STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Säg till om vi dansat för länge.
Säg till om du har det för svårt.
Säg till om
jag blivit ett klänge.
Säg till om
vi inte är vi …
Säg till om du önskar bli fri …
så dansar vi bort från varandra,
så dansar vi fritt var och en,
så blandar vi oss med dom andra
och börjar att leta igen.
Men tack för att du varit min vän.
Stefan Demert
Jag minns
att vi spelade boccia
i sen augustikväll.
Det började närma sig
stängningsdags
för den sommaren.
Gräset var kyligt.
Himlen svart.
Vi fick svårt att se
var kloten hamnat.
Men en av oss sträckte sig
och tände månen.
Och nu såg vi
hur poängen fördelats.
Vi räknade fram summan
noll,
skrynklade ihop protokollet,
insamlade planetbollarna
och till sist
utspelskulan solen,
släckte månen
och gick in i stugvärmen.
På spelplanen
reste sig gräset sakta
tills alla avtryck
var utplånade.
Stefan Demert
Sommarlovstid. Skratt över sjön; rösterna förstärkta.
Kroppar och vattenplask; människan reducerad till
varelse i vind och vatten - solfångare och halvfisk,
utan åtsittande kläder och åtstramande målmedvetenhet.
Sorglös.
En luftlandsättning badmintonbollar
dalar ned över landet och tar mark
i rödklövern - en fredlig invasion.
Förvånade vintertår. Saft, sugrör - slurp! - och fnitter.
Inlandsmåsar inspekterar insjön med bröd i blicken,
och högre upp i blåheten drar ett jetplan
en tråd av snö genom himlen.
Flyg fula fluga flyg -
Stanniolen runt smörgåsarna bländar ögat.
Det stillnar,
och vi kastar smörgås på den lugna vattenytan,
flata småstenar hoppar bort.
– Såg du?! Sju gånger!
Tallbarren hoppar som V-tecken
när vi skakar filtarna.
En kåre kommer
och blåser en badboll bort över sjön:
Vem vill gå i nu? - påklädda som
vi är.
Låt den blåsa, vi hittar den säkert i morgon.
Cyklarna viftar som glada hundar när vi kommer.
Vi trampar hem, med gåshud på armarna
och med halvtorrt, flygande hår.
Det luktar sjö om de flaxande, blöta baddräkterna.
Fort hem genom rosenångor och schersminslöjor,
duckande för lövklädda grenar.
Långt borta blåser badbollen in i motsatta strandens skugga,
sätter en blågul punkt för dagen, samtidigt som barnen
– skrattande och hojtande - snabbtrampar ifrån oss.
Idag krympte vi alla i vattnet och blev lika små;
det strikta, svarta strecket mellan barn och vuxen
löstes upp som ett penseldrag på ett vått akvarellpapper.
Nu försvann dom bakom oxelhäcken!
– Kom! -
så cyklar vi ikapp
barnet i oss!
Stefan Demert
Köttets hand upprepar endast
vad tankens hand redan skapat.
Köttets fot går endast den väg
tankens fot redan vandrat.
Människan upplever endast
vad hennes tanke redan kartlagt;
hon är sitt innerstas intention,
en fullföljare av den belysta sträckan
mellan början och avslutning.
Begränsad av sitt språk
kommer hon alltid till den gräns
där språket upphör.
På andra sidan färdas hon i sitt inre.
Språklös.
Innesluten i ett enda tecken:
Den ändlösa cirkelns tidlösa ring.
Stefan Demert
och fylla sin mage så mycket det går.
Det sprätter av frön
omkring småfågelhuset
så länge som dagen och ljuset består.
Sen blir det att sitta i
mörker och dvala
och spara på krafter och invänta ljus
och drömma, kanhända, att
man är en svala
som just bygger bo i ett solbelyst hus.
I avlägsen tid togs
beslutet att stanna,
att mörker och ovädersdar vänta ut.
När isvinden biter i
vinge och panna
så kan man förbanna ett sådant beslut.
För tänk att få resa till
solvarma byar.
Nog skulle en etta i
Kairo gå an!
Eller att lyfta mot
Kenyas skyar
och picka bland zebror på någon savann!
Men stannfåglar är vi. Vi
sitter i gloppet.
Det pulsar mot nyår och
snön ligger vit.
Vi kurar i mörkret och
lever på hoppet
att gubben med fröna ska orka sig hit.
0ch gubben med fröna, som
väntar på ljuset,
har inget till övers för kyla och snö.
Hans vinteruppdrag heter:
småfågelhuset
– att lyfta upp taket och
hälla i frö.
