HUMLAN

 

HUMLAN

 

Nu lyfter

den omöjliga humlan

sin omöjligt tunga kropp

med sina omöjligt tunna vingar

 

Den vill upp till blommorna
i körsbärsträdet

 

Och för den som vill
är ingenting omöjligt

Stefan Demert

HUMLORNA

 

HUMLORNA 

Humlorna hänger

i gungande klöver,
noterar jag sömnigt.

Dofterna söver.

Jag har ingenting,
jag har allt jag behöver.

Vindarna vandrar

i väldiga kronor.

En mås glider över.

Jag har ingenting,
jag har allt jag behöver.

Humlorna hänger

i gungande klöver.

Stefan Demert

I GLASETS BOTTEN

 

I GLASETS BOTTEN 

Jag vägrade att tömma
den brungrumliga drink
man ställt framför mig,

brygden av:

ismer-dogmer-åsikter        
– skyltar-etiketter
– bla-bla-bla …

Men man skålade med mig,
och för konvenansens skull 
drack jag.

Döm om min förvåning
när jag i glasets botten fann
ett rött bär -

Jag hade haft fel igen.

Stefan Demert

INDIANEN

 

INDIANEN

Indianen i mig
doppar paddeln
i det grönsvarta vattnet.

Det levande vattnet.

Det oförklarliga vattnet.

Jag låter kanoten glida
och hör dropparna från paddeln
blippa mot ytan.

Jag är här och inte här.

Mygg, småväsen
och millimeterstora änglar
dansar bland strandväxterna
under blodfull sång.

Dagens värmebölja slår mot nattluften, 

varmt och fuktigt mörker
flyter över sjön. 

En korp talar.
Ett rådjur berättar något.
En uv frågar en annan. 

Tornseglarna har nattvickning.

Månen blommar.

Indianen i mig
doppar paddeln i månskenet.
Bröder och systrar från en annan tid
viskar omkring mig och bär farkosten
på ryggar av vatten.

Jag kan se eldarna vid deras läger.

Träden rör tyst vid varandra.
Mjukt, som nattfjärilen mot kinden.

Jag drar iland kanoten
och smyger barfota upp
genom svart granskog.

Det är en kväll i norra Värmland.

Stefan Demert

INGEN UNDKOMMER

 
INGEN UNDKOMMER 

Den som tror sig
ha gömställen

lurar sig själv

den som tror sig
kunna fly undan

förvilla förföljaren
och sätta sig i säkerhet

som tror sig kunna
huka bakom stenen           

för att undgå upptäckt

eller trycka mot väggen 

och triumferande se
hur förföljaren drar förbi

den grips ändå till sist       

Ingen ingen undkommer kärleken

Stefan Demert

INSIKTENS HUS

 

INSIKTENS HUS  

(Finns inte på Spotify, bara på CD-n. Här något förkortad.)

Varje ögonblick är en gåva.
Begagna ögonblicken väl
- till handlingar fyllda av kärlek.

Allt är gåvor. Gåvorna ger dig ett val
om hur du vill förvalta dem.
Tro inte att du inte äger förmågan
och insikten att förvalta dem väl!
Se öppningarna - inte muren. 

Människan är rädd för att bli lämnad ensam med sig själv,
och för att behöva lyssna till sina allra innersta tankar.
Hon måste vara verksam, få dagen att gå
och natten att förflyta.
Hon måste fylla all sin tid med göromål
och med möten med andra
för att slippa stå ansikte mot ansikte
med den tystnad som finns inom henne.
Denna skrämmande tystnad, detta hotfulla mörker,
men vågar hon stilla ner sig ska hon finna
att tystnaden är fylld av toner och mörkret är fyllt av ljus. 

Vänd dig till dina inre barn.
Led dem in i er gemensamma saga. 
De vill vara med.
De har väntat på att du skulle fråga dem:
"Vill ni leka med mig innan det blir kväll?"

