ETT NYTT SPÅR

Medan han talade

lagrade sig dammet på hans axlar
hans händer hans tunga.

Församlingen sov i bänkarna.
Kapitlen kom gående ur honom
i sakta mak som kameler
på torrsprucken mark.

Det hopkrupna döda barnet i dopfunten
var på väg tillbaka in i stenen.

Frälsarbelätet (utfört av traktens kände bildhuggare)
hade lyckats vrida träskallen
och stirrade nu ut genom ett färgat fönster.

Allt andades saknad.
Rörelser hade stelnat som stearin.

Inte ens gumman Lundberg vid sin hörslinga

vaknade när han skrek: Domens dag!

En vändpunkt var nu nådd.
Varken Glädjen eller Allvaret
togs längre på allvar.

Han tog av sig kappan
klev ur boken

och stängde pärmen
tyst bakom sig.

Församlingen snarkade så att
kandelabrarnas manschetter rasslade.
Nysilvret mörknade.

Dammet fortsatte falla.

Ute på kyrktrappan
tog han ett djupt andetag.

Den första snön

letade sig försynt ner
genom de gamla almarnas kronor.
Gravarna fick nya lakan och kuddar.

Han såg marken vitna
och beslöt sig för
att trampa upp
ett nytt spår.

Stefan Demert

ETT LIV BLIR TILL - OCH FRÅN

När mästerfotografen
fotograferade döda foster för sin bok
om hur livet växer och en människa blir till
överskred han en gräns.

Han hade säkert ett vällovligt syfte
(hans böcker är ju populära)

men gränsöverskridningen var av högre
eller annat slag: var börjar livet
och var slutar det?

Det går att sminka en död människa 
så att hon ser levande ut.

Det går att sminka en levande människa
så att hon ser död ut.

Vi anser att vi lever.

Som döda vet vi att vi gör det.

Oavsett
vad kameran berättar eller döljer.

Så när det döda fostret

i de många välgjorda böckerna får symbolisera livet
är vi närmare sanningen än fotografen anar.

Stefan Demert

ETT STYCKE TID

Ett stycke tid är allt vi äger,
I en rem runt handleden.

En beskärd del av evigheten,

att förvalta, att finna något i,
att mejsla något ur.

Jag knyter min hand, och ser
ådrorna svälla blod spända

– jo, nog lever jag än.

Vi föds i en bok,
mitt i handlingen.

och hamnar i en krets av människor
som alla, åt olika håll, pekar ut
var havet ligger.

Vi är sjögräs

som vandrat upp på land,
snö har täckt oss,
bränder knastrat torrt,
vindarna har blåst oss sträva.

Vi har växt och växt
i vetande och vemod.

Vi har lärt oss gå

i det tvåeggade livet,
att klampa och trippa
i träsko, på tåspets,
att spela ångvältens roll
och sädesärlans.

När jag i skymningen viker ihop stolen
och går genom gräset på kalla barfötter

vet jag att vi blir som klöverbladen:
en matta av gröna

hopvikta små brev

som överlämnas åt natten

för att åter sprättas upp
i gryningen av solen.

Stefan Demert

ETT TU TRE

  

Ett tu tre

faller man framstupa över sina pennor

över allt det osagda -

Det utsläckta ögat
blir ett
med det vita arket.

Antarktis
blir verkligt.

Stefan Demert

EU har bestämt

EU har bestämt att bönderna
inte får ha ladusvalor i sina ladugårdar.

Jag repeterar: EU har bestämt att bönderna
inte i sina ladugårdar får inhysa ladusvalor.

På grund av Salmonellarisken…

EU har bestämt att alla som ser ladusvalor
och inte tar reda på var de bor ska åtalas.

EU har bestämt att folk som känner folk
som sett ladusvalor och inte anmäler
att de känner dessa ska åtalas.

Detta har EU bestämt att EU har bestämt.

Nästa ärende: Flugor och spindlar.

Stefan Demert

FABEL

Arton sparvar dansade i ring.

En trana landade intill och frågade:

Får jag bli trana

i sparvdansen?

Visst! ropade sparvarna. Kom med!

Och tranan blundade

och dansade
och svängde sig

och klev och dansade
och skuttade
och dansade.

O känn hur dansen förenar oss!
trumpetade hon mot skyn.

Men det hörde inte alla de ihjältrampade små liven.

Stefan Demert

FICKORNA

Det finns fickor i tiden
där trauman ännu pågår. 
Som bland skyttegravarna 
under det första kriget.

Där går längesedan döda
runt i en mardröm
av skräckfyllda bilder
utan att hitta ut.

Panikslagna upplever de
att tiden rullar samma film
framför deras ögon

gång på gång,

och de återupplever hela tiden
sin egen död
och rädslan innan den.

Bland de vita korsen
och vallmon över vallarna
pågår kriget än.

Just nu, när vi sitter här,
letar döda soldater
efter sina försvunna kroppar
i fickor av tid.

Stefan Demert

FILMEN

Vi befinner oss i

en lång Disney-film
som bara rullar på.

Sen tidernas begynnelse.

Då Askungens gudmor drog i gång Big Bang
med sitt trollspö och ont och gott rördes ihop
till en risgrynsgröt som sönderdelad

– med ljusets alla upptänkliga hastigheter -
spreds i kosmos.

Sen dess har allt bara blivit värre:
ankorna är elakare,
Pinocchio-näsorna växer

och Törnrosa har somnat om.

Det är bara gamle Walter som ler

i sin kolsyresnö
medveten om att han kommer att
överleva hela skapelsen.

Och inte så långt man ser

– en enda korkek, eller blomma.

Och var i hela gröten
är mandeln gömd.

Stefan Demert

FILOSOFEN

Filosofen bet sig själv i svansen
och rullade oåtkomlig genom byn

medan bydåren med hängande armar
och öppen mun följde hans lopp.

Lanthandlarn´s trapp
var beväxt med grön mossa.

Korna betade
under äppelträden.

Bondens stövlar smackade

i gårdsplanens lera.

Hönsen pickade sekunder
små som frön.

En fluga sov i luggen
mellan hästens öron.

Gud hade ännu inte öppnat
sitt andra öga.

En ödla satt stilla

på väggen till jordkällaren

i nässlors skugga.

Väl framme i staden borstade filosofen
bydammet av sig

rättade till formaliteterna
och steg in

på Rotary-festen

Gud öppnade sitt andra öga
och stirrade förvånad ut
genom ödlan.

Stefan Demert

FJÄRILARNA

Fjärilarna

– i tidens gryning –

samlades för

att bland sig fördela

alla sommarens dagar
och var blomsteräng.

En gåva till oss är

den dans de utför

– så att vi känner lättnad.

Fjärilarna:

Påfågelöga.

Guldvingeblänk
liksom Sorgmanteldans

alla sommarens dagar
över gröna gräs.

En fägnad för oss är

den tid de är här
för att le
mot vårt öga.

Stefan Demert

FJÄRILSMANNEN

Jag dansade i skogen.

Jag var en fjärilsman.

            Jag var så lätt och luftig
            att jag ibland försvann.

Jag var en plötslig gnista
som levde en sekund.

            Och det var helt tillräckligt
            med denna korta stund.

Ty den var fylld av världen
och världen fylld av den

            - och det fanns ingen framtid
             och inget ”länge sen”.

Jag steg mot trädens kronor.
Jag sjönk mot rot och strå.

            Jag dansade i glitter
            och skuggor djupa blå.

Jag dansade en levnad
med lätt och luftig själ.

            Och ingen tog emot mig
            och ingen sa ”farväl”.

Ty önskan eller saknad
var bara två små ord

            som människorna levt med
            så länge på vår jord.

Min levnad var en aning
- som den som göms i frö.

            Men jag var också bladet
            som snart ska till att dö.

Jag dansade bland träden,
bland blänk och återglans.
            Jag dansar än i skogen.
            Men någon annanstans.

Stefan Demert

FJÄRRKONTROLL II

Så är det med oss

som har fjärrkontroll:

Vi söker egentligen
kanal noll.

Där råder tystnaden,
lugnet och friden.

Det är den som vi söker
hela tiden.

När den når oss, en gång,
via rymdparabollen

då kan vi äntligen
släppa kontrollen.

Stefan Demert

FLAMENCO

Nu ska allting bli glatt!
förkunnade general Franco

när han tog över makten i Spanien.

Han ville tysta flamencon.

Människan skulle inte längre sjunga
ur den fullhet varav hjärtat består.

Inte om sorg, vrede, svartsjuka,
hat, vemod, längtan, drömmar.

Nej, allt skulle bli lustigt i det nya Spanien.

Men inte ens en diktators många fingrar
räcker till för att täcka över
alla blödande sår,

som endast kan läkas av gitarren,
av sången och dansen.

Det var inte mycket han visste
om det folk han kallade sitt.

Nu är han borta.

Men flamencon föds varje dag.

Stefan Demert