STANNFÅGEL

 

STANNFÅGEL

 Det gäller att utnyttja dagen och ljuset 
och fylla sin mage så mycket det går.
Det sprätter av frön omkring småfågelhuset 
så länge som dagen och ljuset består. 

Sen blir det att sitta i mörker och dvala
och spara på krafter och invänta ljus

och drömma, kanhända, att man är en svala
som just bygger bo i ett solbelyst hus.

 

I avlägsen tid togs beslutet att stanna,
att mörker och ovädersdar vänta ut.

När isvinden biter i vinge och panna
så kan man förbanna ett sådant beslut.

 

För tänk att få resa till solvarma byar.

Nog skulle en etta i Kairo gå an!

Eller att lyfta mot Kenyas skyar
och picka bland zebror på någon savann!

 

Men stannfåglar är vi. Vi sitter i gloppet.

Det pulsar mot nyår och snön ligger vit.

Vi kurar i mörkret och lever på hoppet
att gubben med fröna ska orka sig hit.

 

0ch gubben med fröna, som väntar på ljuset,
har inget till övers för kyla och snö.

Hans vinteruppdrag heter: småfågelhuset

– att lyfta upp taket och hälla i frö.

 

Sen sitter han där på en gren bland dom andra,
bland blåmesar, talgoxar, talltitegäng,
och längtar till dagen då han ska få vandra
på nytt i en blommande försommaräng.

Stefan Demert

STILLNAD

 

STILLNAD

 

Vårarnas sådd. Höstarnas gröda.

Vintrarnas lagring och vila.

Kroppar i stillhet av dagarnas möda.

Minnen mångtusendemila.

Somrarnas sökande, mognad och mättnad.

Ladorna fyllda av stråbruten blom.

Händernas stillhet och axlarnas lättnad.

Vintern är nära och ängen är tom.

Stefan Demert

STORTROLL OCH LILLTROLL

 

STORTROLL OCH LILLTROLL

 

När Stortroll gick i skogen,

i granskog hög och mörk,

stod Lilltroll där och lyste
liksom en liten björk.

 

När Stortroll lyfte pannan
och mötte Lilltrolls blick
var det som om en värme
igenom Stortroll gick.

 

Och Lilltroll, där hon lyste,

i mörk och väldig skog,

fick känna som om någon
om hennes hjärta tog.

 

De stod framför varandra,

två troll, en hon en han,

- och allt blev tyst och stilla
och gårdagen försvann.

 

Och Lilltroll var så liten
och Stortroll var så stor;

men kärlek frågar aldrig
i vilken kropp den bor.

 

Ty kärleken är större
än både själ och kropp
- och trollen vet så lite
om kärlekens förlopp.

 

Den dör så fort den delas
i ord som ”mitt” och ”ditt”,

ty kärlek är ett flöde
som aldrig söker sitt.

 

Nu går de där på stigen
tillsammans hand i hand;

ett Stortroll och ett Lilltroll
i hjärtats sagoland.

 

Den sagan har berättats
så mången gång förut;

och ändå finns på sagan
ej början eller slut.

 

Ty sagan bara strömmar
likt en outtömlig älv
som speglar världens drömmar
och drömmer fram sig själv.

Stefan Demert

STRÄNDERNA

 

STRÄNDERNA

Vi lever på samma planet men vid olika stränder.

Hur ska du kunna känna igen klipporna i mitt landskap
och veta var skrevorna finns där vattnet samlas
till laguner för skräddarna.
Inte vet du var min strandängs blomma står.
Den dunkelblått doftande.
Inte kommer fåren fram ur trädskuggorna när du ropar. 
Och när humlorna sjunger i lönnen är det inte på ditt språk.

Vi måste varsamt beträda varandras ägor och gläntor.
Vem ger dig rätt att höja rösten i min skog?
Ser du inte att fåglarna lyfter?
Hör du inte fladdret av skrämda vingar?

Om jag bjuder dig att gå på mina stigar,
måste du gå som om du gick på helig mark.
Inte för min skull. Men för vår.

När jag visar mitt gömställe, som ingen annan har sett,
och när jag pekar på trädet som liknar en häger,
får du inte föra det vidare och med andra förhåna det.

Jag vet var den gamla paddan bor.
Hon som är klokare än tusen skriftlärda.
Om du för alla förtroenden och allt jag visar dig 
till torgs, har du mer svikit dig själv än mig.
Men framför allt oss båda.

Ge inte efter för trycket från dem som säger
att vi bor vid samma strand.
Deras förklaringsberg är en kulle, en mullvadshög.
Var och en bär på sin unika sanning.

Men om du i mig kan se din egen själ skymta,
så förstår du språket som humlorna sjunger på
i min lönns lövverk.

Då kommer mina får fram under träden när du ropar.
Då bjuder jag dig att knäböja vid min blomma.
Den dunkelblått doftande.

Stefan Demert

SYSKON

SYSKON 

Det fanns inget arv.

Gubben dog luspank.

Således fanns inte heller
något att tvista om.

Syskonen lämnade advokatkontoret
på lätta fötter.

