TILL NARRARNA
Narren håller spegeln framför ansiktet på kungen,
och kungen ser förskräckt hur blek och villrådig han är;
av tiden är han härjad och av ångest är han stungen
och giftet börjar sprida sig till ven och till artär.
Refräng: Den stora skälvan föregås utav den lilla darren.
Det kommer liksom smygande att allting blivit fel -
Men kungen låter bödeln kapa huvudet av narren
och efterlyser gladare och bättre gyckelspel.
Så lurar han sig själv, och så lurar vi oss alla.
Vi ljuger så det osar och förnekar våra ljus.
Det är först när rummets väggar vacklar till och börjar falla
som vi märker att vi håller på att, mista vårat hus.
Refräng...
Narren viskar sanningar i kungens ena öra.
Med misslynthet och häpnad tar han del av vad som sker.
Det är mycket han ska smälta utav allt som han får höra
- och för varje dag som går berättar narren bara mer.
Refräng..
Hör narrarna som ropar att vi smiter ifrån fakta;
nog känner vi till narrarna och deras gamla skämt!
Och allt dom vräker ur sig är omöjligt att beakta.
Då fick man gå omkring med stora skälvan nästan jämt.
Låt narrarna och speglarna förpassas ner i säcken,
och låt oss konstatera blott, att det som sker det sker.
Vi sluter våra ögon så vi slipper skåda skräcken
som grinar oss i ansiktet och tecknar tummen ner.
Refräng...
Vi gjorde vad vi kunde, vad vi mäktat med och orkat.
Nu njuter vi av stunden och för glaset till vår mun.
Säg till när träden törstar och när ängarna har torkat,
och öknarna tar över - så ska vi borra brunn.
Refräng...
Stefan Demert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar