måndag 27 april 2020

FJÄRRKONTROLL II


FJÄRRKONTROLL II


Så är det med oss
som har fjärrkontroll:
Vi söker egentligen
kanal noll.

Där råder tystnaden,
lugnet och friden.
Det är den som vi söker
hela tiden.

När den når oss, en gång,
via rymdparabollen
då kan vi äntligen
släppa kontrollen.


Stefan Demert

FLAMENCO

FLAMENCO


Nu ska allting bli glatt!
förkunnade general Franco
när han tog över makten i Spanien.
Han ville tysta flamencon.
Människan skulle inte längre sjunga
ur den fullhet varav hjärtat består.
Inte om sorg, vrede, svartsjuka,
hat, vemod, längtan, drömmar.
Nej, allt skulle bli lustigt i det nya Spanien.
Men inte ens en diktators många fingrar
räcker till för att täcka över
alla blödande sår,
som endast kan läkas av gitarren,
av sången och dansen.
Det var inte mycket han visste
om det folk han kallade sitt.
Nu är han borta.
Men flamencon föds varje dag.

Stefan Demert

FLAMENCOGITARRISTEN

FLAMENCOGITARRISTEN


Vet ni om att
Paco de Lucias händer
har levt bland lärkor och fjärilar
bland kolibrier och smattrande blad
med vindens virvlar i öknarnas sand
och uppe i blåsten bland örnarna
Och de har klättrat och känt på
de gamla olivträdens bark
fingrat på de djupt blå druvorna
och flyttat om bland stjärnorna
i avlägsna galaxer.
Gitarren är hans röst
men det är ur hjärta och händer
musiken finner sitt flöde
och frilägger alla de mångtusenåriga
ännu levande erfarenheterna
Se nu kommer han där borta på stranden
jonglerande med de lenslipade stenarna.
Hör nu blänker det till i havet!
Nu kommer vågorna -
Går smärtan före eller glädjen?
Ingen av dem. Allt sker samtidigt:
den seglande måsen
fjärilen i strandgräset
de låga buskarna
och de grubblande klipporna
som vänder sina rynkiga pannor
mot farleden
fyren på udden         
– och den ännu längre bort -         
knappt synliga båten,
djupgående längs horisontlinjen.

·   \:-
Havet hitom
och strängarnas vågor in mot land
– hör hur det blänker!

Stefan Demert

FLICKAN OCH FRAMTIDEN


FLICKAN OCH FRAMTIDEN


En flicka vill så gärna sjunga. Hon har alltid sjungit.
Så bra hon sjunger säger man i hennes omgivning.
Hon går sjungande genom barndomen.
Sången bär henne framåt, hon svävar nästan.
Hon har vingar, hon är såsom gjord av många fåglar.
Hennes älskvärdhet får blommorna att lyssna och träden att buga.
Hon öppnar människors öron, ögon och famnar.
Men ett orosmoln lägger sig till ro över hennes huvud.
Hon närmar sig tonåren.
Barnets omedelbarhet är nu inte lika självklar.
Hon är på väg att bli vuxen,
och de vuxna runt henne börjar förbereda henne för detta.
Att sjunga är inte lika självklart längre.
Glädjen är naggad i kanten, så också lusten.
Förväntningar och krav hopar sig som skuggor.
Hennes föräldrar vill så gärna att ”det ska gå bra för henne”.
”Vi måste tänka på din framtid” säger de
och lägger huvudena på sned.
”Vi vill bara ditt väl, lilla gumman.”
Hon klyvs nu mellan sin egen längtan
och föräldrarnas oro för hennes framtid.
"Jag vill sjunga” säger hon. "Det vet ni.”
"Jovisst, men det kan du ju inte leva av,
sjunga kan du ju göra ändå.”
Säger de - och månar och månar om henne.
Av kärlek, men också av rädsla.
Den rädsla de båda erfarit och blivit en del av.
Vart tog alla fåglarna vägen? Undrar blommorna.
Vad tyst det har blivit, viskar träden till varandra.
Var är den lilla flickan som gick här och sjöng
så gudavackert, så änglalikt, så jordefullt?
Och själva Skapelsen kan nu gå miste om ännu en
som skulle ha öppnat dörrar mellan hjärtan.
Sin egen framtid kommer hon att avgöra
i det skälvande nu då hon väljer väg.
Det blir en kamp mellan ett växande dåligt samvete
och hennes innersta längtan.
Det skymmer mellan skogens träd
och blommorna sluter sig för natten.
Morgondagen väntar i mörkret.