Du går på en väg. Du möter någon.
Ni stannar framför varandra och ser in i varandras ögon.
Ni fattar varandras händer och börjar gå åt samma håll.
Ni vandrar ett tag vid varandras sida. Så går en tid. 
En dag stannar ni upp och ser på varandra.
Ni ser besvikelse, sorg, leda - samtidigt ömhet och kärlek. 
Ni släpper varandras händer och går åt olika håll.
Vad hände, var finns dramat?
Vad var det som var kärlek? Och vad inte?
Kanske den är störst vid skilsmässan, 
kanske den antar rätta proportioner då.
Varför då känslan av misslyckande?
Varför alla självanklagelser?
Det var ju just hit vägen skulle bära, inte längre.
Var och en måste till sitt. Nu följer fortsättningen.
Och kärleken består .... 

Att förstå, älska och förlåta sig själv är ett livsverk.
Att acceptera sig själv till fullo, trots skavanker 
och egendomligheter. Däri ligger öppningen, 
men också svårigheten och smärtan. 
Och en ständigt närvarande ovisshet - vart färdas jag?
Tålamod vill till. Att försöka ändra det jag inte vill se 
och att älska att jag försöker, jag måste ge mig tid.

Då förvandlas de delar av mig som jag inte tycker om
till bundsförvanter, energikällor ur vilka jag framledes
kan hämta kraft ur - och inte som nu tömmas på kraft av.
Då vaknar också en kärlek
som ger lågan en ny och varaktig kraft.

Vem vet hur vi ska mäta och väga,
när vi inte känner till vilka mått och vikter vi ska utgå ifrån,
när vi inte ens känner vår eget hjärtas hemligheter
och inte har en aning om vad som döljs i andras,
men, trots detta, är snabba att fälla omdömen
om våra medvandrares handlingar och vägar?
Hur kan vi överhuvudtaget ha åsikter om andra?
Vi kan ju inte ens reda ut den härva av trådar som leder
till och från oss själva och som ständigt snärjer oss
och hindrar och förbryllar oss. 

I förlåtelsen ligger förståelsen.
Vänder man på det kan man också säga att förståelsen
öppnar för förlåtelsen. Men vem ska förlåta vad? .....

Det finns ingen hiss i Insiktens hus.
Du måste - mödosamt - gå steg för steg uppför trappan.
Och på vissa steg blir du tvungen att vila - ibland under lång tid
för att hämta andan och tänka över ett och annat.
Efter en lång tid försvinner ledstången,
och efter ännu en längre tid smalnar trappan.
Och när du sätter dig på ett trappsteg för att vila och ser ner på din vandring,
upptäcker du att även trappan är försvunnen!
Då är det dags att ta ett beslut utan annat stöd än från dig själv.
För att sedan ta ett steg ut i något fullständigt okänt.

När du väl vågar steget kan det hända
att du mycket väl igenkänner detta okända.
Att det till och med verkar välkänt och självklart.

Stefan Demert

JAG OCH EN FLUGA

 

JAG OCH EN FLUGA 

Det är stilla solsöndag.

Jag och en fluga
läser tidningen.

Medan jag
läser två spalter 
sitter flugan stilla
via ordet "en”. 

Medan jag
läser färdigt artikeln
– om en filosof - 
förflyttar sig flugan 
till ordet "tanke". 

Där sitter den,
när jag lämnar rummet.

Jag har inga bevis för
att den inte läste 
hela artikeln
i min frånvaro,
eller att jag fick ut
mer av den.

Stefan Demert

JAG SÅG EN FJÄRIL

 

JAG SÅG EN FJÄRIL 

Jag såg en fjäril.

och ingen i mig tänkte: en fjäril.

Jag bara såg den.
Tiden stod still

och min tanke var befriad
från sin uppgift
ett ögonblick.

Några tysta vingslag
var jag vingarna.

Stefan Demert

JORDENS SALT

 

JORDENS SALT 

Om den halte mister sin hälta
då är det gott och väl,
men om saltet mister sin sälta
då finns det goda skäl
att ögna i tidtabellen
och ändra sin levnads spår.
För vi lever så nära kvällen
i världen vi kallar vår. 

Det är så lätt att dröja,
att fastna och stanna kvar.
Vi bär gärna samma tröja
vi burit i alla dar.
För oss är den verkligheten,
som reporna i vårt golv.

– Men upphängd mot kökstapeten
närmar sig klockan tolv. 

Och om tåget lämnar stationen
utan att du finns med,
så väntar dig stagnationen
i uniforma led.
Då blir du fast i dalen
med skyhöga berg omkring
och hör bara tågsignalen
förtona till ingenting. 

