DEN SISTA STRIDEN
Vi är bara ett fåtal kvar.
Nedanför kullen vi befinner oss på ligger
slagfältet.
Våra hästar frustar och sliter i remtygen. Vapnen
slamrar.
Vår fiende väntar oss på kullen på den andra
sidan dalen.
Vi ser hur de samlas. De är hundra gånger
fler än vi.
Det kommer att bli vår sista strid. Och den
är oundviklig.
Vi vet att ingen av oss kommer att överleva,
men det är för sent att fly, vi skulle bli upphunna.
Solen står ännu lågt. Fåglar har
morgonkonsert i buskarna.
Stora vita stackmoln vandrar över himmelen,
och den vackra dalen ligger som i skugga ömsom i sol.
Vi säger inte mycket till varandra.
Var och en tänker på sitt eget liv, hur det
var och hur det kommer att sluta.
En sorts högtidlighet råder, blandad med
smärta och en sorts stillsam förtvivlan
över att livet blev som det blev; en sorg över allt som gått förlorat
och minnen av en längtan som en gång fanns men som nu bara dröjer kvar som ett
vemod.
Mitt i allt detta spinner en sorts kärlek
till livet som en varm ton.
Varje ögonblick är nu kristallklart och stilla.
Det är avskedstid. Det är tid för farväl. Vi
säger inte mycket,
vi nickar till varandra, gör gester, någon ler hastigt.
Samma öde väntar oss, på samma plats, samma ljusa försommardag.
Vi hör våra fienders röster när de samlas på
andra sidan dalen,
ser vimplarna och blänket i seldon och lansar.
De ropar åt oss, hånar oss. Segervissa.
På något sätt är det som om vi redan är döda,
att vi har tagit ut döden i förskott;
själva striden är bara en formalitet, något som måste göras och få överstökad.
Vi samlar oss på linje.
Hästarna rycker och stampar; det är som om
också de känner vårt gemensamma öde.
Vi drar våra svärd, fäller fram våra lansar,
rättar till hjälmar och sköldar.
Jag känner en svettdroppe rinna längs
ryggraden.
Det här blir en varm dag - och ingen av oss kommer att få uppleva kvällen.
Och svalkan från viken intill. Därför har vi
också tänt ett bål
som vi har kastat alla våra förnödenheter och all onödig packning i.
Så lite som möjligt ska de få att slåss om.
Det blänker i hjälmarna.
Hjärtat slår våldsamt. Minnesbilder flyger
förbi:
lugna stunder, kvinnor, sjöar, väldiga träd, vänners ansikten, barn…
Nu höjer vår anförare sitt svärd.
Med ett gemensamt rop sporrar vi hästarna och
spränger ner i dalen.
Nedför den motsatta kullen kommer fienden,
väller de ner som ett vattenfall av ryttare.
Nu är det bara några minuter kvar att leva.
Jag rider som i en dröm, omgiven av
drömbilder, mot en armé av drömbilder.
I ett dån av hovslag. Jag är här men redan
långt borta.
Jag är frånvarande men totalt närvarande.
Varje por på min kropp, varje strå deltar.
Ändå är allt overkligt.
Jag vill ropa: Äntligen! - men vet inte
varför; nästan som om jag anar
att det som just nu sker är absolut rätt.
Hovarna dånar.
Stefan Demert
