ARK OCH ORD

ARK OCH ORD

Detta är ett exempel på hur en tom sida 

kan fyllas med ord.

Så fylldes en gång tomheten med liv.

Den och medlen fanns - medel skapade 

av en tidigare utveckling,

och som papperet och pennan har 

sin övervakare och utnyttjare,
så var tomheten och medlen övervakade, 

väntande på att utnyttjas.

Vi och Gud skapade världen.

Vi blåste vår ande in i människan. 

Gud är allt du ser.

Han är ögat du ser med, 

hjärnan du uppfattar med, 

tanken som följer.

Han är din oförmåga och din förmåga.

Han måste ständigt väckas och hållas vaken 

– av din vrede, din förtvivlan, din glädje, 

din nyfikenhet men framför allt: din kärlek.

När din kärlek är som starkast 

är Gud klarvaken;

då följer han din minsta rörelse 

med spänd uppmärksamhet
- som katten ulltåten -

ty då har du rört vid honom, 

nuddat ditt inre.

Vi är medskapare.

Vi har själva en gång lagt grunden 

till allt detta, och vi ska själva 

en gång avsluta.

Det tomma fylls med ord skrivna av oss alla.

Det oskrivna ligger alltid väntande på att skrivas

– och mitt i beckmörkret i det nedsläckta landet
finns det alltid något rum där lampan brinner,

där orden fogas samman på det vita arket,
där tanken växer över tomheten.

Stefan Demert

BABELS TORN

BABELS TORN

I samförstånd och i tro

byggdes i fas på fas

det väldiga Babels torn,
tills arbetet nederlas.

Ty missförstånd och misär
såddes bland jordens barn.
Av Babels mäktiga torn
blev endast en grottekvarn.

När åtskillnaden blev lag
så splittrades land och ord;
och ur denna svarta sådd
kom tvedräkt och brodermord.

För allt som var harmoni
blev människan döv och blind;
och mening och ändamål
- blev jagande efter vind.

Men språkförbistringens tid,
som delade allt itu,
den sträcker sig ända hit
och är lika tydlig nu.

Och bygget på Babels torn

kan bara tas upp igen
om endräkten återföds
och fienden blir en vän.

Stefan Demert

BALLAD OM MAKTEN

BALLAD OM MAKTEN

Den förste som regerade vårt land var konung Nolla.
Men om han gjorde någonting var ganska svårt att kolla.
Han syssla mest med såna ting som rörde hans person,
så inte var det konstigt att det blev revolution.

Vi gjorde vad vi borde för längesen ha gjort, 

vi reste våra vapen och sprängde slottets port

och hängde honom lodrätt i en snodd från en gardin, 

men barn och hustru skonades - vi var väl inga svin. 

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla 

"Frihet, jämlikhet åt alla !"

Och den som hade makten nu var Stora Generalen.

Han skratta jämt på bilder men han var en riktigt hal en.

Han talade i timmar, han var svag för retorik

och fann han någon farlig, gick han gärna över lik. 

Han ansåg att han själv var ett sändebud från Gud 

och öste på oss skatter och utegångsförbud.

Då tyckte vi nog alla att vi borde vända blad:

- Han föll för några kulor vid en militärparad! 

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla; 

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Den man som styrde landet nu, det var en Fänrik Fluga, 

en son av folket, uppväxt i en fattig torparstuga.

Dessutom var han stilig, han gick hem hos folk och fä 

men det visade sig sedan att hans skalle var av trä.

Han omgavs av en hänsynslös, diktatorisk klick 

och fjärma' sig från folket ju mera makt han fick.

Så vi gjorde vad vi måste för att skydda våran stat;

- Han flög i tusen bitar vid ett listigt attentat! 

Sen hördes över byarna vårt segerjubel skalla: 

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Nu är det lugnt i byarna och lugnt på varje gata.

Nu styrs vårt land av tekniker som gjort en Jättedata. 

Och den har programmerats med historiens alla tal,

så chansen att den störtas kan nog anses minimal. 

Här finns ett korn åt alla - för såväl blå som röd, 

Den Stora Jättedatan har folkets fulla stöd.

Nu finns det ingen längre som stormar nån bastilj, 

nu leve vi tillsammans som en enda stor familj, 

och över landet hör man högtalarljudet skalla: 

"Frihet, jämlikhet åt alla!"

Stefan Demert

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

Vi har varit med förr. 

                                                                               .

Vi kan rutinerna, 

förberedelserna inför natten
- vi vet vilka lampor som ska släckas,
vilka ljus som ska blåsas ut.

Är det något vi känner till
är det hur man åstadkommer mörker.

Vi är barn av den skymmande kvällen,
de rastlösa dagarnas folk.

