KUNSKAPSLYFTET

KUNSKAPSLYFTET

Alla dessa

som kan alla svar

i alla frågesporter.

"När dog den danske kungen
Skjöldsören Bragvaldsen?"

"Vem uppfann såssleven?"

"Vad är en francometer?"

Själv känner jag mig lika borta som Fumle-Pär i Folkskolans Läsebok.

Då får jag tröst av vad en vän har sagt:

Livet är egentligen en avskalningsprocess.
Kanske det ni samlar kan komma att skymma allt ni redan har.

Vad har det för betydelse att ni kan förknippa hundra historiska händelser
med hundra årtal.

om ni saknar förmågan att inse vad ni behöver             

och vad ni kan avvara?

KUSTMÅS

Kustmås

Det vackraste lätet är måsskriet, Kustmåsens skri.

Inte inlandets.

lnte skränet från de måsar

som bråkar i bondens plogfåra.

Nej, kustmåsens.

De ropar om uppbrott, om ilastning, avsked, avfärd, förväntan, äventyr, nya stränder.

Den hånar och retas: Kom med, landkrabbor!

Lämna stolarnas stillhet om ni törs!

Följ med ut i vinden, era huttrare!

Sjunger kusternas måsar, skriar de i luften

med sina sträva strupar,

rinner de som hesa klockor: Följ!

Tid för avgång.

KÄCKA GOSSAR

KÄCKA GOSSAR

Granatgeväret "Carl Gustaf" och pansarvärnsroboten Bill,
som är lika typiskt svenska som brännvin, potatis och sill.

Se där ett par käcka gossar som vet vad dom kan och vill, 

granatgeväret Carl Gustaf och pansarvärnsroboten Bill.

Dom har svårt för att vara tysta och svårt för att ligga still,
granatgeväret Carl Gustaf och pansarvärnsroboten Bill.

Dom gör att soldater brinner och att stridsvagnen blir en grill,
granatgeväret Carl Gustaf och pansarvärnsroboten Bill.

Kör segrare långt i fjärran ser fienden resa kors
går säkert en tacksam tanke till Sverige och till Bofors.

Det biter, vårt svenska stål och splittrar och sprider spill.

Vår andes stämma i världen, som tystar all fågeldrill,
är granatgeväret Carl Gustaf och pansarvärnsroboten Bill.

Men jag önskar det hellre vore brännvin, potatis och sill.

KÄRLEK

KÄRLEK                                                                          

Jag hade vänt mig bort och tänkt: aldrig mer.

Då stod du framför mig.

Du sade; Kom! Kom till mig. Kom nära.

Kom in i mig.

Kom i mig.

Och all min bortvändhet krossades
som en våg mot din varma klippa.

Det var så länge sedan.

Jag kände mig som en lärling.

En liten korgosse med ett stort ljus
i alla livs kyrka.

Jag vände bort mitt ansikte
så att du inte skulle se att jag grät.

En alldeles vit sorg
bröt fram som en flod

som bar bort sönderslagna rester
ur det förflutna.

KÄRLEK OCH SMÄRTA

KÄRLEK OCH SMÄRTA

Att älska allt utan för behåll och värderingar är den kärlek som är vår destination.

Den kräver vår lojalitet för att kunna bli synlig och verksam.

Så länge vi försöker att undvika smärtan kan inte den kärleken frigöras.

Innan vi tagit till oss den stora smärtan, som också är den stora gåtan,
får vi aldrig veta vad livet är och vilka lagar som styr det.

Räds inte denna smärta!
Den att våga älska allt.

Den är öppningen till den kärlek vi alla bär men inte förmår uttrycka.

Du måste kunna gråta med såväl offer som bödel.
Med förföljaren och plågoanden.
Först då kan du börja skönja de mönster som omger oss alla och som vi följer.

Då träder varelser fram ur dimmorna och får tydliga drag.

Och inte i någon av dem – inte i någon enda – kan du undgå att känna igen dig själv!

All världens smärta är din.
Bär den som en gåva.

Den och kärleken är oskiljbara.

Med hjälp av smärtan förstår du kärleken,

och med hjälp av kärleken förmår du bära smärtan.

Detta skänker dig sann glädje.
Inte en som uppstår som tillfälliga gnistor i ett mörker – utan en som skingrar det.

En självlysande. En bärkraftig.

Den brukbara stillhetens tid är född.

Vilken position man än har, hög, mittemellan, låg, vilken rang, status, vilket arbete, vilken bostad, bil, icke bil, vilka aktier, inkomst, besparingar, titlar, utmärkelser, kön, vilka kläder eller klädtrasor, hudfärg, utseende med mera
– så är allt detta totalt oväsentligt.
Det enda som betyder något är hur du är där du är.
Ditt ansvarsområde är du själv och det som omger dig.
Allt och alla du möter. Det är en tillräckligt stor arena.
Ingen kan kräva av dig att nå bortom den.
De val du gör ska inte påverkas av krav endast av din egen vilja.
Var din egen spanare och följ efter den om det känns rätt.    

KÄRLEKSDIKTEN

KÄRLEKSDIKTEN

Poeterna varierar kärlekstemat 'jag älskar dig.'

Men det har aldrig skrivits någon kärleksdikt

och kommer aldrig att skrivas.

När kärleken är ett faktum

har de gamla orden mist sin innebörd;

när kärleken genomsyrar människan förekommer inte ordet kärlek,

ty det ordet förutsätter sin motpol.

