FÖRFALLET
Vi måste möta förfallet rakryggade.
Se katastrofen i ansiktet.
Ta kaos i handen och leda det
som ett gråtande barn genom mörkret.
Det finns människor som ger sig ut på isarna trots varningar,
trots vädrets skiftningar. Opålitligheten.
Och vi säger: ”Läste du - så hemskt! En hel familj gick ner sig!”
Vi befinner oss på isarna. Långt från land.
Snart rämnar de – och vi får börja hoppa från flak till flak.
Så hemskt. Och ändå var vi läskunniga.
Har vi tur ska ingen minnas oss.
På scenen stiger nya människor fram.
Nya poeter fogar samman nya underbara ord och meningar.
Grunderna läggs till nya hus och tankar.
Har vi tur kan vi lämna salongen bakvägen utan att märkas.
Det gäller att utplåna spåren efter oss,
rafsa ihop alla gamla manuskript,
allt som påminner om oss och våra gärningar.
Vi tar inte adjö.
Råkar vi möta någon som frågar vart vi ska ta vägen,
så svarar vi bara: ”Vet inte.”
Har vi tur ska framtidens människa aldrig se bakåt med saknad.
På så sätt formades hela vår tid ändå till en gåva
att överlämnas till morgondagen:
Den gåvan är kunskapen om
hur man inte får leva.
Stefan Demert
