FICKORNA

Det finns fickor i tiden
där trauman ännu pågår. 
Som bland skyttegravarna 
under det första kriget.

Där går längesedan döda
runt i en mardröm
av skräckfyllda bilder
utan att hitta ut.

Panikslagna upplever de
att tiden rullar samma film
framför deras ögon

gång på gång,

och de återupplever hela tiden
sin egen död
och rädslan innan den.

Bland de vita korsen
och vallmon över vallarna
pågår kriget än.

Just nu, när vi sitter här,
letar döda soldater
efter sina försvunna kroppar
i fickor av tid.

Stefan Demert

FILMEN

Vi befinner oss i

en lång Disney-film
som bara rullar på.

Sen tidernas begynnelse.

Då Askungens gudmor drog i gång Big Bang
med sitt trollspö och ont och gott rördes ihop
till en risgrynsgröt som sönderdelad

– med ljusets alla upptänkliga hastigheter -
spreds i kosmos.

Sen dess har allt bara blivit värre:
ankorna är elakare,
Pinocchio-näsorna växer

och Törnrosa har somnat om.

Det är bara gamle Walter som ler

i sin kolsyresnö
medveten om att han kommer att
överleva hela skapelsen.

Och inte så långt man ser

– en enda korkek, eller blomma.

Och var i hela gröten
är mandeln gömd.

Stefan Demert

FILOSOFEN

Filosofen bet sig själv i svansen
och rullade oåtkomlig genom byn

medan bydåren med hängande armar
och öppen mun följde hans lopp.

Lanthandlarn´s trapp
var beväxt med grön mossa.

Korna betade
under äppelträden.

Bondens stövlar smackade

i gårdsplanens lera.

Hönsen pickade sekunder
små som frön.

En fluga sov i luggen
mellan hästens öron.

Gud hade ännu inte öppnat
sitt andra öga.

En ödla satt stilla

på väggen till jordkällaren

i nässlors skugga.

Väl framme i staden borstade filosofen
bydammet av sig

rättade till formaliteterna
och steg in

på Rotary-festen

Gud öppnade sitt andra öga
och stirrade förvånad ut
genom ödlan.

Stefan Demert

FJÄRILARNA

Fjärilarna

– i tidens gryning –

samlades för

att bland sig fördela

alla sommarens dagar
och var blomsteräng.

En gåva till oss är

den dans de utför

– så att vi känner lättnad.

Fjärilarna:

Påfågelöga.

Guldvingeblänk
liksom Sorgmanteldans

alla sommarens dagar
över gröna gräs.

En fägnad för oss är

den tid de är här
för att le
mot vårt öga.

Stefan Demert

FJÄRILSMANNEN

Jag dansade i skogen.

Jag var en fjärilsman.

            Jag var så lätt och luftig
            att jag ibland försvann.

Jag var en plötslig gnista
som levde en sekund.

            Och det var helt tillräckligt
            med denna korta stund.

Ty den var fylld av världen
och världen fylld av den

            - och det fanns ingen framtid
             och inget ”länge sen”.

Jag steg mot trädens kronor.
Jag sjönk mot rot och strå.

            Jag dansade i glitter
            och skuggor djupa blå.

Jag dansade en levnad
med lätt och luftig själ.

            Och ingen tog emot mig
            och ingen sa ”farväl”.

Ty önskan eller saknad
var bara två små ord

            som människorna levt med
            så länge på vår jord.

Min levnad var en aning
- som den som göms i frö.

            Men jag var också bladet
            som snart ska till att dö.

Jag dansade bland träden,
bland blänk och återglans.
            Jag dansar än i skogen.
            Men någon annanstans.

Stefan Demert

FJÄRRKONTROLL II

Så är det med oss

som har fjärrkontroll:

Vi söker egentligen
kanal noll.

Där råder tystnaden,
lugnet och friden.

Det är den som vi söker
hela tiden.

När den når oss, en gång,
via rymdparabollen

då kan vi äntligen
släppa kontrollen.

Stefan Demert

FLAMENCO

Nu ska allting bli glatt!
förkunnade general Franco

när han tog över makten i Spanien.

Han ville tysta flamencon.

