FLYTTFÅGEL                               

Slänten har gulnat av hästhovsört.  

Det droppar kring sten och kring stam.
När koltrasten vänder att fjolårslöv
så blinkar en blåsippa fram.

En sol slungar lågor mot frosten och snön.

Nu finns inga isar som bär.

En jublande starflock i knoppande rönn
förkunnar att våren är här.

Fåglarna kom, men du reste.

Du gick medan isarna bar.
En del vänder åter och andra
de låser bakom sig och far.

Vårmässan spelas på hjärtesträng.

Det spränger av liv under skal

som längtar till ljuset på lid och äng
och värmen i glänta och dal.

Möten och avsked och möten igen -
Snart tappar man räkning på dem.

En vän som man äger är alltid en vän
om än han far bort eller hem.

Fåglarna kom, men du reste.

Fast himlen blev sommarljust vid.
Men månskäran log genom granen
att allt har sin utmätta tid.

(Till Tor 24/4 1988 från vännen Stefan)

FOTBOLLSDRÖMMAR

När jag var liten
klippte jag ut fotbollsbilder.
Min favorit: en bild från tidningen ”Se”
av målvakten Kalle Svensson
görande en omöjlig räddning

i Sao Paulo 1950.

Den italienske skytten bara gapade.

Jag cyklade till Råsunda

– AIK skulle möta Helsingborg -
för att få se denna räddning utföras.

För 1 krona (barn och militärer)
köpte jag mig plats bakom ena målet.
Jag var så nära att jag kunde se håren på hans ben;

men vad ska en 10-årig groda ha om inte grodperspektiv.

Ibland hämtade han bollen i min närhet

– och jag kunde se hans ansikte,
ett för en så skicklig målvakt ovanligt öppet sådant.

Jag visste att han var brandsoldat
(jag visste allt på den tiden)

och häpnade över att en enda människa
kunde ha två så stora uppgifter.

Jag ville bli som honom:

rädda människor ur elden

och rädda mitt lag från ett väntat,
ett i det närmaste oundvikligt nederlag.

Jag kastade mig handlöst på mina kompisars skott

– hela tiden med BILDEN i åtanke.

Vår lappade, dåligt pumpade boll

(varje gång den blev överkörd av en bil
lät vi skomakaren sy ihop den)

hade inte mycket gemensamt med dåtidens
läckert bruna matchboll.
Den som var så svår att se.

Detta var innan den vita bollens genombrott,
innan Georg Best, Pelé och Johann Creuff
löpte över TV-skärmarna.

Ja till och med innan Nackas comeback
och Backmans överjordiska dragningar.

Innan Puskas, Di Stefano och Genta

sågade sig igenom Europas alla försvar.

Som Kalle ville jag bli.
Men jag blev varken målvakt eller brandsoldat.

Jag blev utespelare och textpulare.

Fortfarande med hoppet om
att hjälpa mitt lag
att undvika nederlag.

Utan att därför segra.

Stefan Demert

FRÅN YNGRE STENÅLDERN

Skalet på stranden.

I detta skal bodde ett djur.

Utflyttat sedan länge.

Upplöst sedan länge.

Detta skedde

långt innan publiken
i brottningshallen
"kände lukten

av brons".

Stefan Demert

FRÄMMANDE

När jag var liten sa man:

"På lördag ska vi ha främmande.”

Det betydde att ens närmaste vänner
skulle komma på besök.

Detta måste vara mycket svenskt.

”Jojo” skrockade far när sonen nästgårds
kom över tunet, ”jag tror vi får främmande”.

Jag tror att jag i min ensamhet
får besök av någon utomstående.

Jag tror att jag - i rymden utkastade stjärna -
får besök av en annan.

Jag tror att jag på min ö
ser en simmande nalkas.

Än i dag hör jag ordet "främmande" och tänker:
om ”främmande” möts som ”vänner”,

hur ska då inte vänner kunna mötas.

Stefan Demert

FÅNGARNA PÅ FORTET 

Det är vi svenskar

som strävar mot någon sorts

hägrande mål, och slåss mot

friställningsspindlar nedskärningsormar

a-kasselackor och amu-möss

Styrda och påhejade

av leende programledare,
för att slutligen

– stressade av tigrar -

(om vi lyckas tyda kodordet)
jubla över några futtiga skramlande slantar.

Vilka byggde fortet? Det har vi glömt.

Alla politiska färger har flutit ihop
till en grönbrungrå camouflagefärg

- som nödtorftigt döljer de kostymer
som i panik just nu lämnar det sjunkande fortet.

Genom tunnlar, i fallskärmar
via valutatransaktioner och kassavalv.

Kvar finns snart bara fångarna,
trampande vatten i ett främmande hav.

Stefan Demert

FÄNGELSET

Vem frågar bromsen

om bromsens längtan.

Vem frågar  gamen
om gamens sorg.
Vem frågar ormen
om ormens oro?

Så länge

vi inte vänder oss

till allt

omkring oss
växer vår okunskap.

Så länge

vi i vågskålarna väger
gyttjan mot smaragderna

så länge
består fängelset.

Stefan Demert

FÄRDEN

Vår resa går

igenom djup och ljus
och ytorna och planen där emellan.

Den går mot bottnarna och himlavalven;

mot bottnarna

där själens mörker ruvar;
mot himlavalven,

vars ljus i styrka ökar

av insiktsgåvorna
hämtade ur bottenmörkret.

Murar faller och gränser överskrids,
och stigar, dolda under skuggor, hittas,

och källor, vaktade av månen, återfinns.

