tisdag 6 oktober 2020

26. KANSKE EN JULSÅNG

 

KANSKE EN JULSÅNG
 

Kärlekens handling och kärlekens ord

blev omåttlighet på ett dignande bord,

med njutning för öga och mage.

Men mitt i all jakt efter föda och ting

- något förvånad - går Kristus omkring

i mängden med uppslagen krage.

 

Det virvlar av yrsnö kring människans själ;

kärlekens tanke om medbroderns väl

har fått sig en törn så den glappar.

Det budskap han gav oss, distinkt och konkret,

har vi förvandlat till pepparkakssmet

och sprängfyllda säckar med klappar.

 

Spänningen stegras från första advent.

Ögonen tindrar på var konsument,

och Marknaden nickar och myser.

Sillen är inlagd och stjärnan är tänd

- men hopkrupen sover en man i en gränd

där inga adventsstjärnor lyser.

 

Varje artist som nå'n självaktning har

lagom till jul har sin jul-CD klar

med sånger som upprepas åter.

Bland alla toner och tangel och ting

med "White Christmas-Bing" och allt

bjällerklangpling

hör man hur änglarna gråter.

 

"Strålande jul" blev till prålande jul,

en svålande, skrålande, skålande jul

- det finns inga rim kvar att rimma.

Trött ligger tomten och håller sin mask.

Räven som raskat är långt ifrån rask

när juldagens morgon ses glimma.

 

Vardagen kommer som vardagen gör.

Sångerna tystnar och julfriden dör

och ingen har glitter i håret

Men om vi mäter med helt andra mått

vad som är äkta och vad som är smått

kan det bli jul hela året.


Stefan Demert

27. MÖTET MED KARON

 

MÖTET MED KARON                                                      
Stefan Demert skrev denna på en gubbsegling med vännerna

Trött på levnad och mig själv

gick jag ner till Karons älv

för att invänta hans välbekanta slup.

När han sedan lade till

tog han fram en burk med sill

och han frågade: ”Säg, vill du ha en sup?”

”Över älvens mörka vatten

har jag färdats hela natten.

Jag är slut och det är dags att ta en paus.

Sätt dig här och öppna burken.

Jag ska leta under durken

om jag hittar några användbara glas.”

Ja, där satt vi i hans båt.

Långt i fjärran hördes gråt

-  eller var det kanske bara fågelsång?

”Skål för livet!” Karon sa,

”Bättre kan det inte va´.

Ta en sillbit till, för fan, och håll i gång!” 

Jag minns en del som sades.

”Har´u var´t nån gång i Hades?”       

sa han flinande, och sen: ”Vad tycks om Styx?”

Sluddrade att han var sliten.

Roddarlönen var för liten.

Sill och brännvin det var nu hans enda lyx.

”Men det finns en hemlighet. 
Nästan bara jag som vet,

sa han tyst och höll för munnen med sin hand,

”Ni är blåsta allihop. Det finns ingen dödens grop.

Det är samma rövarliv på nästa strand. Ja, på alla andra stränder. 

Längs ett liv finns tusen länder. Vems idé det är? – ja, inte är det min.

Du får ursäkta, nu ska jag knoppa in.” 

Karon sov i famnen min.

Våran båt drev våg för vind.

Någonstans steg nya groddar upp ur askan.

Trött var Karon, trött var jag.

Gryning förelöpte dag,

och den blänkte i den tomma brännvinsflaskan.

Stefan Demert

28. BERITS BLUESVALS


BERITS BLUESVALS

Jag längtar efter min längtan

och känner ett hjärtesting.

Jag längtar efter min saknad

nu saknar jag ingenting.

För nu är det fullt i kylen

och frysen är kall och stor.

Det har vi längtat fram till

vi som i huset bor.

 

Å våra vänner säger

vi har det så fint och rart.

Men själv kan jag sakna tiden

då ingenting än var klart.

Då allt var en enda röra

och allt var i obalans.

Då livet var fyllt av oro

och pengarna inte fanns.

 

Nu har vi hus och trädgård

och våra barn mår bra.

Allting har blivit vanor

samma varenda dag.

Vi sparar i aktiefonder

så tryggheten ska bestå

men längtan är helt försvunnen

och tiden har slutat gå.

 

Jag längtar efter min längtan

och öppnar en flaska vin

och tittar med tomma ögon

in i min diskmaskin.

Där står hela finservisen

med gafflar och kniv vid kniv.

Det finns ingenting som fattas

nu saknas det bara liv.


Stefan Demert

29. ÅTERKOMSTEN

 

ÅTERKOMSTEN


Du måste in till sorgen och förbi den. 
Då väntar en förlossning utan smärta.
Du måste nå till andra sidan tiden. 
Du måste bortom sorgen i ditt hjärta.

