Stefan Demert

söndag 12 juli 2020

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

Vi har varit med förr.

Vi kan rutinerna,

förberedelserna inför natten
- vi vet vilka lampor som ska släckas,
vilka ljus som ska blåsas ut.

Är det något vi känner till
är det hur man åstadkommer mörker.

Vi är barn av den skymmande kvällen,
de rastlösa dagarnas folk.

Svalor med fastspikade vingar.

Snart är det oss rubrikerna talar om.
Askflagor har redan synts i luften.

Mullret hörs ännu på avstånd.

Tecknen är tydda.

Men så länge det elektriska ljuset
brinner lyssnar ingen på teckentydarna

– dock: när mörkret inträder

söker man efter dem
dragande från hus till hus med facklan
i den ena handen och kniven i den andra.

Så har alltid rädslan sökt sitt offer
i tron att rädslan ska försvinna efter dråpet.

Vi är barn av den skymmande kvällen.

Vi hör inte viskningarna; vårt språk

är skriket, sirenen, skottet, motordånet.

Men under jetplanens landningsbanor
växer ett rotsystem
bärkraftigt av beslutsamhet.

Ni, barn av den skymmande kvällen,
systrar och bröder, skördetiden är inne.

I natt ska frukterna plockas.
I natt ska ängarna slås.

I månsken ska allting bärgas
och bäras i ladorna in.

I natt, eller nästa.
Ägget vilar i redet.

Tiden ruvar.

När fågeln föds faller skalen dånande,
genljuder varat av det smärtans skri

som uppstår när alla

bristningsgränser överskrids.

Och detta sorgsna skri

får människornas hjärtan att vibrera.

Så reser sig fågeln av vatten

och rätar vingarna av eld.

Dess ben är blixtar mellan buk och jord.

Fågeln med den hårda klon och det mjuka dunet.
Och fjäderlätta hjärtat.

Fågeln med lienäbben och det milda ögat.

Vi har varit med förr.

Nu har vi bara att vänta.

Och kasta allt vi samlat in i fågelgapet
så att den växer och blir klar att flyga
och inte sjunker samman tärd och svulten
med millioner möjligheters människor
kvävda under buk och vinge.

Stefan Demert

BLÅKLINT OCH MINA

Bepansrade härar skövlar

när solen står högt över slätt;
det trampar för många stövlar

i sommarens skira balett.

I blåklintens salar, minan
får alltmer fastare rot.

Förstenad står ballerinan
och sörjer sin bortsprängda fot.

Stefan Demert

lördag 11 juli 2020

BREVET FRÅN SINGAPORE

Det kom ett brev från staden Singapore,
det första tecknet efter fyra år.

Dess skrift var fläckar utav mången plump.
Jag läste brevet sväljande en klump.

Det kom ett brev tre dagar efter jul.

Det lyste opp vårt gråa lilla skjul.

Vi lade undan vårat luffarschack
och far tog på sin gamla bröllopsfrack.

På utdragssoffan bänkade vi oss
och tände vårat sista tomtebloss.

Jag läste högt och far bredvid mig satt
med handen sin bak örat som en tratt.

Med vemod slukade vi varje ord,
och tårar föll på vårat nötta bord.

Du skrev om hamnar och om mången bar
så att det vattnades i mun på far.

Du skrev om stormar och om väder lek
då det ej duger att va' feg och vek.
När det var slut jag lade brevet ned,
sen satt vi där och hulkade och led.
Sen tvinga hungern far att ta sin spark
och åka ut och leta lite bark.

Jag fattar blyertsen och skriver så,

i hopp om att du detta brev ska få…

”Du kan ej ana hur vi två ser ut.
Vi går i trasor, pengarna är slut.

Vår brunn har sinat, korna har fått löss.

Vår lycka dog den dag du gick till sjöss.

Ur strumpan tittar mången frusen tå
och vi har skägg till naveln båda två.

Så du förstår att saknaden är stor.
Kom hem och pyssla om oss, kära mor.”

Stefan Demert

BRYGD

Det bodde en häxa i Lagomma by

– asbestium - dum - dej

som kokade brygder av dimma och dy

- aluminium - pompei

Hon spådde i aska, hon spådde i sump,

hon hittade guld i den gråaste klump,

och hon hittade bly i den klaraste blick.

Hon hittade oro och törnen och stick

där andra såg rosor och ro.

Den häxan var hemsk, må du tro!

– där hon satt vid sin gryta och rörde och rev
och bjöd på en slick ur sin slev,

understundom.

