TORP UNDER UPPSIKT

 

TORP UNDER UPPSIKT - Stensängen

 

 

Äpplena
kryper tunga fram på grenarna.

Undrar: hur blir vi mottagna i år?

Blir vi nerplockade
eller får vi falla själva?

Det beror på
om det är äppelfolk som hyr torpet.

De stora askarna skuggar de små fruktträden.

Linden vaktar lilla huset. Eken det stora.

Här kan ingenting ont ske.

Armador av amiralfjärilar och påfågelögon
håller luftrummet under uppsikt.

Och med vidare vy patrullerar tornsvalorna.

I vitklövern samlar bina sötma
till kantinerna. Och getingarna
är färdiga med de grå fästningssystemen.

Arméer av myror exercerar.

Här slipper ingen över farstubron

Och här finns de mest sövande dofter.

De nuvarande hyresgästerna
är bara en sort tillfälligheter.

De målar husen och kittar fönster.

De gräver och räfsar
och bär på kaffebrickor.

De kommer och far och kommer igen.

Vi har glömt deras utseenden.

 

Den ende omisskännlige är sotaren
som dyker upp då och då.

Han rensar för ny eld
och bär aska ur rummen.

Stefan Demert

TVÄTT

 

TVÄTT

 

När han återvände från brevlådan
och försökte bläddra
i den av regnet nerblötta 
morgontidningen 
föll gårdagen sönder i remsor.

Händelser - redan innan
omöjliga att förstå -
upplöstes nu i hans händer,
flöt ihop inför hans ögon,
kladdade ner hans fingrar.

Gamla nyheter klibbade vid varann.
Han såg på det nyss skedda
i det första stadiet
av förmultning, och tänkte: 
(där han stod vid handfatet)

Så här borde varje ny dag börja.
Med att man tvättar av sig gårdagen.

Stefan Demert

TÄRNINGARNA

 

TÄRNINGARNA

Han spelar med två tärningar.
En är svart med vita prickar.
En är vit med svarta prickar.
Han spelar ut de båda tärningarna 
och antecknar summorna.

Inför det avslutande spelet
tar han de båda tärningarna,
kupar händerna kring dem
och skakar dem så våldsamt
att endast ett damm
faller ur hans händer.
I vilket det är omöjligt att avläsa
vad som var svart och vad som var vitt.

En vind skingrar dammet, och han känner
en stor trötthet komma smygande.
Han lägger ifrån sig pennan, 
utan att avsluta summeringen
- och somnar.

Medan han sover sås två frön
i hans händer, och när han efter 
en lång natts djup sömn vaknar 
har han åter en tärning
i vardera handen.

En svart och en vit.
Han kastar dem ifrån sig 
som för att bli av med dem.
Men det är för sent;
ett nytt spel har börjat,
och han kan inte låta bli att se efter 
vad tärningarna visar.

Han tar pennan och antecknar,
spelet går vidare.

Stefan Demert

UTFODRING I INSJÖ

 

UTFODRING I INSJÖ

Mörtarna vid bryggan
bestämmer sig småningom
för att åtminstone nosa
på mina baguettesmulor
från den kvarblivna kanten
efter gårdagskvällens grillning.

Men ännu är någonting fel.                    

 

Jag avlägsnar den sega frasytan
och börjar rulla kulor av innanmätet.

De sjunker snabbt men är begärliga.

Snart kokar vattnet av mörtar i alla storlekar.
Rödfenelyster och bukblänk!

Äntligen kontakt. Brödet krymper i min hand,

Hallå vi måste omforma brödet. Ta bort kanterna.

Födan vi har att erbjuda varandra
måste bli tillgänglig.
Vi har inte förstått det vi ska förstå.

Vi fortsätter att göra oss osynliga,

ruvande i bottenmörkret,
väntande att någon ska ge av sitt bröd.

Så att vi själva vågar ge, så att vi själva
vågar stiga uppåt och visa oss vid ytan.

Jag går stigen upp från bryggan. Tomhänt.
Bakom mig tycks vassen viska:

När vintern kommer är isen redan bruten.

Stefan Demert

VI

 

VI

Vi för draperier åt sidan
och söker med lyktor och bloss, 
och som spår yr igen efter skidan 
yr tiden igen bakom oss.

Vi är sådd. Vi är grönskande gröda.
Vi är mälden som går genom kvarn.
Vi är gårdagens levande döda 
och framtidens ofödda barn.

Vi är flera än himmelens stjärnor. 
När vi en gång har glömt våra namn 
ska vi lysa som starka lanternor 
på den båt som ska föras i hamn.

Vi är sådd. Vi är grönskande gröda.
Vi är mälden som går genom kvarn.
Vi är gårdagens levande döda 
och framtidens ofödda barn.

Stefan Demert

VID KÖKSBORDET

 VID KÖKSBORDET

Kan inte besluta mig för
om mitt huvud vilar bäst
i den högra eller vänstra
handen.

Från koppen på bordet
till min kropp
har nu teet
gjort sin resa.