Stefan Demert

FLYFÄRDIGA

FLYFÄRDIGA


I det lätta snöfallet
har myskoxarna bildat ring
med de starkaste tjurarnas tunga huvuden
vända utåt mot vad som kan komma.
Kajan lägger huvudet på sned
och bligar misstänksamt på oss med skarpögat.

Kameleonten väntar på att få skjuta oss
i ryggen med klibbtungan;
bävern gnager på husknuten.
I dallerhettan i det gula gräset
står noshörningen som ett grått skåp
– väntande på flyttkarlarna.
Den ser dåligt, men falken läser obehindrat;
minsta tecken på de stora ytorna
registreras av falkögat: den ser tydligt
jeepen som närmar sig noshörningen
men koncentrerar sig själv på dvärgmusen,
den som flyr som en springande punkt där nere
för att slippa avsluta falkens mening –

Biffkons sista resa sker genom avloppstrumman.

Noshörningens horn är åtråvärt: det mals till pulver,
görs till ett potensstimulerande medel:
människan är rädd att inte kunna uppfylla världen.

Som en blodig, avhuggen elefantbete
hänger månen i nedan.
I en väskas form slår krokodilskinnet
mot mjuka mänskolåret.
Nu anar noshörningen faran
och rullar långsamt i gång.
Dammet från den och jeepen skymmer solen.

Stefan Demert

söndag 26 april 2020

FLYTTFÅGEL


FLYTTFÅGEL                               


Slänten har gulnat av hästhovsört.  
Det droppar kring sten och kring stam.
När koltrasten vänder att fjolårslöv
så blinkar en blåsippa fram.

En sol slungar lågor mot frosten och snön.
Nu finns inga isar som bär.
En jublande starflock i knoppande rönn
förkunnar att våren är här.

Fåglarna kom, men du reste.
Du gick medan isarna bar.
En del vänder åter och andra
de låser bakom sig och far.

Vårmässan spelas på hjärtesträng.
Det spränger av liv under skal
som längtar till ljuset på lid och äng
och värmen i glänta och dal.

Möten och avsked och möten igen -
Snart tappar man räkning på dem.
En vän som man äger är alltid en vän
om än han far bort eller hem.

Fåglarna kom, men du reste.
Fast himlen blev sommarljust vid.
Men månskäran log genom granen
att allt har sin utmätta tid.


(Till Tor 24/4 1988 från vännen Stefan)

FOTBOLLSDRÖMMAR

FOTBOLLSDRÖMMAR


När jag var liten
klippte jag ut fotbollsbilder.
Min favorit: en bild från tidningen ”Se”
av målvakten Kalle Svensson
görande en omöjlig räddning
i Sao Paulo 1950.
Den italienske skytten bara gapade.

Jag cyklade till Råsunda
– AIK skulle möta Helsingborg -
för att få se denna räddning utföras.

För 1 krona (barn och militärer)
köpte jag mig plats bakom ena målet.
Jag var så nära att jag kunde se håren på hans ben;
men vad ska en 10-årig groda ha om inte grodperspektiv.
Ibland hämtade han bollen i min närhet
– och jag kunde se hans ansikte,
ett för en så skicklig målvakt ovanligt öppet sådant.

Jag visste att han var brandsoldat
(jag visste allt på den tiden)
och häpnade över att en enda människa
kunde ha två så stora uppgifter.

Jag ville bli som honom:
rädda människor ur elden
och rädda mitt lag från ett väntat,
ett i det närmaste oundvikligt nederlag.
Jag kastade mig handlöst på mina kompisars skott
– hela tiden med BILDEN i åtanke.
Vår lappade, dåligt pumpade boll
(varje gång den blev överkörd av en bil
lät vi skomakaren sy ihop den)
hade inte mycket gemensamt med dåtidens
läckert bruna matchboll.
Den som var så svår att se.
Detta var innan den vita bollens genombrott,
innan Georg Best, Pelé och Johann Creuff
löpte över TV-skärmarna.
Ja till och med innan Nackas comeback
och Backmans överjordiska dragningar.
Innan Puskas, Di Stefano och Genta
sågade sig igenom Europas alla försvar.