Sen sitter han där på en
gren bland dom andra,
bland blåmesar, talgoxar, talltitegäng,
och längtar till dagen då han ska få vandra
på nytt i en blommande försommaräng.
Stefan Demert
Vårarnas sådd. Höstarnas
gröda.
Vintrarnas lagring och
vila.
Kroppar i stillhet av
dagarnas möda.
Minnen mångtusendemila.
Somrarnas sökande, mognad
och mättnad.
Ladorna fyllda av
stråbruten blom.
Händernas stillhet och
axlarnas lättnad.
Vintern är nära och ängen
är tom.
Stefan Demert
När Stortroll gick i skogen,
i granskog hög och mörk,
stod Lilltroll där och lyste
liksom en liten björk.
När Stortroll lyfte pannan
och mötte Lilltrolls blick
var det som om en värme
igenom Stortroll gick.
Och Lilltroll, där hon lyste,
i mörk och väldig skog,
fick känna som om någon
om hennes hjärta tog.
De stod framför varandra,
två troll, en hon en han,
- och allt blev tyst och stilla
och gårdagen försvann.
Och Lilltroll var så
liten
och Stortroll var så stor;
men kärlek frågar aldrig
i vilken kropp den bor.
Ty kärleken är större
än både själ och kropp
- och trollen vet så lite
om kärlekens förlopp.
Den dör så fort den delas
i ord som ”mitt” och ”ditt”,
ty kärlek är ett flöde
som aldrig söker sitt.
Nu går de där på stigen
tillsammans hand i hand;
ett Stortroll och ett
Lilltroll
i hjärtats sagoland.
Den sagan har berättats
så mången gång förut;
och ändå finns på sagan
ej början eller slut.
Ty sagan bara strömmar
likt en outtömlig älv
som speglar världens drömmar
och drömmer fram sig själv.
Stefan Demert
Vi lever på samma planet men vid olika stränder.
Hur ska du kunna känna
igen klipporna i mitt landskap
och veta var skrevorna finns där vattnet samlas
till laguner för skräddarna.
Inte vet du
var min strandängs blomma står.
Den
dunkelblått doftande.
Inte kommer fåren fram ur trädskuggorna när du ropar.
Och när humlorna sjunger i lönnen är det inte på ditt språk.
Vi måste varsamt beträda varandras ägor och gläntor.
Vem ger dig rätt att höja rösten i min skog?
Ser du inte
att fåglarna lyfter?
Hör du inte
fladdret av skrämda vingar?
Om jag bjuder dig att gå på mina stigar,
måste du gå som om du gick på helig mark.
Inte för min skull. Men för vår.
När jag visar mitt
gömställe, som ingen annan har sett,
och när jag pekar på trädet som liknar en
häger,
får du inte föra det vidare och med andra förhåna det.
Jag vet var den gamla paddan bor.
Hon som är
klokare än tusen skriftlärda.
Om du för alla förtroenden och allt jag visar dig
till torgs, har du mer svikit dig själv än mig.
Men framför
allt oss båda.
Ge inte efter för trycket
från dem som säger
att vi bor vid samma strand.
Deras
förklaringsberg är en kulle, en mullvadshög.
Var och en
bär på sin unika sanning.
Men om du i mig kan se
din egen själ skymta,
så förstår du språket som humlorna sjunger på
i min lönns
lövverk.
Då kommer mina får fram under träden när du ropar.
Då bjuder jag
dig att knäböja vid min blomma.
Den dunkelblått doftande.
Stefan Demert
Det fanns inget arv.
Gubben dog luspank.
Således fanns inte heller
något att tvista om.
Syskonen lämnade advokatkontoret
på lätta fötter.
Ingen behövde känna sig förfördelad.
Ingen behövde få ännu mer pengar
att oroa sig för.
Så de gick för att fira.
Men efter två sexor bäska droppar
och kaffe och likör
började misstänksamheten sprida sig:
vem av dom hade snott gubbens pengar?
För inte dog han väl utfattig.
Det är inte möjligt.
Efter denna dag levde de alla länge,
men alla dog de med känslan av
att ha blivit lurade.
Stefan Demert
Månen var uppe när jag badade i gryningen.
Det var tjugo grader i vattnet.
Tack, sjön för din lenhet.
Tack, viskande vass med kvittrande bebyggare.
Tack, lindar, sälgen, almarna, alla granar och
tallar.
Äppelträden.
Tack, plommonträdet, och det lilla danska
plommonträdet
som har små, små plommon.
