ENSAM I ÅNGESTENS HAND 

Utsatt som aldrig förut. 
Droppet och dagliga ronden.
Avskalad identiteten.

Jag som var kulturnämndens ordförande.
De utdragna dagarna, de ändlösa nätterna.

Dessa blombuketter som då och då
bärs in av människor jag inte längre känner.

Jag märker hur krafterna avtar.
Det känns mer och mer som om jag vore

en fågel inne i ett ihåligt träd,
hoppande omkring i kraniet
tittande ut genom kvisthålen.

Tungan

– som jag använt så ofta -
drar sig tillbaka in i boet
som en torr snigel.

Jag orkar inte böja nacken för att se
om mina händer ännu är kvar.
Min enda vän är taklampan.

Stefan Demert