Människan skulle inte längre sjunga
ur den fullhet varav hjärtat består.

Inte om sorg, vrede, svartsjuka,
hat, vemod, längtan, drömmar.

Nej, allt skulle bli lustigt i det nya Spanien.

Men inte ens en diktators många fingrar
räcker till för att täcka över
alla blödande sår,

som endast kan läkas av gitarren,
av sången och dansen.

Det var inte mycket han visste
om det folk han kallade sitt.

Nu är han borta.

Men flamencon föds varje dag.

Stefan Demert

FLAMENCOGITARRISTEN

Vet ni om att

Paco de Lucias händer

har levt bland lärkor och fjärilar
bland kolibrier och smattrande blad

med vindens virvlar i öknarnas sand
och uppe i blåsten bland örnarna

Och de har klättrat och känt på
de gamla olivträdens bark
fingrat på de djupt blå druvorna
och flyttat om bland stjärnorna
i avlägsna galaxer.

Gitarren är hans röst

men det är ur hjärta och händer

musiken finner sitt flöde

och frilägger alla de mångtusenåriga

ännu levande erfarenheterna

Se nu kommer han där borta på stranden
jonglerande med de lenslipade stenarna.

Hör nu blänker det till i havet!

Nu kommer vågorna -

Går smärtan före eller glädjen?

Ingen av dem. Allt sker samtidigt:

den seglande måsen
fjärilen i strandgräset
de låga buskarna

och de grubblande klipporna
som vänder sina rynkiga pannor
mot farleden

fyren på udden         

– och den ännu längre bort -         

knappt synliga båten,
djupgående längs horisontlinjen.

·   \:-

Havet hitom
och strängarnas vågor in mot land

– hör hur det blänker!

Stefan Demert

FLICKAN OCH FRAMTIDEN

En flicka vill så gärna sjunga. Hon har alltid sjungit.

Så bra hon sjunger säger man i hennes omgivning.

Hon går sjungande genom barndomen.

Sången bär henne framåt, hon svävar nästan.

Hon har vingar, hon är såsom gjord av många fåglar.

Hennes älskvärdhet får blommorna att lyssna och träden att buga.

Hon öppnar människors öron, ögon och famnar.

Men ett orosmoln lägger sig till ro över hennes huvud.
Hon närmar sig tonåren.
Barnets omedelbarhet är nu inte lika självklar.

Hon är på väg att bli vuxen,
och de vuxna runt henne börjar förbereda henne för detta.

Att sjunga är inte lika självklart längre.
Glädjen är naggad i kanten, så också lusten.
Förväntningar och krav hopar sig som skuggor.
Hennes föräldrar vill så gärna att ”det ska gå bra för henne”.
”Vi måste tänka på din framtid” säger de
och lägger huvudena på sned.

”Vi vill bara ditt väl, lilla gumman.”

Hon klyvs nu mellan sin egen längtan
och föräldrarnas oro för hennes framtid.

"Jag vill sjunga” säger hon. "Det vet ni.”
"Jovisst, men det kan du ju inte leva av,
sjunga kan du ju göra ändå.”

Säger de - och månar och månar om henne.
Av kärlek, men också av rädsla.
Den rädsla de båda erfarit och blivit en del av.

Vart tog alla fåglarna vägen? Undrar blommorna.
Vad tyst det har blivit, viskar träden till varandra.
Var är den lilla flickan som gick här och sjöng

så gudavackert, så änglalikt, så jordefullt?

Och själva Skapelsen kan nu gå miste om ännu en
som skulle ha öppnat dörrar mellan hjärtan.

Sin egen framtid kommer hon att avgöra
i det skälvande nu då hon väljer väg.

Det blir en kamp mellan ett växande dåligt samvete
och hennes innersta längtan.

Det skymmer mellan skogens träd
och blommorna sluter sig för natten.
Morgondagen väntar i mörkret.

Stefan Demert

FLYFÄRDIGA

I det lätta snöfallet

har myskoxarna bildat ring

med de starkaste tjurarnas tunga huvuden
vända utåt mot vad som kan komma.

Kajan lägger huvudet på sned
och bligar misstänksamt på oss med skarpögat.

Kameleonten väntar på att få skjuta oss
i ryggen med klibbtungan;
bävern gnager på husknuten.