Tack, röda ros vid väggen och Rhododendronbusken
vid entrén, tack, för dina rosa utbrott.
De blåa och vita syrenerna.
Tack, gamla ek för att du orkat stå lutad över
huset.
Tack, Yggdrasut, du märkligt växta ask.
Tack, småfåglar, gullvivor, klöver, grankottar,
korpar, doppingar, sothöns och skygga hägern.
Tack, mörtar som jag matat vid bryggan i sju somrar.
Jag vet att vi har ett förbund, att ni talar om mig som Demört.
Tack, björnbär för era stickiga rankor och vackert
mörknande bär - smultronen vid stenen, alla lupiner,
som likt Attilas hunner invaderat gården;
era fröskidor blänker som hjälmar.
Tack, mörka sorgmantel för dina vingars ljusa bård,
citronfjäril, för dina guldblänk bland hallonstammarna.
Tack, eviga vind i de höga trädkronorna och i det minsta av gräs.
Tack, min hud, för att du förnimmer den första svala aningen av höst
- men också den ökande värmen i april.
Tack, getingar, för det största bo jag sett, och tack svärmar
av namnlösa småmygg för er spiraldans i sensommarens sista solstråle.
nya blad och blommor söker sig mot himlen.
Allt lever.
Och livet har ingen motsats.
Allt är gott i världen.
Tack.
Stefan Demert
Han talade till församlingen.
Han lade fram sin kunskap
till beskådande,
sin uppfattning
av världen.
De var alla där: elefanterna, girafferna, getterna,
fjärilarna, skallerormarna, kackerlackorna,
sothönsen, geckoödlorna - ja, ingen saknades.
Svetten bröt fram i hans panna
när han märkte att han inte nådde fram;
de skruvade på sig
och såg på varandra.
Några gjorde ansatser att gå.
Han höjde rösten, bytte tema…!
– men fler och fler gick.
Vad gjorde han för fel?
Varför ville de inte veta
det som för honom var självklart?
Nu gick
elefanterna! Herregud!
Elefanterna gick!
Och då började naturligtvis alla gå.
Han tystnade
och såg och hörde
hur djuren försvann bort
i savannens torra gräs.
Kvar blev
bara
en hyena
och en liten lövgroda.
Detta var
alltså hans församling.
Inte särskilt upplyftande.
Han tvekade
om han skulle fortsätta.
Då hörde han hyenan säga: "Berätta mera”
och lövgrodan: "Ja, mera”.
Och medan
timmarna gick,
skymningen kom
och månen steg över djungeln
berättade han och berättade han
och berättade han
för två par lysande ögon.
Och mellan
honom, hyenan
och den lilla lövgrodan
spann månen
trådar av silke.
Stefan Demert
Tillsammans
skär vi papyrus.
De tjockaste stammarna.
Några av oss lämnar kanoterna
för att komma djupt
och skära av vid bottnen.
De andra vaktar mot krokodilerna.
Tillsammans
samlar vi papyrus.
Vinden går i vipporna
och stryker blad mot blad.
stam mot stam
och krusar flodens vatten.
Det är det vackraste ljudet av alla:
vindens papyrussång.
Viskningen av vass mot vass.
Vi vet det inte, men det är tusen år före Kristus.
Vi ska göra ark, för att där fästa våra tankar
– och om det är möjligt, våra känslor.
Tillsammans
hämtar vi papyrus
till ark för våra tecken.
Men det måste gå fort.
Vi har inte många dagar på oss.
Våra liv är korta,
och det är mycket
vi måste hinna berätta.
Vi samlar kanoterna fulla.
Ända till skymningen,
då horisonten lyfter månvaggan,
och flodens vatten stillnar
och vinden har återvänt
till öknarna.
Våra liv är korta.
Men den stora trösten är
– nu när stjärnorna tänds en efter en -
att de är så många.
Och att vi själva
i liv efter liv
möter våra egna tecken.
Stefan Demert
Vinden blåste från alla
håll.
Hästarna hade trängt sig
samman
och stod stilla i snöyran.
Drivorna växte, blåstes
sönder
och växte igen.
Detta höll på i elva
dygn.
Medicinmannen
såg länge in i glöden.
Med en benbit från en
björn
vidrörde han den lätt.
Den flämtade av draget
genom duken.
När han lyfte sitt huvud
visste vi att han sett.
Och vi visste
vad hans tystnad betydde.
Han drog sig undan med de
äldste.
Månen gick ur moln.
Snöstormen stillnade.
Den natten anordnades en
stor fest.
Vi förstod alla
att slutet var nära.
Stefan Demert