Men även jag
är bara en anhalt
på dess väg.

Så kan nypon färdas.

Det är tråkigt
med klockor
som tickar högt.

Gör en bara påmind
om att ingenting blir gjort. 

Om någon såg mig nu
skulle jag få en varning
för passivitet.

Just nu
är jag en parasit
i välfärdsbuken.

Alla mina arbetsdon ligger stilla:
pennor och böcker. Skrivpapper.
Det är bara en liten penna som är vaken.

Stefan Demert

VID NÄRMARE GRANSKNING

 

VID NÄRMARE GRANSKNING

En sak jag skulle vilja lära mig
är att kapa. Klä av.
Ta bort det onödiga. 
Frilägga det värdefulla.
Vaska fram guldet.
Men också i guldet se 
var det dyrbaraste finns.
Det kan vara ett mycket litet korn.
Mindre än de andra. 
Men med större lyskraft. 
Kanske ett korn 
som vid närmare granskning  
inte ens  
är av guld.

Stefan Demert

VÅRT DAGLIGA BRÖD

VÅRT DAGLIGA BRÖD

I Swaziland i fängelse 
satt han isolerad
i nio månader 
(som ett foster)
Bad om verktyg, papper penna
- något - 
att skapa med
För att inte bli tokig

Förnekades allt
ty däri låg straffet 

Gömde till sist
varje dagsranson bröd,  
spottade i det 
och formade det, knådade det 
till en figur: en man, ett barn
En vän

Lät naglarna växa
för att få verktyg 
att mejsla ut anletsdragen med

När hungern blev för svår 
åt han upp vännen
"Barbariskt kanske", sade han
Men vad gör man inte

Skulpterade ny vän av nytt bröd
Så förenade han brödets
två stora betydelser:
den för köttet
och den för anden

Stefan Demert

 

VÄGVAL

 

VÄGVAL

På min vandring
kom jag fram till ett vägskäl. 

På en stolpe satt två skyltar.

Den ena skylten sade: DÄRÅT
Den andra pekade: DITÅT

Jag satte mig ner och funderade
om jag skulle gå
DÄRÅT eller DITÅT…

Till slut valde jag att gå DITÅT.

Och det har jag aldrig ångrat.

Stefan Demert

VÄVEN

 

VÄVEN 

Det finns en väv.
Nornorna väver den.
I den kommer ingen tråd 
att saknas.

Dess helhet består 
av det rätta antalet trådar.

Detta antal finns redan 
och till det
kan inget läggas
eller dras ifrån.

Stark och väldig är väven.
Sinnrik är trådarnas sammanflätning.
En konungs mantel är den.
En tiggares trasor.
En drottnings slöja.
Ett böljande sorgflor, 
men också en vindfylld 
segelduk.

Nornornas väv är allt detta.
Och mångdubbelt mer.

Till varje barn som föds 
kommer en norna.
Hon smyger försiktigt in 
under barnets ögonlock.
Och medan sköterskan räknar 
barnets fingrar och tår
så räknar nornan 
barnets dagar.

Så fäster hon 
en osynlig tråd
i barnets hjärta, 
och dess andra ände 
fäster hon i väven 
på dess bestämda plats.

Och som spindeln rör sig 
uppför tråden 
färdas varje människa 
mot sitt hem i väven.

Och när allt är samlat i den 
väver nornorna en ny 
för nästa stora resa.

Stefan Demert

ÄDELSTENEN

ÄDELSTENEN

Hur ska någon få se din ädelsten
om du inte visar den?
Hur ska någon kunna häpna över 
dess glimrande skönhet om du gömmer den?

Du är en förvaltare, men mer än en sådan 
är du en budbärare.
Om du inte lämnar fram ditt brev 
får ingen läsa det.

Bortse från mörkret i människorna
- det är en skuggvärld.
Se det ljusa i henne, 
det är hennes sanna sken.

Hur ska de kunna beröras av din vidsträckta kärlek
om du inte ger den möjligheten att rasera 
det skal som omsluter dig?

Det är dags.
Det är här och nu och ingen annanstans.
Det är i gryningen,
i den allra första tunna strimman 
av dag och försoning.
Långt borta hörs en morgonfågel.
Det är dig den vill väcka.
Morgonstjärnan niger och försvinner 
och lämnar över till solen.

Axla din mantel.
Sömmad av förtröstan 
med den goda viljans helande kraft. 
Sätt kronan på ditt huvud.
Axla din mantel - du konung bland konungar.
Du drottning bland drottningar.

Stefan Demert

ÄPPELDOFT

 

ÄPPELDOFT

På bordet 
en skål äpplen. 
Trinda och blanka 
som kerubkinder.

Och en svag 
rund doft i rummet.

Vi känner den, bordet 
de sex stolarna och jag.

Men flugorna 
märker ingenting.
De stångar vidare
mot fönsterrutan, 
ilskna över 
att inte förstå 
vad glas är. 
Vad det är
som hårt och osynligt 
åtskiljer dem 
och trädgården utanför.

Stefan Demert