I dallerhettan i det gula gräset
står noshörningen som ett grått skåp

– väntande på flyttkarlarna.

Den ser dåligt, men falken läser obehindrat;
minsta tecken på de stora ytorna
registreras av falkögat: den ser tydligt
jeepen som närmar sig noshörningen

men koncentrerar sig själv på dvärgmusen,
den som flyr som en springande punkt där nere
för att slippa avsluta falkens mening –

Biffkons sista resa sker genom avloppstrumman.

Noshörningens horn är åtråvärt: det mals till pulver,

görs till ett potensstimulerande medel:
människan är rädd att inte kunna uppfylla världen.

Som en blodig, avhuggen elefantbete
hänger månen i nedan.

I en väskas form slår krokodilskinnet
mot mjuka mänskolåret.

Nu anar noshörningen faran
och rullar långsamt i gång.

Dammet från den och jeepen skymmer solen.

Stefan Demert

FLYTTFÅGEL                               

Slänten har gulnat av hästhovsört.  

Det droppar kring sten och kring stam.
När koltrasten vänder att fjolårslöv
så blinkar en blåsippa fram.

En sol slungar lågor mot frosten och snön.

Nu finns inga isar som bär.

En jublande starflock i knoppande rönn
förkunnar att våren är här.

Fåglarna kom, men du reste.

Du gick medan isarna bar.
En del vänder åter och andra
de låser bakom sig och far.

Vårmässan spelas på hjärtesträng.

Det spränger av liv under skal

som längtar till ljuset på lid och äng
och värmen i glänta och dal.

Möten och avsked och möten igen -
Snart tappar man räkning på dem.

En vän som man äger är alltid en vän
om än han far bort eller hem.

Fåglarna kom, men du reste.

Fast himlen blev sommarljust vid.
Men månskäran log genom granen
att allt har sin utmätta tid.

(Till Tor 24/4 1988 från vännen Stefan)

FOTBOLLSDRÖMMAR

När jag var liten
klippte jag ut fotbollsbilder.
Min favorit: en bild från tidningen ”Se”
av målvakten Kalle Svensson
görande en omöjlig räddning

i Sao Paulo 1950.

Den italienske skytten bara gapade.

Jag cyklade till Råsunda

– AIK skulle möta Helsingborg -
för att få se denna räddning utföras.

För 1 krona (barn och militärer)
köpte jag mig plats bakom ena målet.
Jag var så nära att jag kunde se håren på hans ben;

men vad ska en 10-årig groda ha om inte grodperspektiv.

Ibland hämtade han bollen i min närhet

– och jag kunde se hans ansikte,
ett för en så skicklig målvakt ovanligt öppet sådant.

Jag visste att han var brandsoldat
(jag visste allt på den tiden)

och häpnade över att en enda människa
kunde ha två så stora uppgifter.

Jag ville bli som honom:

rädda människor ur elden

och rädda mitt lag från ett väntat,
ett i det närmaste oundvikligt nederlag.

Jag kastade mig handlöst på mina kompisars skott

– hela tiden med BILDEN i åtanke.

Vår lappade, dåligt pumpade boll

(varje gång den blev överkörd av en bil
lät vi skomakaren sy ihop den)

hade inte mycket gemensamt med dåtidens
läckert bruna matchboll.
Den som var så svår att se.

Detta var innan den vita bollens genombrott,
innan Georg Best, Pelé och Johann Creuff
löpte över TV-skärmarna.

Ja till och med innan Nackas comeback
och Backmans överjordiska dragningar.

Innan Puskas, Di Stefano och Genta

sågade sig igenom Europas alla försvar.

Som Kalle ville jag bli.
Men jag blev varken målvakt eller brandsoldat.

Jag blev utespelare och textpulare.

Fortfarande med hoppet om
att hjälpa mitt lag
att undvika nederlag.

Utan att därför segra.

Stefan Demert

FRÅN YNGRE STENÅLDERN

Skalet på stranden.

I detta skal bodde ett djur.

Utflyttat sedan länge.

Upplöst sedan länge.

Detta skedde

långt innan publiken
i brottningshallen
"kände lukten

av brons".

Stefan Demert