Vi färdas över alla vidder.

Vi känner kölden och vi känner värmen.
Vi skiljer inte bottnarna från valven.
Vi lodar djupet och vi mäter höjden.

Vi spränger ytan, solar oss i ljuset,
och dyker sedan för att pejla mörkret.

Allt djupare, allt högre går den färden,
allt längre in i alltings stora hjärta.

Så går vår färd
som hallon, tistel, ormvråk,
varg och människa

– tills alla former upplösts
och vi har blivit

färden.

Stefan Demert

FÖR DET MESTA

Vi hade

en ko
ett får
en häst
en gris.

Kon gick i sin.
Fåret tappade ullen.

Frun dog
när hästen rymde.

Jag gifte mig
med grisen.

Vi fick ett långt liv tillsammans.
Enda problemet var väl jularna.

Om jag skulle slå ihjäl henne eller inte.

Men för det mesta gjorde jag inte det.

Stefan Demert

FÖRBUNDET

Jag är Gud.

Jag slöt en gång ett förbund med dig. Människa.

Du blev mina ögon. Mina öron. Mina händer.
Min sång. Mina tårar. Mina steg på Jorden.

Så länge du var ett barn vilade allt ansvar på mig.

Men när du blev så vuxen att du började handla

mot ditt eget bättre vetande,
gled ansvaret över i dina egna händer.

Jag är fortfarande med dig,
som havet är med sina vågor.

Men jag är ingen domare.

De t är en uråldrig lögn.

De domar som avkunnas är era egna.

De straff som utmäts följer människans lagar.

Inte mina.
Mitt rike får inte plats mellan pärmar

i lagböcker och heliga skrifter.

Det återstår för er att upptäcka vårt förbund.
Att upptäcka att jag vilar i er alla.

Såväl i asketen som i drinkaren.

I munken och i mördaren.

I drottningen och skökan.

Jag låter min kärlek väva mönster
och fläta ihop sammanhang
som ni ännu inte förstår.

Allt är ett spel.

När ni förnimmer min röst
avslöjas spelet inför era ögon. 
Det fördolda tar gestalt.
Den sovande människan får liv,

och jag vaknar i människan.

Varken ni eller jag kan förhindra 
detta kommande möte.

Ingenting kan hindra Livet 
att upptäcka och återupptäcka

rörelsen Människa och stillheten Gud.

Allt kan nedbrytas, utom vårt förbund.
Byggnadsverk rasar. Vägar växer igen.
Städer spricker. Strå gulnar.

Det är tidens verk.

Vårt förbund är utan tid.

Tiden är bara en förbiilande skugga
som bestryker vårt hus och är borta.
Och huset är bara ett av bladen
på det stora trädet.

Stefan Demert

FÖRGYLLARNA

En skicklig förgyllare
kan ur ett guldstycke

inte större än en sockerbit
hamra ut bladguld

så tunt
att det utan vidare
räcker till att övertäcka
ett par ordinära statyer.

Mitt i vår krets
står en guldkalv.

Förgyllarna hamrar ut sitt guld
och rusar kring

med sina tunna blad

för att raskt kunna ersätta
de flagor som lossnar
från kalven:

- snabbt och kvickt
så ingen ska hinna se
blyet under.

Stefan Demert

FÖRÄNDRING PÅ VÄG

Det kommer en förändring.
Den är redan här.

Den frågar inte om den får komma.
Den bereder sig väg.

Förtrupperna är redan i förorterna.

De möter hårt motstånd men väjer inte.

De vill inte söndra och sära,
men konfrontationen med det Gamla skapar söndring.

Förändringen sätter ljusstrålen på de invanda mönstren.

Förändringen möts av ett mörker.

Svart av fördomar och föreställningar,
politiska dogmer, religiös inskränkthet,
revirtänkande, indoktrinering, misstänksamhet och förakt.

De gamla fälten har gett sina sista skördar.

De nya fälten är förbearbetade och nysådda.

Den gamla dömande människan ska möta den nya icke dömande.

Den beväpnade människan ska möta den vapenlösa.

Det svåraste av allt är att inte döma, inte värdera,
inte väga människor på våg.

Det svåraste av allt är att förstå,
förlåta och älska och att inte förtröttas
av sin oförmåga till det.

Det är en kamp mot vår egen begränsning och ofullkomlighet.

Det är en kamp mot ett till synes ogenomträngligt mörker.
Vårt gemensamma mörker.

Har ni varmt på er, vänner? Bra.

Tänd ficklamporna och låt oss gå.

Stefan Demert

FÖRÄNDRINGEN

          Förändringen

Kaptenen bytte
till sommardäck.

– och all is
spolades överbord.

Utkiken ropade:

Vår för över !

Glador
kom emot oss.

Stefan Demert

GAMMAL BONDE

GAMMAL BONDE

Var är Johan?

Var är gammel-Johan?

Han går ute på ängen bland korna.

Nu igen.

När ska han förstå att de slaktades för nio år sedan.

Du skulle bara våga knysta! Hör du inte:

Kom Gullrosa

Kom Lisa min
Kom Svarta med halva hornet

Kom gamla Halta

Kom Pärla och Öga
Kom Vimsa lill

Kom alla mina kor i lena klänningar.
Följ mig.

Det finns mer bete i skogen.

Under valv så gröna
väntar konvaljeskuggor
och grönmossekullar.
Gläntor ljusa.

Allt längre och längre in
till de ljuvaste gräs.