Lägg undan dina redskap och förnim min tysta sång 
som blandar sig med asparna och vinden.
Jag väntar i den lustgård som du lämnade en gång, 
och det står ordet -välkommen- på grinden.

Två barn gick ut att undersöka världen. 
För varje steg så växte hemlösheten.
De letade bland rosorna och svärden 
ett hem på den allt mörkare planeten.

Lägg undan alla tunga tankar, hör min tysta sång 
som blandar sig med asparna och vinden.
Jag väntar i den lustgård som du lämnade en gång, 
och det står ordet -välkommen- på grinden.

Du måste bortom sorgen som du vårdar. 
Du måste gå - och lämna alla andra,
och lämna bakom utmarker och gårdar. 
Och ingen vet hur länge du får vandra.

Men lägg undan all din oro och förnim min tysta sång 
som blandar sig med asparna och vinden.
Jag väntar i den lustgård som du lämnade en gång, 
och det står ordet -välkommen- på grinden.

Förvänta inga ljudande basuner 
och leverop som skallar över taken.
Förvänta inga troner och tribuner 
men gläds åt att du äntligen blev vaken.

Låt ro och stillhet råda och förnim min tysta sång 
som blandar sig med asparna och vinden.
Jag väntar i den lustgård som du lämnade en gång, 
och det står ordet -välkommen- på grinden.

Stefan Demert 


30. YTTERÖARNA

 

YTTERÖARNA

När det är slut på tuggorna
av livets hårda bröd
Då går man in bland skuggorna
och hälsas av sin död.

Då kliver man ur träskorna
dem kan man ej ha kvar
och ställer från sig väskorna
med allting som man bar.

Sen står man där i salarna
och ser sig runt omkring
Nu finns ej jordedalarna
och ej Saturnus ring.

Nu finns ej Ytteröarna
där styvmorsblommor står
och inte sommarsjöarna
där små små båtar går.

Här sjunger inte lindarna
av humlor och av bin
här fläktar inte vindarna
helt lätt i en gardin.

Man lägger undan sinnena
dem gäller inte här
och man blir ett med minnena
och varelsen man är.                              

Nu finns ej Ytteröarna         
där styvmorsblommor står
och inte sommarsjöarna   
där små små båtar går.

Här sjunger inte lindarna  
av humlor och av bin
här fläktar inte vindarna   
helt lätt i en gardin.

Stefan Demert

fredag 2 oktober 2020

Dikter av Stefan Demert på denna blogg

 Dikterna här är alla skrivna av Stefan Demert: 

- här nedan finns dikterna på dubbel-CDn "Tecken" sorterade A - Ö
  de finns även på YouTube och Spotify 

- efter dessa är det runt 700 dikter till sorterade A - Ö i två omgångar

Ovanför här finns texterna på de 30 tonsatta dikterna på CD-n "Till Carina"
som dessutom också finns på YouTube och Spotify.

De två CD-skivorna är utgivna 2014.  

ALDRIG VACKRARE

 

ALDRIG VACKRARE  

Människan är vackrast när hon sjunger, 
när toner hörs ur hennes instrument.
Mitt i sången är hon vän med alla
och mitt i dansen har hon del i allt.

Den som sjunger sargar ingen,
och från stråken droppar inget blod.

Aldrig är hon vackrare än då 
och aldrig närmare sin inre låga 
sin vishet och sin glädje,
än när hon vänligt och med lyckligt hjärta 
delar med sig utav sångens blommor.

Stefan Demert

ALI BABA (slutet)

ALI BABA (sista versen)

(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)

När natten stack sin svarta fot
i dagens gyllne bygel

och styrde ut sin häst av sot
med stjärnbesmyckad tygel
då rymde jag från Själabot
med ryggen röd av prygel.
 

Det var en natt så stor och mild
trots blodets smak i munnen.
Jag sprang med fot från kedja skild 
och stupade vid brunnen.
Där drack jag sen min spegelbild 
tills jag var helt försvunnen.

Stefan Demert

ALLT DET

 

ALLT DET

Allt det man aldrig märkte
förrän det var förbi.
Allt det som alltid värkte
och skavde inuti.

Den blick man aldrig höjde
och såg var ljuset fanns.
Det ögonblick man dröjde
och missade en chans.

Allt det som gick förlorat
och aldrig återvanns,
de hinder man förstorat
- som nu finns ingenstans.

Allt det som aldrig gjordes.
Allt det som aldrig blev.
Allt det man aldrig tordes.
De brev man aldrig skrev.

Den hand man aldrig lade
som tröst på någon väns.
De ord man aldrig sade
som skulle sprängt en gräns.

