SPÅRLÖST

SPÅRLÖST

Den sanna kärleken har inget språk.

Språklös lever den bortom språket,
bortom alla känslor.

Ändå kan den väcka känslor, omöjliga att spåra:

av djup gemenskap,
av djupt samförstånd, av djup enighet.

Till dessa känslor

finns inga krav kopplade,
inget som måste bekräftas, förtydligas eller understrykas. Den spårlösa känslan är nog.

Hur ska sådant kunna mätas? Hur ska sådant kunna förstås?

Hur ska sådana som föraktar vanliga känslor kunna förstå icke-känslans

totala kärleksbudskap?

När inte ens några spår leder dit.Eftersom vi redan är framme.

STENEN

STENEN

På en vandring hejdades jag av en stor sten, ett par meter högre än jag själv.
Den var kantigt rund och som om den vare ditkastad eller nedfallen från skyn.

Den var så vacker, såsom stenar kan vara, med alla dessa skrovligheter och färgskiftningar av lavar
i gråa, gröna, bruna och blåa nyanser.

När jag stod och betraktade stenen fick jag se att en hand, en högerhand, stack ut från den,
en utväxt, lika grå som stenen,
Först blev jag rädd: en sten med en hand?
Men jag kunde inte tygla min nyfikenhet, det var som om stenen ville hälsa på mig,
och jag tog tag i handen. Den var stenhård.
Och plötsligt kramade den till - och jag satt orubbligt fast! Skräckslagen.
Då lättade stenhanden sitt hårda grepp och tryckte till min hand lite lätt ett par gånger innan den släppte helt och jag kunde dra tillbaka min.
Förundrad stod jag kvar framför stenen, handen var borta,
men det var som om någon talade inom mig: 

"Jag ville bara visa dig att jag finns överallt och att jag kan nå dig när jag vill, och du mig. Och jag ville att du skulle få känna på min styrka och förstå att den också är din och att du kan ta fram den när du vill. Du är aldrig ensam, och detta gäller alla människor. Jag är med eder intill tidens ände, ja bortom den, såsom jag var med eder innan begynnelsen. Om det fanns en början och ett slut skulle ingenting finnas. Vi färdas tillsammans. Ge mig inget namn. Varje namn spärrar vägen, skapar bindningar och krav. Man kan inte sätta ett namn på det som finns överallt, man kan inte sammanfatta det oändliga, stänga in det obegränsade, som du, liksom jag, är en del av.”

Så talade den sten som spärrade min väg.

STIG

STIG

Ormbunkar i motljus.
Motljus och ormbunkar.
Mygg i motljus.
Motljus och lingonris.
Bländande bländning.

Granstammar i motljus.
Genomlysta löv.

Motljus och tallrötter.
Gulgräs i motljus.

Ryggtavlor i motljus.
Och alla småfjärilarna.
Den här motljusstigen verkar leda rätt in i solögat.

STRANDLINJER

STRANDLINJER

Längs strandlinjen, långsamt gående.
Skor och strumpor i ena handen.
Havet sköljer lojt, andas lugnt, sträcker sig in ett par meter, drar sig tillbaka, återkommer…

Och som så många gånger förut vänder jag mig om
och ser mina spår försvinna.
Och jag böjer mig ner, skriver någonting, ritar en figur - som suddas ut
av det loja småsirplande strandvattnet.

Men Havet viskar mer än så: Jag tar hand om allt, alla spår, minsta tecken. Jag drar allt ned i mitt förvar.

Du kan vara lugn.
Jag vaktar så många stränder, jag har sorlat och sipprat runt så många bara fötter,
alla med olika ålder. Jag är inte bara ett hem för alla de många vrak som vilar i mig,
för alla de varelser som lever i mig. Jag är också strändernas bevakare. Ständigt. Och dess rengörare.
Men inga tecken går förlorade, inte minsta spår, inte ens de kringkilande småkrabbornas.

Tro inte att det inte är förenat med ett trauma att drunkna, att dras ner.
Tro inte att det inte är förenat med ett trauma att skiljas åt.
Tro inte att det inte är förenat med ett trauma att lämna det kända och uppslukas av det okända.
Eller att se lamporna slockna, en efter en, eller att se solen sjunka vid horisonten.
Eller att höra kära röster tona bort och tystna.
Eller att avskiljas från det gemensamma och hamna ansikte mot ansikte med själva tomheten.

Livet är ett trauma, men ett sådant i vars slut ett frågetecken blänker till
- som en solbelyst fjäril i en mörk granskog.
Följ tecknet och du kommer frågan på spåren.
Var inte rädd. Du är aldrig ensam.
Skogen värnar dig och ledsagar dig till ditt eget inre hav, som ligger väntande på att få bära dig till nya kontinenter, med strandlinjer där du ännu inte har lämnat dina fotavtryck och med klippor du ännu inte spejat ifrån.

Horisonternas antal är oräkneliga.

Det finns en KRAFT, och den har givits många namn och har fängslats i många olika religioner och har förnekats av dem som icke tror. Oavsett allt detta står denna KRAFT fri från alla benämningar.

Från ALLA benämningar.

SURTSEY

SURTSEY

På natten dyker Surtsey upp

– eller dyker båten upp vid Surtsey. Vulkanön.

Vi möts på däck.

"Var det sjuttiotre den föddes?" "Var det inte s e x t i o tre?"

Jo.

Herregud! 17 år! Jag trodde det var sex-sju år sen!

Ur det förflutna dyker Surtsey upp och visar sig i det närvarande.

Och vi närvarande - Odysseus barn, har alla olika begrepp om tiden.

Med ett vitt dis över sig

– ett ögonbryn - följer Surtsey båten som ett halvslutet öga, ser ljusen upplösas, lanternorna borttona.

Det närvarande försvinner in i framtiden med öar av klockslag i vattnet efter sig.

Surtsey sluter ögat och dyker.

Klockan saknar visare.Jorden vrider sig som en urtavla kring mittpunkten Alltid.

SUVERÄNITET

SUVERÄNITET

Ingen annan än människan
äger förmågan

att vara omänsklig.

SVARTA TAVLAN

SVARTA TAVLAN

I klassrummet
står människan

vid svarta tavlan:

Ekvationer och formler.
Ändliga tal och oändliga.

Vetenskapligt vederlagt! Statistiskt oantastligt! Bärande bevis!

Svar på tal!

Lika med!

Summan av kardemumman.

Ekvationer och formler.

Människan står vid svarta tavlan men ser inte

den vita.

En kärnklyvare är hon
som aldrig nått kärnan.

SYNBARLIGEN OMÖJLIGA TING...

SYNBARLIGEN OMÖJLIGA TING...

Det var en blåsig, kylig novemberkväll.

Jag kom ut i mörkret från en biograf efter en sen föreställning av en fruktansvärt svart film…

I den berättades det om hur det stora kriget hade gått över Jorden,
och om hur alla som hade överlevt bodde i hålor och gångar under markytan.
Det var farligt att vistas där uppe.

I filmens sista scen går en grupp på sex, sju barn på led efter varandra över en ås.
De syns som svarta silhuetter, det är hård motvind och mörker.
De går nedhukade och klamrar sig fast vid varandra.

Alla bär gasmasker.

När jag tumlar ut från biografen är klockan över elva.
Det är kallt, blåsigt och folktomt. Publiken skingras, och plötsligt är jag ensam på gatan.
Jag kurar ihop mig och traskar på.

Då hör jag en sång - aldrig hörd, varken förr eller senare. En klar barnröst.
Jag stannar upp och vänder mig om.
En flicka, sju eller åtta år, i en ljus sommarklänning, bara armar och bara ben,

dansar graciöst leende framför mig, och sjunger:

"Det ska lysa en sol i den mörkaste natt och all oro och sorg skall förgå.
Det skall växa en glädje och höras ett skratt som till alla på Jorden skall nå…”

Våra blickar möts. Jag står häpen.
Ingen vuxen någonstans, bara hon och jag på trottoaren i mörkret och kylan.
Hon sjunger och dansar.
Jag vänder mig om för att gå - då är hon borta!

Jag snurrar ett helt varv runt och konstaterar att jag är ensam på gatan.

”Det skall lysa en sol i den mörkaste natt…”

(Jag kurar ihop mig i blåsten och hastar mot tunnelbanan.)

SÅ ÄR DET

SÅ ÄR DET

Man vill släppa på Stora Sjöfallet om sommaren för turisternas skull
och sen stänga av det igen när säsongen är över.

Men Naturvårdsverket säger nej.
Man kan väl inte hålla på och leka med naturen hur som helst.

Är det avstängt så är det.

Ingen har frågat Stora Sjöfallet.

Men vem frågar en gris om den vill bli slaktad

eller ett träd om det vill bli fällt.

Fick romantikerna ta över levde vi i en djungel

utan vare sig avelskontroll eller föryngringsytor.

Men kära Naturvårdsverk.

Kan vi då inte stänga Sverige mellan november och mars?

Nej.

Det vore att förneka den dystra mylla

vilken vi gödslar med vårt svårmod

för att skördarna avstängning och förbud ska se solens ljus.

För övrigt vill vi bara meddela att: Vatten finns i vattenkran.

SÄD

SÄD

På svirrande vingar

hängde lärkorna över fälten.

De lät som glada marknadsutropare: "Kom och se våren!
I som här utträden - låten sorgen fara! Passa på!"

Man fick skugga med handen för ögonen

för att kunna se dem hänga däruppe i solbländningen.

Fjolårsgräset vispade i vinden

och nattisen i småpölarna verkade nästan patetisk
innan sol och luft utplånade den

på mindre än en timme.

Jorden vred sig runt

med de underbara arterna på sin rygg.
Brun mylla ångade i värmen,

och en änglaflock måsar

skränade och fladdrade kring traktorn.
Deras skrin dränkte motorljudet.

Under allt oväsen

började maskarna förbereda jordbruksarbetet.
Utan applåder och inropningar.

Våra ödmjuka tjänare. Fågelmat och abborrbete.

När lärkorna slutat ropa sjunger maskarna

genom den säd de hjälpt till att lyfta ur mullen.

Varje strå en orgelpipa

med axet som den klara tonen. Marken är mättad av tyst sång.

SÖKAREN

SÖKAREN

Jag sökte ”Ljuset”, ”Paradiset”, ”Himmelriket”.
Men fan bara mörker.

Jag sökte ”Frälsaren”, ”En mening!”
Jag bad och bönade.
Mörkret bara växte.

Men så en morgon

när jag såg mig själv
i badrumsspegeln
brast jag i skratt.

Plötsligt var jag där –

(

,

i himmelriket, i paradiset.

Och djupt inne i mina halvslutna morgonögon blänkte frälsarens ljus till.

Som en svetslåga.

SÖMNEN

SÖMNEN

Utanför hyttfönstret

i nattkylan i svartvattnet
flyter frigolitbitar.

Stora, drivande, vita klumpar.

Nej. Det är sovande svanar,

med huvudena dold under vingarna.
Vit sömn på svart hav.

Jag ryser till och vrider upp
temperaturen i hytten,

i vetskap om att mig väntar
samma utsatthet.

Men fåglar

skriver sig fram genom världen
med vingpennor.

Och på det frigolitvita pappret
landar svarta stänk

som tecken på liv.

TIDENS HUS

TIDENS HUS

Natten står stor över Stuv,
med stjärnor och dolda planeter.
Huset hålls samman av skruv,
i väntan på nya tapeter.

Natten är himmelskt enorm.
Dess gnistor är födda ur tankar.
Allting tar skepnad och form,
långt innan snickarna bankar.

Stjärnorna tråder sin dans
i välkända mönster och bågar.
Huset är färdigt och fanns
långt innan snickarna sågar.

Allt är idéer från start,
födda i avlägsna kamrar.
Huset står färdigt och klart
långt innan snickarna hamrar.

Tankar från ingen vet var
ligger långt före och skapar.
Arbetsinsatsen är klar
långt innan snickarna kapar.

Halvmåne. Nedtonat ljus.
Vem vet vad skuggorna döljer.
Tiden kan ses som ett hus,
inte en sträcka man följer.

Huset har rum för envar.
Tiden har tid för oss alla.
Tids nog ska undran få svar;
huset kan aldrig förfalla.

Natten är slut. Om ett tag
gryr det bland dungar och gärden.
Snart ska vi - åter en dag -
snickra på tanken om världen.


(Dikt av Stefan till dottern Anna med make Christer 2004, under renoveringen av den 200-åriga hallandslängan i Stuv, Frillesås)