LIVEGNA
Det går inte att blanda
marmelad och senap.
Jo det går, men det är
inte gott.
Mjölk och öl går inte
heller ihop,
eller kaviar och choklad.
Men vi ska tydligen vara
tillsammans, du och jag.
Visst går det att blanda
marmelad och senap.
Men inte är det gott.
Å andra sidan liknar
smaken ingen annan.
Jag skulle önskat att det
hade stått ett bäst-före-datum på mig,
så hade du inte behövt bli så besviken när smaken förändrades.
Jag märkte hur du försökte
tycka om,
och hur du använde dina lögner som kryckor.
Det är tungt att
genomskåda den man bara vill betrakta.
Det är tungt att lyssna till tystnader
som inte längre är pauser i samtalet
utan bara brist på ord.
Vad återstår. Skruva av
locket. Tömma innehållet. Spola ren burken. Vandra vidare, tom genomskinlig;
oskyddad − med locket käckt under armen.
Om jag skulle lägga armen
om dig när vi är ute och går,
betyder inte det att jag äger dig.
Tro för all del inte det.
Att jag gör anspråk på dig
och vill binda dig.
Du är fri, och vem är jag
att kväva din frihet.
Du har talat så mycket om
ditt köns frigörelse
och om mitt köns förtryck att jag naturligtvis ryggar tillbaka och är på vakt
mot mina egna känslor,
med påföljande handlingar.
Därför rör jag vid dig alltmer
sällan.
Därför smeker jag din kind
nästan aldrig.
Därför tänker jag mig noga för innan jag omfamnar dig.
Därför sliter jag dig inte intill mig och ropar ut hur mycket jag älskar dig.
Därför glider våra
fingertoppar isär.
Därför promenerar vi
tillsammans, var för sig.
Mannen och kvinnan vid var
sin åra.
Men ännu inte i samma båt.
Ibland möts våra ögon.
Då ser en av oss ner.
Den för dagen svagare.
Vi fick inga barn.
Men vi skaffade cyklar.
Det var tretti år sen.
Han hade ett sånt leende.
Nu har vi tax. Ludde.
Tax och tystnad.
Hans händer var som små
krabbor över mig.
Jag började tycka om det.
Jag böjde mig och stod i båge under krabborna.
Jag tror jag ropade hans namn.
Nu ligger krabborna stela i hans knä.
Och han har stora sorgsna tårar i armhålorna.
Så vanligt hade det blivit
mellan oss.
Han: att du inte ens märkte
att jag en afton, bara för dig, tagit ner månen.
Du hastade förbi med några
plastkassar, såg ljuset och undrade om jag hade handlat en rispapperslampa på
IKEA.
När det var månen.
Ju mer vi talade om vår lycka,
desto kraftlösare blev ordet.
Den blev som en knapp i
knapplådan.
Röd men inte större är de
andra.
Innan någon av oss dör, tänkte
han, vill jag än en gång se kärleken i hennes ögon.
Vill jag känna mig älskad. Längtad.
Kanske till och med
åtrådd.
Men dagarna skumnade. Vardagsstarren
växte.
Vi rörde oss i rummen, som med blindkäppar.
Ur våra mattor steg varje
morgon dimmorna.
Avlägsna fåglar sjöng.
Fönster immade igen.
Ögonlock skruvades på.
Våra få ord blåste (skrämda)
in i hörnorna som dammtussar.
Men när hon låg för döden
och alla apparater gjorde sin påtvingade plikter, rytmiskt och riktigt, och
hennes språk för länge sedan tappat andan och sjunkit ner i den brunn där bokstäver
upplöses
såg hon på mig ett flämtande ögonblick.
Deras blickar möttes som två fjärilar på samma blomma.
Hon trevade efter min hand. Och fann den.
Efter detta var jordfästningen
ingenting som berörde någon av oss.
Jag höll upp en spegel
framför min mun.
Det blev imma på den.
Då förstod jag att jag ännu var vid liv.
Sedan tittade jag på mitt ansikte.
Jag minns särskilt ögonen.