Stefan Demert

ASKA

 

ASKA

 

En urna.

I den aska.

Kroppen vi upplevde genom.

Att i vind virvla.

Den sista förskingringen.

Ett damm av dagar.

Som tunt:
fördelar sig
över konvaljebladen.


Stefan Demert

AVSKEDETS SMÄRTA


AVSKEDETS SMÄRTA

(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)

En mild vind sveper in från havet.
Den doftar tång och fjärran länder.
Båten vid kajen rör sig av den lätta dyningen.
Segel och linor görs redo, och alla kajers övervakare,
kustlinjens måsar, kastar sig skränande
mellan hav och himmel. Solblänk i vattnet.

Det är tid för uppbrott.
Det är avsked och högtidligt vemod.
Och orden till de anhöriga och vännerna på kajen:
– Vänta mig inte tillbaka.
Ni bor i mitt hjärta, och jag i ert.
Men vänta mig inte åter.

Om vi ses igen eller inte får vi aldrig veta,
ty då är vi inte samma varelser
som en gång skiljdes från varandra.
Sörj inte sorgen: den är en del av allt.
Vi bestämmer själva hur stort avståndet
ska bli mellan oss – ljusår eller famntag.

Människan kan inte spikas fast i tiden eller marken.
Hon är född med en biljett i handen.
Hon är född i krubbans halm under en resa
och inte i ett hus där tiden stelnat.

Den vägg finns inte där hon kan hänga bilden av sig själv.
I varje vägg som muras finns också sprickan inbyggd,
och i varje porträtt som stirrar ut i rummet
är rörelsen förintad och blicken saknar liv.

Det uppbrott som inryms i varje sekund förnekas av bilden
– och människan är ingen bild.
Hon är en rörelse. 

Vät inte kajerna med tårar. Ge havet fullmakt att få bära oss,
att sära oss – och åter föra oss tillsammans.
 
Och när du känner igen en människa så är det säkert 
någon som du en gång kramade, gråtande på kajen, 
någon vars kind du med dina tårar fuktade, någon
om vars nacke du med dina händer höll, någon som reste
med ditt namn på sina läppar och med en bild av dig
i fickan närmast hjärtat. 

Smärtan är en eldröd horisont med solen sjunkande i hav och natt.
Men ur samma hav föds varje morgon solen som ett ägg.
Vem minns då solnedgången kvällen innan?
Och vem kan oupphörligt stirra in i solen?
Var tacksam att du fått förmågan att sänka blicken
och kan vända dig mot mörkret och finna ro för ögat,
lä från allt det ljusa.

Ge havet fullmakt, ge vågorna förtroende.
Lägg allt i vindens hand. Den följer ingen tunnel
eller fåra, den kan ej fångas in i nät och fållor.
Den är sitt eget hem och måste vidare. Som du.

Och högst där uppe ser du, om du skuggar med handen,
hur örnen passerar solskivan. Överblickande.
Den äger inget hem i världen – den bor i sina egna vingslag.

Stefan Demert


BENÄMNINGARNA

 

BENÄMNINGARNA              

Benämningen är varje föremåls boja.
Slaveriet under benämningarna
är varje människas boja.
Så han slutar skriva.

Skriften återvänder in i pennan, 
formuleringarna kryper uppför armen, 
passerar hjärnans transformatorer 
och etikettlådor - och återvänder 
ut i namnlösheten. 

En timme senare skriver han igen
– medan i trädet utanför 
ett okänt väsen delar näbben 
för att sända ut en kod 
otydbar i töcknet.

Han skriver sitt namn
fram och tillbaka ett antal gånger, 
vrider och vänder på det,
tills han förlorar känslan för det 
och det inte längre säger honom något.
Det känns för en kort stund 
som om någon annan intagit 
hans plats på stolen. 

Han rasslar lite med kedjorna i sin bur
av kött, benämningar och namn
och skriver: 
I den tid vi kallar nyss
satt i det träd vi kallar rönn
den fågel vi kallar björktrast
och ropade till någon inom mig
som inte har ett namn.

Stefan Demert

torsdag 1 oktober 2020

BILD

 

BILD 


Han fotograferade en gräshoppa.
Mitt i språnget.
1/1000-dels sekund av tillvaron. 

I framkallningsvätskan växte bilden långsamt fram:

Där var den - gräshoppan - stelnad mitt i språnget.

När han synade bilden närmare
såg han att gräshoppan
höll en mycket liten kamera
riktad mot honom själv.
Han förstod då att han befann sig
mitt i ett språng.

I ett mörkrum

höll just nu bilden av honom själv

på att långsamt växa fram
och klarna.


Stefan Demert