Ingen behövde känna sig förfördelad.

Ingen behövde få ännu mer pengar
att oroa sig för.

Så de gick för att fira.

Men efter två sexor bäska droppar
och kaffe och likör

började misstänksamheten sprida sig:
vem av dom hade snott gubbens pengar?

För inte dog han väl utfattig.
Det är inte möjligt.

Efter denna dag levde de alla länge,
men alla dog de med känslan av
att ha blivit lurade.

Stefan Demert

TACK TILL ETT TORP

 

TACK TILL ETT TORP 

 

Månen var uppe när jag badade i gryningen.

Det var tjugo grader i vattnet.

Tack, sjön för din lenhet.

Tack, viskande vass med kvittrande bebyggare.

Tack, lindar, sälgen, almarna, alla granar och tallar.

Äppelträden.

Tack, plommonträdet, och det lilla danska plommonträdet

som har små, små plommon.

Tack, röda ros vid väggen och Rhododendronbusken
vid entrén, tack, för dina rosa utbrott.

De blåa och vita syrenerna.

Tack, gamla ek för att du orkat stå lutad över huset.

Tack, Yggdrasut, du märkligt växta ask.

Tack, småfåglar, gullvivor, klöver, grankottar,
korpar, doppingar, sothöns och skygga hägern.

Tack, mörtar som jag matat vid bryggan i sju somrar.

Jag vet att vi har ett förbund, att ni talar om mig som Demört.

Tack, björnbär för era stickiga rankor och vackert
mörknande bär - smultronen vid stenen, alla lupiner,
som likt Attilas hunner invaderat gården;    
era fröskidor blänker som hjälmar.

Tack, mörka sorgmantel för dina vingars ljusa bård,
citronfjäril, för dina guldblänk bland hallonstammarna.

Tack, eviga vind i de höga trädkronorna och i det minsta av gräs.
Tack, min hud, för att du förnimmer den första svala aningen av höst
- men också den ökande värmen i april.

Tack, getingar, för det största bo jag sett, och tack svärmar
av namnlösa småmygg för er spiraldans i sensommarens sista solstråle.

      Tack, taggsvampar, för era droppstenstak bland skuggorna i gräsets grottor.
      Tack, paddor och grodor.
Tack, du svarta huggorm, som korsade min stig och väckte en tanke… 

och du, ormslå, kopparblänkande intill stenen, 
som slumrade i sin mössa av mossa.
Tack, mina ögon för att jag ser, mina öron för att jag hör, 
min tanke för att jag reflekterar, mitt hjärta för att jag känner och min längtan 
för att den alltid färdas med tornseglarna var de än befinner sig.
Och tack, till sist, milda men strängt medvetna försyn som förde mig till denna plats. 
Du flög före bilen i form av en gök och satt i äppelträdet intill oss 
och gol under tiden vi drack kaffe.
Det var dig jag fann vid ekens rot med bruten nacke.
Då förstod jag att de sju somrarna var över.
Vi var kastade ur boet. För vår egen skull. 
För vår rörelses skull. Ingenting får och kan avstanna.

Nya frön sås, nya stänglar ropar efter ljus, 

nya blad och blommor söker sig mot himlen.
Allt lever.
Och livet har ingen motsats.
Allt är gott i världen.
Tack.                  

Stefan Demert

TALAREN

 TALAREN

Han talade till församlingen.
Han lade fram sin kunskap
till beskådande, sin uppfattning
av världen.

De var alla där: elefanterna, girafferna, getterna,
fjärilarna, skallerormarna, kackerlackorna,
sothönsen, geckoödlorna - ja, ingen saknades.

Svetten bröt fram i hans panna
när han märkte att han inte nådde fram; 
de skruvade på sig
och såg på varandra.
Några gjorde ansatser att gå.
Han höjde rösten, bytte tema…!
– men fler och fler gick.

Vad gjorde han för fel?
Varför ville de inte veta
det som för honom var självklart?

Nu gick elefanterna! Herregud!
Elefanterna gick!

Och då började naturligtvis alla gå.

Han tystnade
och såg och hörde
hur djuren försvann bort
i savannens torra gräs.

Kvar blev bara
en hyena
och en liten lövgroda.

Detta var alltså hans församling.
Inte särskilt upplyftande.

Han tvekade om han skulle fortsätta.
Då hörde han hyenan säga: "Berätta mera”
och lövgrodan: "Ja, mera”.

Och medan timmarna gick,
skymningen kom
och månen steg över djungeln
berättade han och berättade han
och berättade han
för två par lysande ögon.

Och mellan honom, hyenan
och den lilla lövgrodan
spann månen
trådar av silke.

Stefan Demert

TECKEN

 

TECKEN 

Tillsammans
skär vi papyrus.
De tjockaste stammarna.

Några av oss lämnar kanoterna 
för att komma djupt
och skära av vid bottnen.
De andra vaktar mot krokodilerna.

Tillsammans
samlar vi papyrus.

