MÖTET MED KARON
Stefan Demert skrev denna på en gubbsegling med vännerna
Trött på levnad och mig själv
gick jag ner till Karons älv
för att invänta hans välbekanta slup.
När han sedan lade till
tog han fram en burk med sill
och han
frågade: ”Säg, vill du ha en sup?”
”Över
älvens mörka vatten
har jag färdats hela
natten.
Jag är slut och det är
dags att ta en paus.
Sätt dig här och öppna
burken.
Jag ska leta under
durken
om jag hittar några användbara
glas.”
Ja, där satt vi i hans
båt.
Långt i
fjärran hördes gråt
- eller var det kanske bara fågelsång?
”Skål för
livet!” Karon sa,
”Bättre
kan det inte va´.
Ta en sillbit till, för fan, och håll i gång!”
Jag
minns en del som sades.
”Har´u
var´t nån gång i Hades?”
sa
han flinande, och sen: ”Vad tycks om Styx?”
Sluddrade
att han var sliten.
Roddarlönen
var för liten.
Sill
och brännvin det var nu hans enda lyx.
”Men det finns en hemlighet. Nästan
bara jag som vet,
sa han
tyst och höll för munnen med sin hand,
”Ni är blåsta allihop. Det finns ingen dödens grop.
Det är samma rövarliv på nästa strand. Ja, på alla andra stränder.
Längs ett liv finns tusen länder. Vems idé det är? – ja, inte är det min.
Du får ursäkta, nu ska jag knoppa in.”
Karon
sov i famnen min.
Våran
båt drev våg för vind.
Någonstans
steg nya groddar upp ur askan.
Trött
var Karon, trött var jag.
Gryning
förelöpte dag,
och
den blänkte i den tomma brännvinsflaskan.
Stefan Demert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar