EN KVINNA SOVER PÅ MIN ARM IGEN

En kvinna sover på min arm igen.

Nånting jag aldrig skulle tänkt som möjligt.

Jag hade sagt adjöss till kärleken
och funnit allting ganska trist och löjligt.

En kvinna sover på min arm igen,

medan jag vaken skådar ut i natten

– en älskarinna och en verklig vän
som gett min torra gamla planta vatten.

Med frid i hjärterummet ligger jag

och ser en gryningsstrimma, rädd och svag,
och hör på hennes lätta andetag
och väntar in en nyfödd jordedag.

En kvinna sover på min arm igen,

och ljuset sprider sig i rummet sakta,

och röster viskar genom dagningen
att jag har fått nånting att varsamt akta.

En kvinna sover på min arm igen.

Må ingen av oss bli den andres börda,
men låt oss båda få förståelsen
att vi har fått varann att ömsint skörda.

Jag ligger klarvaken, du sover än.
All sorg som varit sover även den

– och fjärran vilar allt som händer sen.
En kvinna sover på min arm igen.

Till Carina 1993, Stefan Demert