Vinden går i vipporna
och stryker blad mot blad.
stam mot stam
och krusar flodens vatten.
Det är det vackraste ljudet av alla: 
vindens papyrussång.
Viskningen av vass mot vass.

Vi vet det inte, men det är tusen år före Kristus.
Vi ska göra ark, för att där fästa våra tankar
– och om det är möjligt, våra känslor.

Tillsammans
hämtar vi papyrus
till ark för våra tecken.
Men det måste gå fort.
Vi har inte många dagar på oss.
Våra liv är korta, 
och det är mycket
vi måste hinna berätta.

Vi samlar kanoterna fulla. 
Ända till skymningen,
då horisonten lyfter månvaggan,
och flodens vatten stillnar
och vinden har återvänt
till öknarna.

Våra liv är korta.
Men den stora trösten är
– nu när stjärnorna tänds en efter en -
att de är så många.
Och att vi själva
i liv efter liv 
möter våra egna tecken.

Stefan Demert

TECKEN I GLÖD

 

TECKEN I GLÖD

 

Vinden blåste från alla håll.

Hästarna hade trängt sig samman
och stod stilla i snöyran.

Drivorna växte, blåstes sönder
och växte igen.

Detta höll på i elva dygn.

Medicinmannen
såg länge in i glöden.

Med en benbit från en björn
vidrörde han den lätt.

Den flämtade av draget genom duken.

När han lyfte sitt huvud
visste vi att han sett.

Och vi visste
vad hans tystnad betydde.

Han drog sig undan med de äldste.

Månen gick ur moln.

Snöstormen stillnade.

Den natten anordnades en stor fest.

Vi förstod alla
att slutet var nära.

Stefan Demert

TILL EN BOFINK I SITONIA

 TILL EN BOFINK I SITONIA

 

De lata dagarna i Sitonia

en grekisk halvö uti Medelhavet.

Vi sökte skugga under pinjens grenar
när solen stekte alltför vasst på sanden.

En grekisk bofink sjöng en välkänd visa,

som vi förknippar med en vår i norden;

och koltrastsången i cypressens topp
var lika svensk som över vitsippsbacken.

Är vi måhända greker - inte svenskar?

Har vi gått vilse bakom våra gränser?

Är våra sånger av en jordisk härkomst
och ej av öar, kallade nationer?

De lata dagarna i Sitonia

gav oss en visshet om att så är fallet;

att åtskillnad är lögn; gemenskap råder.

- Och det var bofinken som angav tonen.

Stefan Demert

TORNUGGLAN

 

TORNUGGLAN

 

Nu har den lämnat vårt land.

Den sista tornugglan.

 

Det ligger kvar några dun.

Det blåser några dun över söderslätten.        

 

Men var skulle en tornuggla
bo i ett land utan torn.

 

Inte bland gatstenarna.

Inte i sparvsnåren.

 

Därifrån finns ingen överblick
över mer än smulorna på marken.

Över mer än mull och rötter
och gamla fotavtryck.

 

Eftersom få visste att den fanns
är den inte saknad.

Därför inte sörjd.

 

Inte sörjer gräset
en stjärnas död.

 

Men vinden.

Vinden sörjer
varje bortvänd vinge.

Varje okläckt ägg.

Och blåser ordet saknad
in bland loft
och gråa bjälkar.

Stefan Demert

TORP UNDER UPPSIKT

 

TORP UNDER UPPSIKT - Stensängen

 

 

Äpplena
kryper tunga fram på grenarna.

Undrar: hur blir vi mottagna i år?

Blir vi nerplockade
eller får vi falla själva?

Det beror på
om det är äppelfolk som hyr torpet.

De stora askarna skuggar de små fruktträden.

Linden vaktar lilla huset. Eken det stora.

Här kan ingenting ont ske.

Armador av amiralfjärilar och påfågelögon
håller luftrummet under uppsikt.

Och med vidare vy patrullerar tornsvalorna.

I vitklövern samlar bina sötma
till kantinerna. Och getingarna
är färdiga med de grå fästningssystemen.

Arméer av myror exercerar.

Här slipper ingen över farstubron

Och här finns de mest sövande dofter.

De nuvarande hyresgästerna
är bara en sort tillfälligheter.

De målar husen och kittar fönster.

De gräver och räfsar
och bär på kaffebrickor.

De kommer och far och kommer igen.

Vi har glömt deras utseenden.

 

Den ende omisskännlige är sotaren
som dyker upp då och då.

Han rensar för ny eld
och bär aska ur rummen.

Stefan Demert

TVÄTT

 

TVÄTT

 

När han återvände från brevlådan
och försökte bläddra
i den av regnet nerblötta 
morgontidningen 
föll gårdagen sönder i remsor.

Händelser - redan innan
omöjliga att förstå -
upplöstes nu i hans händer,
flöt ihop inför hans ögon,
kladdade ner hans fingrar.

Gamla nyheter klibbade vid varann.
Han såg på det nyss skedda
i det första stadiet
av förmultning, och tänkte: 
(där han stod vid handfatet)

Så här borde varje ny dag börja.
Med att man tvättar av sig gårdagen.

Stefan Demert