FOTBOLLSDRÖMMAR

När jag var liten
klippte jag ut fotbollsbilder.
Min favorit: en bild från tidningen ”Se”
av målvakten Kalle Svensson
görande en omöjlig räddning

i Sao Paulo 1950.

Den italienske skytten bara gapade.

Jag cyklade till Råsunda

– AIK skulle möta Helsingborg -
för att få se denna räddning utföras.

För 1 krona (barn och militärer)
köpte jag mig plats bakom ena målet.
Jag var så nära att jag kunde se håren på hans ben;

men vad ska en 10-årig groda ha om inte grodperspektiv.

Ibland hämtade han bollen i min närhet

– och jag kunde se hans ansikte,
ett för en så skicklig målvakt ovanligt öppet sådant.

Jag visste att han var brandsoldat
(jag visste allt på den tiden)

och häpnade över att en enda människa
kunde ha två så stora uppgifter.

Jag ville bli som honom:

rädda människor ur elden

och rädda mitt lag från ett väntat,
ett i det närmaste oundvikligt nederlag.

Jag kastade mig handlöst på mina kompisars skott

– hela tiden med BILDEN i åtanke.

Vår lappade, dåligt pumpade boll

(varje gång den blev överkörd av en bil
lät vi skomakaren sy ihop den)

hade inte mycket gemensamt med dåtidens
läckert bruna matchboll.
Den som var så svår att se.

Detta var innan den vita bollens genombrott,
innan Georg Best, Pelé och Johann Creuff
löpte över TV-skärmarna.

Ja till och med innan Nackas comeback
och Backmans överjordiska dragningar.

Innan Puskas, Di Stefano och Genta

sågade sig igenom Europas alla försvar.

Som Kalle ville jag bli.
Men jag blev varken målvakt eller brandsoldat.

Jag blev utespelare och textpulare.

Fortfarande med hoppet om
att hjälpa mitt lag
att undvika nederlag.

Utan att därför segra.

Stefan Demert