FORMLEK

FORMLEK

Allt är en lek med former.

Bortom formerna är dess skapare, det formlösa,
det i alla former manifesterade.

Vi bor i formen men tillhör den inte.

Vi tillhör det formlösa. Skaparen.

Det formlösa saknar inte identitet

– det är identiteten.

I det formlösa är det av oss värderade
förenat utan värdering:

ont-gott är ett
sorg-glädje är ett

kärlek-lidande är ett

Ty det som formens öga uppfattar som tragiskt
kan vara ett trappsteg till glädjen.

Det vi upplever som mörker i tanke och handling

är endast skuggor eller sotflagor som lätt skingras
av minsta ljus eller vindfläkt.

I formens värld är ingen form värd mera eller mindre kärlek än en annan.

Men vårt fysiska jags grumliga sinnen hindrar vår fjättrade kärlek
att göra sig fri och omsluta alla former.

Vi är formernas inneboende. Ständigt uppsagda.

Jagande förståelsen.

Stefan Demert

FROST

FROST

Oktobermorgon. Luleå.
Låg sol in i en skogsoas bland fasaderna.

Gick på frostmattor bland isgardiner och kristallkronor.
Tallarna klirrade mot himlen.

Mossorna var spröda som småkakor.

I lingonriset var det som om någon rik knös
hällt ut några säckar blandade ädelstenar.

Inte ett blad, inte ett barr hade frosten glömt.

Den hade till och med rätat upp några sista svampar
genom att klä dem med köldglasyr. Avklädda skulle de fallit ihop.

Har du gått bland blåbärsbuskar som klingar mot foten?

Solen steg och försökte slicka i varje vrå,
som en myrslok i en termitstack

– och frosten sprang ner under stenen som ett silvertroll.

För att invänta nästa natt och med vassare vapen återta.

Säsongens första tåkniparkyla.
Hotellfrukosten värmde.

Våren var en avlägsen bild.

Som åkerbärsblomman
på lättmjölkspaketet.

Stefan Demert

FRUSET KÖTT

FRUSET KÖTT

Med ett lass av fruset kött 

stannar långtradarn vid rött, 

bakom bommen medan tåget kör förbi.
Det är något som förfrusit.

Det är någon som förblött,
som bestulits på sin rätt att vara fri.

Det är dags för alla döda att gå ut ur sina rum.

Det är dags att långsamt räta varje linje som blev krum.

Det är dags att forma egot till ett vi. 

Stefan Demert

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

Fruktan

är hatets och intoleransens drivfjäder,
stängslet mellan människor och nationer.

Fruktans första byggsten

är rädslan att förlora något: barn, liv, hem, ting.

Utan ägandebehov ingen Fruktan?

Vi kommer att förlora allt. Så varför denna Fruktan?

Den tillhör också det förgängliga.

Vilka svårigheter som än väntar oss,
vilka öden som än väntar oss,
vilken död som än väntar oss
undkommer vi alltid med livet i behåll.

Därför är det dags att börja rulla in
taggtråden runt hjärta och ägor.

Stefan Demert

FRÄMLINGEN

FRÄMLINGEN

Jag är från ett land långt borta där alla känner mitt namn.

Jag kom i en dimgrå gryning som främling till denna hamn.

Här mötte mig trånga gränder och avfall vid varje port.

Det levde ett folk av skuggor på denna förgätna ort.

De slipade svärd och knivar. De vässade tand och ord.

Och i deras mörka gränder låg lik efter brodermord.

De gingo i branta trappor med stövlar av bly och järn,
och kring sina karga ägor byggde de mur och värn.

Det var som de vore döva och blinda för livets ljus.

De satt bakom grå gardiner i tysta och mörka hus.

Här går jag med stor förundran och vet inte var jag är.

Men likväl är jag den samme som folket som lever här.

De bär som på stora speglar i labyrinter och prång,
och där blir jag återspeglad i alla på samma gång.