Svalor med fastspikade vingar.

Snart är det oss rubrikerna talar om.
Askflagor har redan synts i luften.

Mullret hörs ännu på avstånd.

Tecknen är tydda.

Men så länge det elektriska ljuset
brinner lyssnar ingen på teckentydarna

– dock: när mörkret inträder 

söker man efter dem
dragande från hus till hus med facklan
i den ena handen och kniven i den andra.

Så har alltid rädslan sökt sitt offer
i tron att rädslan ska försvinna efter dråpet.

Vi är barn av den skymmande kvällen.

Vi hör inte viskningarna; vårt språk

är skriket, sirenen, skottet, motordånet.

Men under jetplanens landningsbanor
växer ett rotsystem
bärkraftigt av beslutsamhet.

Ni, barn av den skymmande kvällen,
systrar och bröder, skördetiden är inne.

I natt ska frukterna plockas.
I natt ska ängarna slås.

I månsken ska allting bärgas
och bäras i ladorna in.

I natt, eller nästa.
Ägget vilar i redet. 

Tiden ruvar.

När fågeln föds faller skalen dånande,
genljuder varat av det smärtans skri 

som uppstår när alla 

bristningsgränser överskrids.

Och detta sorgsna skri 

får människornas hjärtan att vibrera.

Så reser sig fågeln av vatten 

och rätar vingarna av eld.

Dess ben är blixtar mellan buk och jord.

Fågeln med den hårda klon och det mjuka dunet.
Och fjäderlätta hjärtat.

Fågeln med lienäbben och det milda ögat.

Vi har varit med förr.

Nu har vi bara att vänta.

Och kasta allt vi samlat in i fågelgapet
så att den växer och blir klar att flyga
och inte sjunker samman tärd och svulten
med millioner möjligheters människor
kvävda under buk och vinge.

Stefan Demert

BLÅKLINT OCH MINA

BLÅKLINT OCH MINA

Bepansrade härar skövlar

när solen står högt över slätt;
det trampar för många stövlar

i sommarens skira balett.

    

I blåklintens salar, minan
får alltmer fastare rot.

Förstenad står ballerinan
och sörjer sin bortsprängda fot.

Stefan Demert

BREVET FRÅN SINGAPORE

BREVET FRÅN SINGAPORE

Det kom ett brev från staden Singapore,
det första tecknet efter fyra år.

Dess skrift var fläckar utav mången plump.
Jag läste brevet sväljande en klump.

Det kom ett brev tre dagar efter jul.

Det lyste opp vårt gråa lilla skjul.

Vi lade undan vårat luffarschack
och far tog på sin gamla bröllopsfrack.

På utdragssoffan bänkade vi oss
och tände vårat sista tomtebloss.

Jag läste högt och far bredvid mig satt
med handen sin bak örat som en tratt.

Med vemod slukade vi varje ord,
och tårar föll på vårat nötta bord.

Du skrev om hamnar och om mången bar
så att det vattnades i mun på far.

Du skrev om stormar och om väder lek
då det ej duger att va' feg och vek.
När det var slut jag lade brevet ned,
sen satt vi där och hulkade och led.
Sen tvinga hungern far att ta sin spark
och åka ut och leta lite bark.

Jag fattar blyertsen och skriver så,

i hopp om att du detta brev ska få…

”Du kan ej ana hur vi två ser ut.
Vi går i trasor, pengarna är slut.

Vår brunn har sinat, korna har fått löss.

Vår lycka dog den dag du gick till sjöss.

Ur strumpan tittar mången frusen tå
och vi har skägg till naveln båda två.

Så du förstår att saknaden är stor.
Kom hem och pyssla om oss, kära mor.”

Stefan Demert

BRYGD

BRYGD

Det bodde en häxa i Lagomma by

– asbestium - dum - dej

som kokade brygder av dimma och dy

- aluminium - pompei

Hon spådde i aska, hon spådde i sump, 

hon hittade guld i den gråaste klump,

och hon hittade bly i den klaraste blick.

Hon hittade oro och törnen och stick 

där andra såg rosor och ro.

Den häxan var hemsk, må du tro!

– där hon satt vid sin gryta och rörde och rev
och bjöd på en slick ur sin slev,

understundom.

Den häxan fick prygel, så mycket man tål

– apokalyps - dum - dej

Sen blev hon bespottad och bränd upp på bål

- aluminium - pompei

Hon viskade väg, men vi visste ej vart.

Hon spådde för dystert, hon spådde för svart.
Hon kunde se spöken på ljusaste dan.

Hon var kvick som ett silver och listig som fan.

Och hennes vidriga brygd
den stank över hela vår bygd.

Det gick ej att leva och andas däri
och detta kom småningom vi
underfund om.