Den häxan fick prygel, så mycket man tål

– apokalyps - dum - dej

Sen blev hon bespottad och bränd upp på bål

- aluminium - pompei

Hon viskade väg, men vi visste ej vart.

Hon spådde för dystert, hon spådde för svart.
Hon kunde se spöken på ljusaste dan.

Hon var kvick som ett silver och listig som fan.

Och hennes vidriga brygd
den stank över hela vår bygd.

Det gick ej att leva och andas däri
och detta kom småningom vi
underfund om.

Må häxor och trollkarlar brinna som ved

– avgasium - dum - dej

som inte kan låta oss vara i fred

– aluminium - pompei

Som jämt ska berätta om smärtor och sting,
om nedfall och gifter och gruvliga ting.

Som håller ett finger i vinden som drar
och varnar för kommande ovädersdar

och eländes jämmer och ve

– och tjatar att vi måste se!

Nej, nu låter vi dessa förkolna på bål
och utbringar därtill en skål!

Låt oss blundom !

Stefan Demert

BUNKERBALLAD

Se upp för den svarta skräcken!
Den kommer och tar dig snart.

Snart hoppar den upp ur säcken,
det är ju helt uppenbart.

Den bidar sin tid och väntar,
som gas i en flaska spray.

Så fort du på dörren gläntar,
suger den tag i dig.

Då gäller att du står rycken
och har ett bastant försvar.
För annars slits du i stycken
så inte en tofs blir kvar.

Då biter han dig i strupen

- varmed du ofta gol -
och kastar dig nedför stupen.
Så skaffa dig en pistol!

Så skaffa en pansarbyxa
och en kavaj av plåt,
och köp dig en redig yxa,
kanon och en pansarbåt.

Och gjut dig ett bunkerrede,
försett med en dörr av bly.
Planera väl för det skede
då det är för sent att fly.

Knivar och saxar vässa.
Köp en skottsäker väst.

Tryck ner en hjälm på din hjässa.

Köp piller mot stress och pest.
Det finns så mycket att välja,
handla med hugad håg.

Livet vill gärna sälja
ur sin postorderkatalog.

Livet vill gärna ge dig
en chans att få stanna kvar.

Livet vill gärna se dig
som gäst ännu några dar.

Och faller den stora bomben,
så drager du för gardin
och sitter i katakomben
och öppnar en flaska vin.

Må mänskor och hundar vråla
därute bland blod och död.
Du har ju din pansarhåla,
på dig går det ingen nöd.

Vad gör det väl att dom vrålar,
du räds inte själva fan.

Du lyfter ditt glas och skålar
för livet och morrondan!

Stefan Demert

BÖDELN

Bödeln är sin handlings offer.

Ingen dömer oss.

Vi dömer oss själva.

Vi är domare och anklagad i ett,
vår egen läromästare och elev,
torterare och tröstare,
tyrann och slav.

Våra handlingar bryter väg åt oss.

Detta är den perfekta rättvisan.

Vi slipar vår egg mot erfarenhetens slipsten,
den alltid växande, roterande stenen.

När eggen är färdigslipad ska allt den klöv sammanfogas.

Ty vem kan skilja vind från vind, eld från eld?

Det goda är - men det är icke gott.
Det onda är - men det är icke ont.
De är vandrare och ränsel. Ränsel och vandrare.

Trädets krona skyddar fågeln,
och fågeln håller kronan upprätt
med sitt grepp om kvisten.

När mänskan skiljde åt det som är ett,
när hon klöv trädet,

var hon blixtens like,
hård och skoningslös.

När yxan lyfts ur det som klövs
står trädet där igen.

Och den som karvar in ett hjärta i dess stam

vet inte hur rätt han har.

Stefan Demert

BÖDLARNA

Herre.

Välsigna bödlarna.

Ty de veta icke vad de göra.

Ditt ljus bor i såväl dem som i deras offer.
Du känner dem alla. Du vet deras väg.

Vi känner dem inte, Herre. Vi svär oss fria.

Vi tvår våra händer. Vi sminkar över våra bödelsmärken.
Vi pekar och säger: Se bödlarna!

Du känner bödlarnas ensamhet.

Du är med dem när de ordnar med sina don i gryningen;
när de provar falluckorna eller drar längs eggen med fingret.
Du känner torterarnas hjärtan.

Herre. Välsigna bödlarna.

Förlåt dem deras blindhet. Och förlåt oss våran.

Förlåt mullvaden för att den inte ser stjärnan,
och måsen för att den inte känner jordens gångar.

Förlåt oss, när vi ropar ut de skyldigas namn

men glömmer våra egna; när våra tungor i oförstånd
klipper sönder våra medmänniskor.

