VAMPYREN

Den lycka vampyren kände klockan 23.34                   

när han fann ett hus där man glömt
hänga ut vitlök i farstun
var obeskrivlig.

Ej heller fanns något kors på dörren.
Han slickade sig om munnen.

Den besvikelse
han efter inträdet i huset erfor

– när han märkte att
  ingen trodde på vampyrer -
var om möjligt ännu mer obeskrivlig.

Man hängde hans svarta kappa

i tamburen, dunkade honom i ryggen
och gav honom telefonnumret
till en bra tandläkare.

När han försökte spänna

sina allra hemskaste ögon i dem,
applåderade de och bad honom bedöma
deras grimaser.

Han rös över denna brist på takt.
Så fortsatte det:

man klippte naglarna på honom,
sa åt honom att ta vara på sömnen
och inte ränna ute på nätterna.

Och bjöd honom på örtte. Örtte!
Frågade om han inte kände sig ensam
där uppe i slottet; borde han inte gifta sig

och bilda familj, han såg ju inte illa ut

– om han bara följde med modet lite bättre.

Och varför sova i en kista 

när det finns DUX-sängar.

Satan! Vilken skräcknatt!

På hemvägen jagade han en katt,
för att få sätta tänderna i något!

– men den slank undan.                                                                                               ·

Folk hade ingen respekt längre.

Dom var väl immuna efter alla videofilmer.

Han sov inte en blund den dagen.
Till och med kistan kändes obekväm.

Och den förbannade fågelsången
trängde ner i kryptan.

Och han vrålade i förtvivlan
mot den äckligt blå himlen utanför:
”Hur kan människor vara så grymma!”

Stefan Demert