Må häxor och trollkarlar brinna som ved

– avgasium - dum - dej

som inte kan låta oss vara i fred

– aluminium - pompei

Som jämt ska berätta om smärtor och sting,
om nedfall och gifter och gruvliga ting.

Som håller ett finger i vinden som drar
och varnar för kommande ovädersdar

och eländes jämmer och ve

– och tjatar att vi måste se!

Nej, nu låter vi dessa förkolna på bål
och utbringar därtill en skål!

Låt oss blundom !

Stefan Demert

BUNKERBALLAD

BUNKERBALLAD 

Se upp för den svarta skräcken!
Den kommer och tar dig snart.

Snart hoppar den upp ur säcken,
det är ju helt uppenbart.

Den bidar sin tid och väntar,
som gas i en flaska spray.

Så fort du på dörren gläntar,
suger den tag i dig.

Då gäller att du står rycken
och har ett bastant försvar.
För annars slits du i stycken
så inte en tofs blir kvar.

Då biter han dig i strupen

- varmed du ofta gol -
och kastar dig nedför stupen.
Så skaffa dig en pistol!

Så skaffa en pansarbyxa
och en kavaj av plåt,
och köp dig en redig yxa,
kanon och en pansarbåt.

Och gjut dig ett bunkerrede,
försett med en dörr av bly.
Planera väl för det skede
då det är för sent att fly.

Knivar och saxar vässa.
Köp en skottsäker väst.

Tryck ner en hjälm på din hjässa.

Köp piller mot stress och pest.
Det finns så mycket att välja,
handla med hugad håg.

Livet vill gärna sälja
ur sin postorderkatalog.

Livet vill gärna ge dig
en chans att få stanna kvar.

Livet vill gärna se dig
som gäst ännu några dar.

Och faller den stora bomben,
så drager du för gardin
och sitter i katakomben
och öppnar en flaska vin.

Må mänskor och hundar vråla
därute bland blod och död.
Du har ju din pansarhåla,
på dig går det ingen nöd.

Vad gör det väl att dom vrålar,
du räds inte själva fan.

Du lyfter ditt glas och skålar
för livet och morrondan!

Stefan Demert

BÖDELN

BÖDELN

Bödeln är sin handlings offer.

Ingen dömer oss.

Vi dömer oss själva.

Vi är domare och anklagad i ett,
vår egen läromästare och elev,
torterare och tröstare,
tyrann och slav.

Våra handlingar bryter väg åt oss.

Detta är den perfekta rättvisan.

Vi slipar vår egg mot erfarenhetens slipsten,
den alltid växande, roterande stenen.

När eggen är färdigslipad ska allt den klöv sammanfogas.

Ty vem kan skilja vind från vind, eld från eld?

Det goda är - men det är icke gott.
Det onda är - men det är icke ont.
De är vandrare och ränsel. Ränsel och vandrare.

Trädets krona skyddar fågeln,
och fågeln håller kronan upprätt
med sitt grepp om kvisten.

När mänskan skiljde åt det som är ett,
när hon klöv trädet,

var hon blixtens like,
hård och skoningslös.

När yxan lyfts ur det som klövs
står trädet där igen.

Och den som karvar in ett hjärta i dess stam

vet inte hur rätt han har.

Stefan Demert

BÖDLARNA

BÖDLARNA

Herre.

Välsigna bödlarna.

Ty de veta icke vad de göra.

Ditt ljus bor i såväl dem som i deras offer.
Du känner dem alla. Du vet deras väg.

Vi känner dem inte, Herre. Vi svär oss fria.

Vi tvår våra händer. Vi sminkar över våra bödelsmärken.
Vi pekar och säger: Se bödlarna!

Du känner bödlarnas ensamhet.

Du är med dem när de ordnar med sina don i gryningen;
när de provar falluckorna eller drar längs eggen med fingret.
Du känner torterarnas hjärtan.

Herre. Välsigna bödlarna.

Förlåt dem deras blindhet. Och förlåt oss våran.

Förlåt mullvaden för att den inte ser stjärnan,
och måsen för att den inte känner jordens gångar.

Förlåt oss, när vi ropar ut de skyldigas namn

men glömmer våra egna; när våra tungor i oförstånd
klipper sönder våra medmänniskor.

Varje gång vi vänder någon ryggen
stängs en möjlighet framför oss som en dörr.

Inte dömde du den första bödeln,
barnet med en sten i handen.
Du bara insåg att han blivit till.
Och lika lite som du dömde den förste,
dömer du den senaste i raden.

Medan vi för lista över bödlarna.
Och skriver dyra räkningar i våra hjärtan.

