SIG SJÄLV TILL LAST

SIG SJÄLV TILL LAST

Sig själv till last

är den som i grubbel går,
som gräver opp
och river i gamla sår.

Som stänger till och som kapslar in
sin fåglalåt och sitt barnasinn´
Kring hans ögon en sky av sot;
gräset vissnar där hans fot
sätter spår.

Sig själv till last

är den som i grubbel går,
som virvlar opp

allt damm som i mörka vrår

har lagt sig över förflutna dar;

han rotar fram och han spar och spar,

han spar och spar tills hans säck är full

– då bryts han av och går raskt omkull
och förgår.

Sig själv till lust

är den som i glädje går:

Han lyfter dagen
vadav den än består.

Hans magra täppa bär alltid blom.
Han gör en sång om sin ynkedom.

Han gläds åt vägen han traskar på;
han samlar stänk i det vintergrå
av vår.

Stefan Demert