Jag fylldes med skräck och fasa den dag då jag plötsligt fann,
att bland detta folk med speglar jag bar på en likadan.

Jag såg då att främlingskapet det var inte enbart mitt.

De sökte i samma gränder och var och en bar på sitt.

Det var samma stad för alla. Det var samma väg vi gick.

Och dimmorna runt omkring mig de kom ur min egen blick.

Stefan Demert

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK

Följ fjärilens stråk fram till trädet.
Där blänker det något vid roten.

Kanske de guldstänk ifrån städet
som inte försvann under soten.

Nu är sommaren här i sin fagraste blom
och nu är det lustigt att vara.

Ändå är dagen så ekande tom

– och det kan jag inte förklara.

Stefan Demert

FÖRE FÖRSTA FROSTEN

FÖRE FÖRSTA FROSTEN

 

Sneda skuggor skapas av den lågtstående solen:

en ärtstor sten får en skugga lång som en blyertspenna;
tallarna är två hundra meter - vi själva minst tjugo!

Det är dagarna före första frosten.

Kölden drämmer till mot solskivans gong-gong: Sista ronden!

Äppelträden tappar garden fullständigt,
äpplena faller och räknas ut ett efter ett.

Vi hinner inte mosa. Vi hinner inte sylta.

Vi hinner inte safta. Tiden rusar iväg som om den hade en tid att passa.

Vi ser inga änder längre vid sjön. Brödbitarna sjunker oätna.

Men det känns att änderna blänger på oss
misstroget genom gul vass.

De sneda skuggorna övergår till mörker.
Vi hastar hemåt med kragarna uppfällda.
Nu ska bilderna av sommaren sorteras och sättas in
i sitt sammanhangs album.

Snart är kölden här.

Men vetskapen om dess motsats bär oss genom mörka månader.

Snart står äppelträden med snö till knäna. Själen åker skidor bort,
bort från de insnöade boningarna och de hotfulla istapparna.

Vi skyndar oss att hänga äpplen i decembergranarna.

Solfrukt, levande ljus.

Stefan Demert

FÖRFALLET

FÖRFALLET

Vi måste möta förfallet rakryggade.

Se katastrofen i ansiktet.

Ta kaos i handen och leda det
som ett gråtande barn genom mörkret.

Det finns människor som ger sig ut på isarna trots varningar,

trots vädrets skiftningar. Opålitligheten.

Och vi säger: ”Läste du - så hemskt! En hel familj gick ner sig!”

Vi befinner oss på isarna. Långt från land.

Snart rämnar de – och vi får börja hoppa från flak till flak.

Så hemskt. Och ändå var vi läskunniga.

Har vi tur ska ingen minnas oss.

På scenen stiger nya människor fram.

Nya poeter fogar samman nya underbara ord och meningar.

Grunderna läggs till nya hus och tankar.

Har vi tur kan vi lämna salongen bakvägen utan att märkas.

Det gäller att utplåna spåren efter oss,
rafsa ihop alla gamla manuskript,
allt som påminner om oss och våra gärningar.

Vi tar inte adjö.

Råkar vi möta någon som frågar vart vi ska ta vägen,
så svarar vi bara: ”Vet inte.”

Har vi tur ska framtidens människa aldrig se bakåt med saknad.

På så sätt formades hela vår tid ändå till en gåva
att överlämnas till morgondagen:
Den gåvan är kunskapen om
hur man inte får leva.

Stefan Demert

FÖRNIMMARNA

FÖRNIMMARNA

I de allrasom tystaste timmarna,
när alla i staden sover,

då vakar i sina alkover
de förväntansfulla förnimmarna.

Då sitter de stilla i sängarna
och förnimmer det ohörbara,
som hörde de toner klara
fast ingen har nuddat vid strängarna.

I de allrasom tystaste timmarna,
när allt är försänkt i dvala,
hör de nätternas stillhet tala,
de förväntansfulla förnimmarna.

