STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Lavskrikan
i taigans tall
sitter stilla i snötyngd skog.
Det är trettio grader
kallt.
Under fjäderskruden
arbetar
lavskrikans centralvärmeverk.
Alldeles intill
bänder korsnäbben
försiktigt loss
frö efter frö
ur kottfjällens skydd.
Ungarna är nykläckta.
Det är trettio grader
kallt,
Det går åt
fyra tusen frön om dygnet
för att hålla familjen vid liv.
Självklar matematik för
en korsnäbb.
Stefan Demert
Jag glömde
mig själv - och det var bara min Längtan som talade.
Och när min Längtan talade förblev jag stum.
Aldrig hade jag hört sådana ord,
aldrig hade mitt öra förnummit sådan sång.
När min
längtan talade stillnade vinden i träden,
lade sig vattnen till vila;
denna Längtans röst fick allt att lystra,
ty alla som hörde den hade del i samma längtan.
Denna Längtans röst förenade det som var åtskilt.
För en stund fanns inte hatet i människans öga,
gadden i hennes mun eller kniven i hennes hand.
Jag lyssnade förstummad till min Längtans röst.
Den visste så väl vad jag ville, dess bärighet var så stark
att den trängde genom kroppar och murar.
Och då
förstod jag, att så länge vi binder och förkväver vår
allra innersta Längtan är vi osanna mot oss själva och världen.
Det finns en
styrka, en oerhörd kraft hos den människa
som tar sin Längtan på allvar,
som vågar spänna sin Längtan framför livsvagnen.
Den hästen kan vägen. Den hästen hittar hem.
Stefan Demert
Löven -
identiteterna
föll ett och ett,
varje särpräglat i färg och form.
Nu
– denna helt snöfria
juldag
bildar de en brungrå
massa på marken,
identiteter
uppgående i varandra,
konturlösa,
i upplösningstillstånd.
Snart
är den identitetslösa
myllan
identiteten.
Varje lövs gemensamma
ansikte.
Silkesvatten.
Sammetshimmel.
Sidentimman
innan gryningen.
Vinden dämpad
i en fjärran vik.
Morgonstjärnan ljusstark
över grankonturen.
Mås med tysta vingslag
över ytan bort.
Ryser till och går in
i stugdunklet.
På tok för vackert.
Sidentimman innan.
Då själen är en flik
av älvans slöja.
Stefan Demert
Det är på väg.
Det Okända.
Det som föddes bortom
stjärnorna
och som ännu inte hunnit fram till oss.
Men det färdas med god
fart.
När det når utkanten av
vårt vara
drar sig nebulosorna undan,
viker allt åt sidan
– och allt som Det Okända passerar
lyfts som på varma vågor
och slår följe.
Lagrar sig som stjärndamm
på en mantel.
I den framtid som är här
och nu
växer ditt segel
bidande alla resors
förebud:
den första kåren över ytan.
Misströsta inte.
Våd läggs till våd
söm till söm
på vår gemensamma
segelduk.
Stefan Demert
Slå upp dina dörrar mitt hjärta,
låt kärleken lysa ut.
Det är en så underbar morgon
och vägen är utan slut.
Där väntar så många dagar
och nätter med stilla frid.
Avsked och möten väntar,
och vägen är utan tid.
Slå
upp dina dörrar mitt hjärta,
mot allting som väntar där.
Låt oss gå ut tillsammans
på vägen som alltid är.
Stefan Demert
Gamla visa sade:
"Man
måste lära sig konsten att dö
innan man kan lära sig leva”.
Vi ser på
livet
som något
privat och separat,
något som andas och pulserar
omgivet av mörker, död och intet.
Något som hela tiden hotas.
Så har vi
skapat myten om döden
som livets motsats.
Dödsannons
döden.
Vila i frid-döden.
Sörjd och
saknad-döden.
Far har
räckt ut handen-döden.
Hem till Jesus-döden.