Varje gång vi vänder någon ryggen
stängs en möjlighet framför oss som en dörr.

Inte dömde du den första bödeln,
barnet med en sten i handen.
Du bara insåg att han blivit till.
Och lika lite som du dömde den förste,
dömer du den senaste i raden.

Medan vi för lista över bödlarna.
Och skriver dyra räkningar i våra hjärtan.

Du dömer inte. Du väntar. Du ser tiden an.
Och ser hur bödlar och offer byter plats,
hur svärd lämnas över från en hand till en annans.

Dansen går i spegelsalen,
ty endast kringgärdade av speglar
kan vi peka och ropa: Se bödlarna!

Som rovfåglar kretsar bödlarna över världen

Medan blivande skarprättare slumrar i ägg

Vem torkar bödelns tårar

Vem vaggar bödelns huvud i sitt knä

Vem kysser hans näbb och värmer hans klor i händerna

Herre. Välsigna bödlarna

CIVILISATION

Ur vår civilisation har vi redan kramat det mesta

– som vatten ur en svamp.

Nu börjar sönderdelandet av själva svampen.

Det skapas ständigt nya behov

av saker vi inte behöver,

på bekostnad
av våra andliga behov.

Vi är ett primitivt folk

i ett underutvecklat land.

Vårt liv går ut på att förneka döden,
att se den som en fiende i svart kappa,
som hotar vårt och våra vänners liv.
Döden blir en vak vi sparkar i

- ett sugande svart hål -

och livet den is som omger vaken,
och som vi försöker få naglarna att fästa i.
I panik.

Liv och död är samma vatten - i olika stadier.
Vi bygger upp idyll - och pysselmurar mot döden.

Vi skulle aldrig kunna sitta på huk vid lägerelden
och tala förtroligt med andarna omkring oss.

Tanken får oss att rysa, nej, vi knäpper på elspisen,
sätter på radion och håller lamporna tända.

Allt för att slå sönder tystnaden
och splittra mörkret som vill in.

Vår trygghet är programmerad och statsstyrd.

Vi bekämpar döden med strålkanoner
och hjärt-lungmaskiner.
Medicinskåpen är fyllda.

Vi hyllar dem som lever längst.
Sådan är vår civilisation.
Primitiv.

Den har inte gett oss annat än ting
att råda över och handskas med.

Vi staplar dessa omkring oss
och skruvar upp volymen.

"Vad tyst det blev” kan någon säga,
när samtalet kom av sig några sekunder.

Vi borde fatta varandras händer, vara tysta -
och försöka skaka av oss allt

som civilisationen lagt på våra axlar,
och försöka uppnå den gemensamma känslan
av att vi alla delar varandras öde.

Stefan Demert

fredag 10 juli 2020

DAGS

När Den Ende släpar ut trålen
och lastar sin båt vet man
att det är dags.

Nu ska allt in.

I en handled bultar en puls
allt långsammare.

Båten släpar trålen
och stjärnor, solar, planeter börjar fylla den.

Om någon kunde höra:

om sjöstjärnan, gulärlan, nyckelpigan
eller människan kunde höra

skulle det vara som att

långt långt borta

höra en dörr öppnas
ur vilken en vit tystnad tränger.

Mot den vita dörren släpar båten
hela svarta kosmos.

Världen vänder sig som ett blad i vinden
och visar sin andra sida.

Den osedda.

Stefan Demert

DANSAREN

Född ur spiralen

är jag spiralens danare

så som jag en gång dansade i skymningen
så dansar jag nu i gryningen

och så som jag nu dansar i gryningen
ska ni åter en gång i skymningen

få se mig dansa

mina fötter har ingen annan längtan än dansen
jag svänger min mörka fot snurrande på den ljusa
jag höjer min vita fot roterande på den svarta

Jag dansar till min egen sång
jag växer ur min egen trumma
och allt sugs in i dansen och slungas ut igen

jag klär det stora trädet med snurra efter snurra

jag är cyklonen i det minsta

och tromben i det omätbara rummet

jag dansar vattnet jorden luften elden skuggan ljuset
jag dansar avskedet och mötet
jag är i dansens mitt, i piruetten

jag är i cirkeln ringen utanför
jag fattar allas händer och för dem in i dansen
och utanför min krets finns ingen

och allt är dans, oändlig dans
och allting följer dansens lag

de delar av mig själv som fruktar dansen
får långsamt lära sig att älska den

och glömma bort sin rädsla
att förlora sig själv, sitt skal sitt värn

och endast bli i rörelse med allt
jag är den dansande magneten

och fågelflocken dansande kring trädet

se bonden dansar på sin äng

och ängen dansar runt sin bonde
så dansa med mig i de tusen

sinom tusen slöjornas förföriska balett
där slöja efter slöja svävar bort

i den stora demaskeringen inför dig själv

och den som dig har skapat och frukta inte fallet

när golvet störtar samman under foten

jag dansar utan golv men har en gren åt alla

låt oss i dansen sammansmälta mitt i virveln

låt oss tillsammans enade i virveln
skapa dansen

Stefan Demert

DE BESUTTNA

Han berättade hur de besuttna

- i vars krets han var född - endast talade om pengar
och hur man skulle behålla dem.

