I många skogsbryn och gläntor
står tomma hus och visthusbodar,
utråmade ladugårdar,
hovskrapade spiltor.
Tömda hem.
Glömd gråstock i grönska.
Dammtrådar och spindelgarn
håller lagårdsbåsen upprätta.
Torra insektsdelar spretar
i hörnskrymslen och fönsterprång.
Genom svarthålen mellan golvtiljorna
tränger lukt av jord och sorkspillning.
Man anar snabba, tysta väsens ögon.
En vildkatt äger gården. Tigerrandig och tungbukad.
Han hittade den för tre år sen och trivs bra.
Husets sista människa bars härifrån
av vitklädda ambulansmän.
Kommunen tog hand om en tankspridd åldring till;
hon trodde det var självaste änglarna
och höll bibeln hårt.
Sen kom då katten, gick husesyn och stannade,
Slipstenen och Vedkubben såg att gården bytt ägare
- och fortsatte tala yxor.
Ibland suckar boningshuset, knäar till och knakar.
Mössen sprätter skrämda in i vägghålen.
Katten gäspar.
Tiden verkar ha lämnats kvar av människorna:
gråsuggan i jordkällaren hör golvet ovanför
hasa mot filttofflorna;
lockespindeln märker att någon trummar med fingrarna
mot det snea köksbordet,
Ännu.
Askan i vedspisen rör sig.
Något andas i närheten
- och någon går till brunnen på nätterna, sägs
det,
och fyller den med sten,
Världen är fortfarande upp och ner
konstaterar fladdermössen
innan de somnar bland bjälkarna i soluppgången.