Som Kalle ville jag bli.
Men jag blev varken målvakt eller brandsoldat.
Jag blev utespelare och textpulare.

Fortfarande med hoppet om
att hjälpa mitt lag
att undvika nederlag.

Utan att därför segra.

Stefan Demert

FRÅN YNGRE STENÅLDERN


FRÅN YNGRE STENÅLDERN


Skalet på stranden.

I detta skal bodde ett djur.

Utflyttat sedan länge.
Upplöst sedan länge.

Detta skedde
långt innan publiken
i brottningshallen
"kände lukten
av brons".

Stefan Demert

lördag 25 april 2020

FRÄMMANDE


FRÄMMANDE


När jag var liten sa man:
"På lördag ska vi ha främmande.”
Det betydde att ens närmaste vänner
skulle komma på besök.
Detta måste vara mycket svenskt.

”Jojo” skrockade far när sonen nästgårds
kom över tunet, ”jag tror vi får främmande”.

Jag tror att jag i min ensamhet
får besök av någon utomstående.
Jag tror att jag - i rymden utkastade stjärna -
får besök av en annan.
Jag tror att jag på min ö
ser en simmande nalkas.
Än i dag hör jag ordet "främmande" och tänker:
om ”främmande” möts som ”vänner”,
hur ska då inte vänner kunna mötas.

Stefan Demert

FÅNGARNA PÅ FORTET

FÅNGARNA PÅ FORTET 


Det är vi svenskar
som strävar mot någon sorts
hägrande mål, och slåss mot
friställningsspindlar nedskärningsormar
a-kasselackor och amu-möss
Styrda och påhejade
av leende programledare,
för att slutligen
– stressade av tigrar -
(om vi lyckas tyda kodordet)
jubla över några futtiga skramlande slantar.
Vilka byggde fortet? Det har vi glömt.
Alla politiska färger har flutit ihop
till en grönbrungrå camouflagefärg
- som nödtorftigt döljer de kostymer
som i panik just nu lämnar det sjunkande fortet.
Genom tunnlar, i fallskärmar
via valutatransaktioner och kassavalv.

Kvar finns snart bara fångarna,
trampande vatten i ett främmande hav.


Stefan Demert

FÄNGELSET

FÄNGELSET


Vem frågar bromsen
om bromsens längtan.
Vem frågar  gamen
om gamens sorg.
Vem frågar ormen
om ormens oro?

Så länge
vi inte vänder oss
till allt
omkring oss
växer vår okunskap.

Så länge
vi i vågskålarna väger
gyttjan mot smaragderna
så länge
består fängelset.


Stefan Demert

fredag 24 april 2020

FÄRDEN

FÄRDEN


Vår resa går
igenom djup och ljus
och ytorna och planen där emellan.

Den går mot bottnarna och himlavalven;
mot bottnarna
där själens mörker ruvar;
mot himlavalven,
vars ljus i styrka ökar
av insiktsgåvorna
hämtade ur bottenmörkret.

Murar faller och gränser överskrids,
och stigar, dolda under skuggor, hittas,
och källor, vaktade av månen, återfinns.

Vi färdas över alla vidder.
Vi känner kölden och vi känner värmen.
Vi skiljer inte bottnarna från valven.
Vi lodar djupet och vi mäter höjden.

Vi spränger ytan, solar oss i ljuset,
och dyker sedan för att pejla mörkret.
Allt djupare, allt högre går den färden,
allt längre in i alltings stora hjärta.

Så går vår färd
som hallon, tistel, ormvråk,
varg och människa
– tills alla former upplösts
och vi har blivit
färden.

Stefan Demert

FÖR DET MESTA

FÖR DET MESTA


Vi hade
en ko
ett får
en häst
en gris.

Kon gick i sin.
Fåret tappade ullen.
Frun dog
när hästen rymde.

Jag gifte mig
med grisen.

Vi fick ett långt liv tillsammans.
Enda problemet var väl jularna.
Om jag skulle slå ihjäl henne eller inte.
Men för det mesta gjorde jag inte det.

Stefan Demert