Om ägor och hur man bäst skulle skydda dem. Med taggtråd?
Nej, med murar i vars krön ty även murar har sin övre gräns -
i vars krön glassplitter skulle muras in.
Så att händer skulle slitsas och sargas vid inkräktarförsök.

Han berättade hur de endast talade om hotet utifrån, från de fattiga,
den gråa massa som levde vid bergets fot;
man talade om deras okunskap, för att lyfta fram sin egen utbildning.
Man talade om deras stank, om deras smuts för att lyfta fram
sin egen polityr - den som endast pengar kan frambringa.

Man talade om deras synd för att dölja sina egna lustar och begär.

Vid rödvinet, portvinet, konjaken talades det inte om annat än detta.

Naturligtvis ägde man vapen. Om någon skulle komma på
att göra dumheter, vilket inte vore konstigt med tanke på
det dåliga brännvin som pöbeln drack.

Okunniga, låga och hämndlystna var dessa analfabeter,
som inte gjorde annat än ynglade av sig.

Opålitliga, nyckfulla och lättledda – av alla dessa proletärförfattare.

I de besuttnas kretsar ska det alltid talas så.

Och i de utsugnas ska man alltid bida
signalen till stormning.

Stefan Demert

DE LEENDE MÄNNEN

Se de leende männen
som trycker varandras händer

och stadigt ser in i kameraobjektiven
efter ett "givande samtal"

"en lyckad fusion"

”ett nödvändigt samgående"

Se deras vita skjortor
och oklanderliga kostymer
Se deras slipsar

ja se deras slipsar
Oftast med snedknut
Deras slipsnålar
vassa som deras ögon.

De avgör våra öden.

Stefan Demert

DE SINNRIKA KONSTRUKTIONERNA

Här står jag.

Jag är en sinnrik konstruktion

en som sådan inte märkvärdigare än babianen, termiten eller tallen.

En dag gick ett mycket litet djur på mitt vita papper,
tripptrampade på det oskrivna.

Ett mycket litet djur. Troligen svart.
En glansdager på det som måste varit en av täckvingarna
var liten som en knappnålsspets. Men syntes.

Verkade ha bråttom. Men tvärstannade plötsligt
och gick tillbaka tre centimeter, för att åter stanna
och vika av i en ny riktning. Men vem färdas rakt?

Särskilt inte på vita vidder.

Djuret gick länge villrådigt och oroligt fram och tillbaka
längs papperets kant tills det kom på, som en sista utväg,
att det kunde flyga.

Var vid försvinnandet iklädd världens minsta reflex.

Där det hade gått framträdde ord,

och efter att ha rådfrågat babianen, termiten och tallen

fogade jag samman orden till meningar

om ett mycket litet djur, som bars bort av vinden utan ett ord.

Vinden.

Den namnlösa, ljudlösa, osynliga. Asplöven rör sig: vinden passerar.

Det tjuter i en springa: vinden passerar ljudlöst.

Det är materien i vindens väg som frambringar ljudet.

Luftströmmen runt och genom föremålen är osynlig,

men synlig dess verkan:

Båtar lyfts upp på kajerna. Granar knäcks. Tak flaxar bort.

Vi sitter i vindens väg.

Den pressar ljud och tankar ur oss och återvänder
när den mojnat och leker runt med löv och papper.

Mjuk och följsam. Den känner sin styrka:

Håller vi oss inte lugna blåser den oss bort över träden.

Så här står vi nu:

jag och babianen, termiten och tallen.

Notera våra sinnrika konstruktioner.

Se våra glansdagrar!

Hör tonerna som pressas ur oss!

Lyssna till vår sång om ett mycket litet djur som en gång
gick på ett vitt papper under loppet av trettiofem sekunder
under den månad som benämns juni,

det år, som enligt en viss tidräkning kallas 1979.

Lyssna, medan taken flaxar och båtarna
stiger mot skyn.

Stefan Demert