Men om den ändå kommer att skrivas

– den första kärleksdikten –
så blir det långt borta i ett annat språk.
Ett utan du och jag.

KÄRLEKSORDET

KÄRLEKSORDET

Kärleksordet tigger

om att få passera våra läppar

medan törnekronan tränger allt djupare in i jordens panna.

Svärdets tid Krevadens år.

Jag dräper jag.

I tystnaden som därefter uppstår lösgör sig ordet,

det som hållits fjättrat

som en fånge i en nattsvart håla under en oändlig tidrymd.

Ordet − Vi

När det ordet ekar mellan klipporna har svärdet blivit mull,

björksly trevar genom hjälmens hål

och vi tar plats i det ord som är vårt hem − Vi.

KÄRNKLYVAREN

KÄRNKLYVAREN

Människan vid svarta tavlan:
ekvationer och formler

ändliga formler och oändliga vetenskapligt vederlagt
statistiskt oantastligt
bärande bevis

svar på tal

summan av kardemumman

lika med

Ekvationer och formler

Människan står vid svarta tavlan

men ser inte den vita

En kärnklyvare är hon

som aldrig nått kärnan.

KÖLD

KÖLD

Svinkallt.

47 grader i Myrvattnet.

Ledningar brister som ulltåtar.

Förbindelser frostar igen.
Älgarna stupar i skogarna.

Flyget fryser.

Båtarna skruvas fast i sjön.

Pendeltågen har slutat pendla.

Liv lagt på is.
Ordet överlevnad står skrivet i snö.

På fönsterblecket samlas duvorna
och glor in på den centraluppvärmde

– han med fröpåsen.

Kajorna rotar i papperskorgarna.

Kråkorna vankar hungriga utanför MacDonalds.

Skidloppen ställs in.
Bilarna vägrar.

Plogarna flyttar drivor fram och åter.

"Varning för snöras".

Köldrekord i Skåne.

Lugn lugn lugn: trubbiga och trägna

Thule och Atle bryter längs kusten.

KÖTT

KÖTT

Kött rör sig runt kött.
Kött närmar sig kött.

Kött stöter bort kött.
Kött omfamnar kött.

Kött flyr från kött.
Kött fängslar kött.
Kött slaktar kött.

Kött sörjer. Kött hatar.
Kött lider. Kött ruttnar.

Överallt kött som inte kan leva med kött.

Kött som vill växa på bekostnad av kött.
Kött älskar eget kött,
hatar annat kött.

Kött, mörat av fruktan, styr världen.

Aldrig ska kött mötas.
Kött ska förgås med kött.
Ingen segrare finns.

Allt är slakt där allt kött slaktas.
Det enda som blir kvar
när allt kött dött

är en sjö av tårar.

Vad är ett ansikte värt?

LEENDET

LEENDET

Mona Lisa log.
Och bilden av henne

svävade fram genom seklen.

Leendet: avbildat, reproducerat, stulet, förfalskat, analyserat, vägt och mätt.

Och hela tiden log det.

Längst in upphör materian,
och vågrörelsen, pendeln tar vid

− oscillationen −

eller:

det alltid varande

uppenbarar sig;

som när läpparna försvunnit

och endast leendet finns kvar

det allt gåtfullare leendet,
konstnärens hemlighet

dold i pendeln.

LEOPARDENS DIKT

LEOPARDENS DIKT

Då reste sig leoparden upp och läste

den vackraste dikt som hörts i djungeln.

Det blev alldeles tyst. Allt avstannade och höll andan.

Vinden dog i trädkronorna.

Han beskrev hur det var att gå i det höga gräset.

Hur marken kändes under tassarna

och hur det var att sova i en grenklyka
med bröst och kind mot trädet.

Han berättade om de tusen dofterna

och om offervittringen som fick nosvingarna att vibrera.

Om kärleken mellan jägare och offer och bägges ångest

− och alla som lyssnade förstod honom väl.

Han läste om alla levandes roller, de vi måste spela,

från tordyveln till noshörningen.

När han läst färdigt hade stjärnorna redan tänts.

En råbock kom fram och slickade hans nos.

Deras ögon möttes en kort stund: leopardens, offret för sin jägarroll

− och råbockens, den flyende livsjägaren

Så lyfte tystnaden ur träden buren av en papegojflock: Råbocken flydde i månljuset,

och leoparden fixerade blickstilla nästa offer.

Några mil därifrån gick människorna
sina upptrampade stigar med blickarna i marken

och händerna knutna i fickorna.

Ibland stannade någon av dem upp, tittade mot djungeln och sa: "Tyst! Jag tyckte jag hörde något.””

Sen föstes han vidare av de bakomvarande lyckojägarna.

Men en dag ska leopardens dikt nå människan.

Hon ska bli varse syskonskapet och de heliga sambanden.

Då ska stigtramparna vada ut i gräset.

LILLA HJÄRTAT

LILLA HJÄRTAT

Efter fyra veckor är människan fyra millimeter lång.

Då har hjärtat redan slagit i sju dagar.

Lilla hjärtat.

I sjunde veckan ser man handens form.

Så litet och ömtåligt allt är i början.

Så stort och starkt det ska bli.

− eller är det så att den vuxna människan är mycket ömtåligare än embryot?

När hon står där i bländljuset − en och sjuttiofem lång −
och vrider sina små händer med lilla hjärtat

i halsgropen.