Du dömer inte. Du väntar. Du ser tiden an.
Och ser hur bödlar och offer byter plats,
hur svärd lämnas över från en hand till en annans.

Dansen går i spegelsalen,
ty endast kringgärdade av speglar
kan vi peka och ropa: Se bödlarna!

Som rovfåglar kretsar bödlarna över världen

Medan blivande skarprättare slumrar i ägg

Vem torkar bödelns tårar

Vem vaggar bödelns huvud i sitt knä

Vem kysser hans näbb och värmer hans klor i händerna

Herre. Välsigna bödlarna

Stefan Demert

CIVILISATION

CIVILISATION

Ur vår civilisation har vi redan kramat det mesta

– som vatten ur en svamp.

Nu börjar sönderdelandet av själva svampen.

Det skapas ständigt nya behov

av saker vi inte behöver, 

på bekostnad
av våra andliga behov.

Vi är ett primitivt folk

i ett underutvecklat land.

Vårt liv går ut på att förneka döden,
att se den som en fiende i svart kappa,
som hotar vårt och våra vänners liv.
Döden blir en vak vi sparkar i

- ett sugande svart hål -

och livet den is som omger vaken,
och som vi försöker få naglarna att fästa i.
I panik.

Liv och död är samma vatten - i olika stadier.
Vi bygger upp idyll - och pysselmurar mot döden.

Vi skulle aldrig kunna sitta på huk vid lägerelden
och tala förtroligt med andarna omkring oss.

Tanken får oss att rysa, nej, vi knäpper på elspisen,
sätter på radion och håller lamporna tända.

Allt för att slå sönder tystnaden
och splittra mörkret som vill in.

Vår trygghet är programmerad och statsstyrd.

Vi bekämpar döden med strålkanoner
och hjärt-lungmaskiner.
Medicinskåpen är fyllda.

Vi hyllar dem som lever längst.
Sådan är vår civilisation.
Primitiv.

Den har inte gett oss annat än ting
att råda över och handskas med.

Vi staplar dessa omkring oss
och skruvar upp volymen.

"Vad tyst det blev” kan någon säga,
när samtalet kom av sig några sekunder.

Vi borde fatta varandras händer, vara tysta -
och försöka skaka av oss allt

som civilisationen lagt på våra axlar,
och försöka uppnå den gemensamma känslan
av att vi alla delar varandras öde.

Stefan Demert

DAGS

DAGS

När Den Ende släpar ut trålen
och lastar sin båt vet man
att det är dags.

Nu ska allt in.

I en handled bultar en puls
allt långsammare.

Båten släpar trålen
och stjärnor, solar, planeter börjar fylla den.

Om någon kunde höra:

om sjöstjärnan, gulärlan, nyckelpigan
eller människan kunde höra

skulle det vara som att

långt långt borta

höra en dörr öppnas
ur vilken en vit tystnad tränger.

Mot den vita dörren släpar båten
hela svarta kosmos.

Världen vänder sig som ett blad i vinden
och visar sin andra sida. 

Den osedda.

Stefan Demert

DANSAREN

DANSAREN

Född ur spiralen

är jag spiralens danare

så som jag en gång dansade i skymningen
så dansar jag nu i gryningen

och så som jag nu dansar i gryningen
ska ni åter en gång i skymningen

få se mig dansa

mina fötter har ingen annan längtan än dansen
jag svänger min mörka fot snurrande på den ljusa
jag höjer min vita fot roterande på den svarta

Jag dansar till min egen sång
jag växer ur min egen trumma
och allt sugs in i dansen och slungas ut igen

jag klär det stora trädet med snurra efter snurra

jag är cyklonen i det minsta

och tromben i det omätbara rummet

jag dansar vattnet jorden luften elden skuggan ljuset
jag dansar avskedet och mötet
jag är i dansens mitt, i piruetten

jag är i cirkeln ringen utanför
jag fattar allas händer och för dem in i dansen
och utanför min krets finns ingen

och allt är dans, oändlig dans
och allting följer dansens lag

de delar av mig själv som fruktar dansen
får långsamt lära sig att älska den

och glömma bort sin rädsla
att förlora sig själv, sitt skal sitt värn

och endast bli i rörelse med allt
jag är den dansande magneten

och fågelflocken dansande kring trädet

se bonden dansar på sin äng

och ängen dansar runt sin bonde
så dansa med mig i de tusen

sinom tusen slöjornas förföriska balett
där slöja efter slöja svävar bort

i den stora demaskeringen inför dig själv

och den som dig har skapat och frukta inte fallet

när golvet störtar samman under foten

jag dansar utan golv men har en gren åt alla

låt oss i dansen sammansmälta mitt i virveln

låt oss tillsammans enade i virveln
skapa dansen

Stefan Demert