Du står där i verkligheten
kvar som en trogen träl,
och borta är möjligheten
att hjälpa din egen själ.

Du skulle ha lyft som svalan
och ej blivit låst och still
och funnit den ton i skalan
som stämmer med det du vill. 

Ja om saltet mister sin sälta,
då blir det att tälja slev
och sitta på bak och älta
om allting som aldrig blev…

Du skylde på alla kraven
- på tröskeln till nya land -
och upptäckte aldrig staven
som grönskade i din hand.

Stefan Demert

JUDAS

 

JUDAS 

Jag är Judas.
Jag gick i fällan.
Jag förstod inte
att just jag var utsedd.

Dom som tror jag gjorde det
för egen vinnings skull
har inte förstått.

Vi behövde pengarna.
Jag tyckte de verkade lättförtjänta.
Inte kunde jag ana
att denna enda konfrontation
bland många
skulle bli den där Han
lät sig fängslas.

Hans ögon talade
när vi skiljdes:
”Jag är ledsen Judas.
 Det måste bli någon.”

Så
var det 
när Kristus
förrådde mig.

Stefan Demert

KASTANJER

 

KASTANJER 

Flög över dagen till Göteborg.
Sjöng i Angereds centrum.

På väg därifrån hejdades jag
av en man som hade ett fruktstånd.
En invandrare.

Du var bra, sade han.
Vänta! Här!

Han stack handen i en korg
och tog upp fem kastanjer. Varsågod, ta dom!

När jag med kastanjerna
i ena handen och gitarrfodralet 
i den andra såg lite frågande ut 

sade han: Du ska äta! Hemma!
Du lägger dom i ugnen! 

Ja jag vet, sade jag. Tack.

Så kom han på att jag
naturligtvis inte skulle behöva vänta
så länge med att äta -

Vänta! sade han. Välj ett äpple!
Här! Ta!

Jag gjorde det och åt äpplet
i taxin till flyget
med mina fem kastanjer i fickan.

Nu vilar de på fönsterbrädan
i mitt kök. Och varje gång
jag tvivlar på mig själv,
tittar de på mig
med bruna kastanjeögon 
och ropar:

Hej! Vänta!
Du är bra!

Stefan Demert

KOLTRASTHANNARNA

 

KOLTRASTHANNARNA            

 

Ropen för revir är över.
Nu kan jubelsången ta vid.

Gränserna är redan satta.

Och överskridna.

Äggen är redan lagda.

Nu gör honorna sitt.

Nu kan vi koltrasthannar
gunga grantopp

och böja björktopp

och sjunga med varandra

i stället för mot.

Nu kan vi böka

i eklövshögen tillsammans
och utbyta förväntningar
inför sensommaren.

"Hur många kullar fick ni?"

Stefan Demert

KORT BESÖK

 

KORT BESÖK

Gud var här idag.

Det var det vanliga: två bitar i kaffet.
Han såg ensam ut. Lite uppgiven.

Han trummade
med fingrarna mot vaxduken
och såg ut genom fönstret.

Såg katten vid vedstapeln.

Har du läst min bok, frågade han. 

Den där tjocka?

Ja.

Näe.

Du vet var jag finns, sa han
och tog på sig kepsen.

Det är för många ord, sa jag.
För många gamla namn.
För många döda. 
För lite kärlek.

Alldeles för lite kärlek.

Han nickade, såg på mig,

såg ned i golvet, nickade igen
och drog på sig vantarna.

Det verkar bli snö, sa han. Tidig vinter.

Ändra alltihop, sa jag.

Skriv nytt. Ta vintern på dig.
Ge ut en diktsamling - i vår.

I vår.

Han såg länge på mig.

När han gick över gårdsplanen
och vek runt vedboden
in på skogsstigen
fångade just katten
den första flingan.

Endast halvt urdrucken stod hans kopp kvar
på den gamla rosenmönstrade vaxduken…
Snart hade snön börjat bädda
med vita lakan och kuddar.
Världen var åter en oskriven möjlighet.

Jag kom på mig med att smågnola
när jag sköljde våra koppar i plastbaljan.

Jag tror han tände på det där med dikter.

Även gudar måste få
en spark i baken ibland.

Stefan Demert