt av ånger.

Helt segerrusbetagna samlas de intill båren
för att strö salt i såren på dem i bojor slagna.

Lyssna på segersången, hör på de hårda skratten.
Snart − efter jubelnatten − påbörjas rättegången.

Så kommer gryningstimman. Mönstren är redan vävda.
Massgravar redan grävda. Galgarna står i dimman.

Fångarna förs ur huset. Avprickas på en lista
− tills att den allra sista sprattlar en stund i ljuset.

Tyst ligger dödens dike. Tystnat har också gråten.
Bredbent och självbelåten tronar den segerrike.

Men i ett dunkelt fjärran, som av ett dis omgärdas,
då är det han som färdas, vettskrämd i bödelskärran.

Då får han själv, bespottad, lyssna till smädesropen
och inför pöbelhopen stå med sin nacke blottad.

Men oavsett vem som mördas, oavsett när det händer,
oavsett vilka länder − kommer all sådd att skördas.

När så all skörd är inne finns i den allt bevarat,
allt från vår vandring, sparat som ett gemensamt minne.

Då blir det lugnt i världen. Borta är gräns och galler.
Äntligen sönderfaller myten om orättfärden.

MÅNSKEN ÖVER MANGEN

MÅNSKEN ÖVER MANGEN

Nu går solskivan ner bakom Mosshöjdens kam och det skymmer kring Noppen och Kullen
och i Snipmyrens gräs tittar älvorna fram och det stiger ett blådis ur mullen.

Nu dras tappen ur luran i Klasko och Rass och det spritter av must och av lusta.
Och från Harjo och Hult kommer mänskor i lass för att svänga på skånken i Pilsta.

Mangens yta ligger blank som ett silvervatten. Här går jag med snubbelskank drullande i natten.

Och dom kommer i skaror från alla de håll, i från Bjurstrand och Dolosenoppi,

och man vet inte om det är folk eller troll: deras dans − är det bukter och hopp i.

Kanske dansar ett skogsrå med hål i sin rygg med en yngling från Antilatrakten,

som av invärtes lura och utvärtes mygg blivit vild av den virvlande takten.

Här vid Mangens bölja ljus hör man Pustatrallen
− och med läppen spänd av snus snarkar jag mot tallen.

Nu går solskivan upp bakom Dårbergets kam och det ljusnar kring Bråten och Noppen.

Och ur buskar och snår tittar yrvakna fram, och det kliar på själen och kroppen.
Men ett dragspel tar upp några toner igen och en danslysten flicka från Röjden
börjar snurra bland Nvskogas vättar och män, och så fortsätter dansen och fröjden.

Vid mynningen av Mangslidsälv susar det i säven.

Jag har sus i örat själv, Ramlösa i näven.

MÅTT OCH VIKTER

MÅTT OCH VIKTER

Vi mäter i mil och väger i ton.

Det nära och lätta ropar förgäves våra namn.

Avstånd kan vara mycket korta

Som mellan ögat och ögonlocket.

Tyngder kan vara mycket lätta

Som sandkornet på fingret.

Men vi mäter i mil och väger i ton

och hör inte genom dånet

den fjäderlätta viskningen intill oss.

MÅNGLARNA I TEMPLET

MÅNGLARNA I TEMPLET

Templet är vår kropp.

Utkastaren är vår inre Kristus.

Månglarna är de somt tagit över.

De som orenar och orerar.

Alla våra roller. Procentarna. Geschäftarna. Beräknarna.

De köpslående. Krimskramssäljarna.

Varje morgon slår de upp sina bord,

brer ut sina mattor, lägger upp sina varor

och börjar överrösta varandra.

Med upptäcktens piska och insiktens slag,

ska de drivas på porten.

MÄNNISKAN

MÄNNISKAN

Människan är värd all respekt.

Vi måste gå mycket varligt fram med henne.

Hon är bärare av en budkavle

vars innehåll ingen ännu kan förstå.

Sigillet kan inte brytas

förrän hon är framme

vid avsändaren.

MÄNNISKAN OCH DELFINEN

MÄNNISKAN OCH DELFINEN

Det sägs att människan och delfinen
en gång i tiden levde på land tillsammans.

Detta var mycket länge sedan − då delfinen kunde gå.
Men människan ville härska;
hon tyckte visserligen om delfinen − som en sämre bemedlad broder ungefär − men ville ändå få sina egna lagar att gälla för allt levande.

Delfinerna höll rådslag.

I hemlighet förberedde de en flykt.
Kloka, och ovilliga till strid som de var, påbörjade de en flykt genom att under årtusenden ändra sitt utseende.

Långsamt. I smyg. Styrda av vilja och längtan. Deras lemmar blev kortare och kortare;
de hasade sig allt närmare vattnet.
Människan, alltid upptagen med sitt, anade ingenting.

Och så en kväll − tidpunkten var uttänkt sedan länge − smög de ner i havet. Ljudlöst.

Lätt snuddande och uppmuntrande varandra: många var rädda för det nya.

Det nattsvarta havet räknade in dem och gömde dem.

De simmade fort fort fort bort från människan. 

Tätt tillsammans. Ungarna skrek och bad de vuxna vänta.

Fiskebåtar lägger ut från kusterna: människan söker sin försvunna broder. Ingen art går säker. 

Det sägs att delfinerna förbereder en ny flykt. 

Stora stim har observerats.
Mängder av fåglar har setts kretsa över dem, som rådgivare. 

En del tror att delfinerna nu siktar mot stjärnorna.
Vingar har setts växa.

MÄNNISKANS MÖDA

MÄNNISKANS MÖDA

Soljävel.

Stenjävlar.

Svett och sura sockor.

Bryta. Bända. Bära.

Tills en mur av satans förbannade stenjävlar

omgärdar ens tistelfält.

MÖJLIGHETER

MÖJLIGHETER

Solen
är isens möjlighet
till flykt.

Ljuset
är människans
flyktväg.

Tillsammans
skall vi bygga
en blomma.