Men även den
seglivade myten om döden
går mot sin fullständiga utplåning.
Jag tror inte på ett liv efter detta.
Jag tror inte på ett liv före detta.
Jag tror på ett liv.
Utan början,
utan slut,
som vi
ständigt befinner oss i,
alltid har befunnit oss i
och alltid ska befinna oss i.
Endast
formerna växlar.
Livet glider
ständigt vidare,
övergår, ändrar skepnad och karaktär.
Det söker sin egen förfining.
De
efterlevande ropar efter de bortgångna.
Men ingen är bortgången.
Frånvarande
ingen.
Vi har levt
så många liv
och dött så många gånger.
Och alltid överlevt.
Vi är
gårdagens levande döda
och framtidens ofödda barn.
Stefan Demert
Från tåget ser jag
en flock klippta får.
Nyklippta får
får mig alltid att tänka på
en skilsmässa.
Jag tog en gång en bild av några.
De stod
alldeles stilla i aprilsolen.
De verkade förlamade över
att ha förlorat
det som skyddat dem mot vinterns kyla.
Nästan
förolämpade.
Där tog jag också en bild av dig.
Du sitter i profil på
stenen
med huvudet stöttat mot handen,
och jag kan se nu efteråt
vad dina tankar kretsade omkring.
Jag ser dem flyga
ut och in ur bilden
som fåglar utan mål och näste.
I albumet ges möjlighet
att läsa
det som ännu inte hade skett
och det som skulle ske.
Och jag kan ana hur ditt hjärta värkte.
Att det som då
skulle komma att göra så
ont
nu har fått
så mjuka
kanter -
Tiden bäddar in med ull.
Det är en tröst för
människor och får.
Stefan Demert
En gång ska vi åter mötas
i sagan som saknar slut
och sitta igen vid elden
som aldrig har brunnit ut.
Och gnistor ska stiga i natten
mot himlens oändliga frid.
I världen finns inga avstånd.
I livet finns ingen tid.
Vi kommer till vårat möte
– som genom var sin dörr.
Då ska våra sånger ljuda
bland klipporna såsom förr.
Stefan Demert
Natten lösgjorde sig
ur trädkronorna.
Den lättade ur gräset,
släppte fästet längs bergssidorna.
Nu framträdde lägömmor, bon,
bebyggelse.
Bland skuggorna
lämnade den kvar posteringar,
vaktposter vid ljusets gränser
med sköldar av groblad
och spjut av timotej.
Och under varje vandrares fotsula
en exakt tilltagen storlek
mörker.
Stefan Demert
Jag hade alla ord i en hink.
Alla meningar.
I en stadig hink.
Tät och fin.
Plötsligt snubblade jag
och tappade hinken
så alla ord föll ur.
Jag föll på knä
och rafsade och föste
och skrapade och rev
för att få ihop
alla ord igen
och lägga tillbaka
dem i hinken…
Hag jade ella ird
i en honk.
En padda
flyr min motorgräsklippare.
Sävligt, makligt,
mot nytt gömsle
i ännu oklippt gräs.
Redan stor och
drottninglik
behöver hon ingen kyss
att förvandlas av.
Förolämpad och förnärmad
ger hon inte jätten
och hans dånande redskap en blick.
Vänder bara knottriga
ryggen till
och kryper långsamt
mot skugga och skydd.
Där kommer hon att
under de närmaste timmarna
berätta för alla som vill höra
om sitt fasansfulla äventyr.
Och i skydd av mörkret
kommer de att betrakta
varelserna
som rör sig bakom de upplysta fönstren,
och undra över många ting.
Medan daggen sänker sig
över deras hjässor.
Stefan Demert
Några restauranger.
En Triumfbåge.
Några liter
av floden Seine.
Några färger
som förflyttades
från tub till tavla.
Men framför allt
droppen på kvisten
efter regnet.
Den lilla droppen.
Att hela Eiffeltornet
fick plats i den.
Stefan Demert