Stefan Demert

FÖRSÖKSDJUR

FÖRSÖKSDJUR

 

Jag känner att jag snart blir som en skrikande unge
i en barnkammare: otröstlig. Ingen vet hur jag ska blidkas.

Jag vill inte ha nallen! Nej, inte bilen!

Jagvillintejagvillintejagvillinte!
Jag äter opp bokmärkena om ni försöker muta mig med dom!

Jag vill inte ha hallonsaft!

Jag vill slänga ut alla mina saker och skrika: Förstår ni inte?!
Jag är inte här! Det ni försöker ge mig kan aldrig bli mitt!

Nej, jag vill inte sova. Jag vill inte vara vaken.
Inte med allt detta omkring mig.

Töm rummet.

Låt mig bara få sitta i det en stund – och se på er,

Beundra era vita rockar och er blanka målmedvetenhet.

Jag är apan i hörnet med den skrämda blicken
det rakade bröstet och elektrodmärkena vid tinningarna.

Ni försöker testa mig.

Ni försöker ta reda på hur mycket jag tål - så ni kan dra era slutsatser
för att sen utvärdera ett tuppfjät av nästa femårsplan.

Men jag vill att ni ska veta - när ni ger sprutan, när ni slår på strömmen
och öppnar bröstkorgen för att fingra på mitt hjärta

när ni kapar mina lemmar, skär av min tunga

och klipper ut mina ögon och lägger dem

tillsammans med de blodiga bomullstussarna i den rostfria skålen
jag vill att ni ska veta att ni är genomskådade.

Då om något är ni genomskådade.

Stefan Demert

GREVEN

GREVEN

Jag hyr av en greve i trakten
som aldrig har sagt var han bor.

Likväl är det han som har makten,
och den verkar skrämmande stor.

Jag bor mellan havet och källan,
jag lever mitt liv vid en ström
nånstans mellan ofta och sällan
i periferin av en dröm.

Det sägs han har gyllene salar
och källarvalv fyllda med vin
och att de som detta betalar
är vi här i periferin.

Han lever på oss som försakar
för att få bo i hans trakt,
och allt som han äger bevakar
hans trogna och hårdhänta vakt.

Han skyddar två träd bakom stängsel
att ingen må äta dess frukt.

Ty gör du det väntar dig fängsel
och tusen eoner av tukt.

Jag längtar till havet och världen:

– en sjudande utförselhamn.

Men jag kan inte påbörja färden
innan jag funnit hans namn.

Han uppslukas alltid av natten.
På dan finns han dold överallt.
De fogdar som driver in skatten
lär aldrig ha sett hans gestalt.

Det är kontrollerat och slutet,
det land där vi bor, du och jag,
men om blott sigillet blir brutet
förvandlas allting i ett slag.

Då faller den väldiga porten

som skiljt oss från allt som är vårt,
och greven får fly ifrån orten
och får det måhända rätt svårt.

Jag går här i livegendomen
som ännu bär grevens sigill.
Men jag ser bortom träden och blommen
en grind som han glömt stänga till.

Stefan Demert

GÄSTEN FRÅN TELLUS

GÄSTEN FRÅN TELLUS

 

Skapelsens krona står villrådig
med knottrig hud i blåsten.

Det blåser från öster där tystnaden ökar.

Det blåser från väster där städerna spricker.

Det blåser från söder där öknarna växer.

Det blåser från norr där isarna smälter.

Bara står där - övergiven

med knottrig hud i snålblåsten

– och med inbjudningskortet
till "Gudarnas bal" i handen.

Stefan Demert

HAR DU DET?

HAR DU DET?

Har du sett en skata deppa?

Har du hört talas om en kråka som sjukskrivit sig?

Har du sett en kaja hänga med huvudet?

Har du nånsin hört talas om en korp som inte funnit föda?

Har du hört en gråsparv tjattra om orättvisa?

Har du hört duvorna klaga över att höken varit synlig?

Har du det?

Stefan Demert