DET HELIGA

Det finns inga heliga platser.
Inga heliga broderskap.

Inga heliga ord.

Inga heliga koder.

Det finns inga utvalda.

Det finns ingen särskild andlighet.

Inga heliga tecken, inga upphöjda varelser. 

Inga heliga himlakroppar.

Inga heliga ljusgestalter.

Inga heliga ordnar

med hemliga, heliga riter.

Allt - utan undantag - är heligt.

Människan är helig.

Molnen är heliga.

Skapelsen är helig.

Utveckling

har med insikter att göra, inte med nivåer.

Den som tror sig förmer får börja om igen
och gå i skola hos maneterna.

De heliga systrarna av det heliga havet.

Stefan Demert

DET HÄNDER

Det händer att fattigdomen 

för människor samman.

Men det är lika vanligt
att det ökar hatet mellan dem.

Att de slår ihjäl den som är närmast
i stället för någon de inte känner

som lever på höjder
dit slagen aldrig kan nå.

Jag slog ihjäl min son.
Han var alldeles för lik
min far.

Stefan Demert

DET NÄRA

När vi är små är vi nära det lilla intill.

Vi undrar över flugan

som ligger på rygg och sprattlar,
vi ser att det har fastnat björkpollen

i spindelns nät, och vi upptäcker
vår bild i daggkåpans vattenpärla.

Och vi undrar…

När vi blir större och äldre
missar vi ofta det finstilta.

Våra röster blir grövre och våra steg längre.
Vi ser oss omkring men aldrig ner.

Alla under rinner bort mellan våra fingrar
och händerna är ständigt upptagna
med viktiga göromål.
Har vi inget att göra
rör sig våra händer oroligt.

När vi är små
pillar vi och petar och undersöker.

Vi känner på olika material och förundras
över de många dofterna.

Mycket små djur är våra vänner.
En tordyvel kan vara en kompis

– tills någon hysterisk vuxen
ber oss ta bort det äckliga djuret.

Det som var nära oss upplöses.

Vi präglas allt mer på djupet
av andras rädslor och regler
och går förlorade för oss själva.

Men vad värre är:
vi går förlorade för världen,
och den behöver allt stöd i världen.

Vi bedrar den genom att famla efter

de väsentligheter vi utvalt                 
på bekostnad av det lilla och nära intill.

Barnet tar upp masken från trottoaren
och lägger den i det blöta gräset.

Vi märker inte ens 

när vi mosar den med skon.  

Stefan Demert              

DET ODEFINIERBARA

Det odefinierbara är obeskrivbart.

Det obeskrivbara trotsar varje formulering,
varje subjektiv bedömning eller utsmyckning.

Att klä i ord

företeelser om vilka inga ord finns,
som är bortom orden,

och även hitom dem, 
är en omöjlighet.

Allt måste bli ett magert
osubstansiellt symbolspråk
med utnötta liknelser och bilder.

Därför är alla dessa ord,
ställda efter varandra,
endast ett försök att skapa en känsla;
en känsla som i sig är en självklarhet
som undandrar sig och undanber sig
alla försök till beskrivning.

Att beskriva det ofattliga
är en lika paradoxal handling

som att rasera tystnaden genom att säga:

”Vad tyst det är.”

Färgen utanför spektret
finns inte hos Beckers.

Stefan Demert

DET SOM GÄLLER

Nu gäller det framförallt
att må bra.

Det enda problemet är
att ingen ännu vet
hur bra man egentligen kan må,
för ännu har förmodligen
ingen mått så bra.

Stefan Demert

DET VIKTIGA

Nu är det nåt
som är viktigt igen.
Tidningarna är fyllda av det.

I radio och TV
talas det inte om annat.

Alla har en åsikt.
Alla vill höras.

Ju viktigare
det viktiga verkar bli
desto fler uttalar sig.

Snart är det viktiga
som en gröt

där experter och lekmän
kämpar för att
flyta överst.

Plötsligt

– som genom ett trollslag –
är det viktiga
inte längre viktigt.

Skocken rusar vidare
till nästa sak av vikt.

Och glömskan,
får ännu ett övergivet ämne
att omsluta.

Stefan Demert

DET VÄSENTLIGA

Det väsentliga i tillvaron 

kan aldrig beskrivas
med stora ord.

Där träder
de små orden in.

Ja inte ens det.

Det väsentliga
behöver inte beskrivas.

Kan inte beskrivas.
Det famnar oss ordlöst
och kräver inga
ord tillbaka.

Stefan Demert

DET ÄR STILLA

Det är stilla.

Det är helt stilla. 

Inte en rörelse.

Inte en pupill.

Inte ett dun rör sig. 

Inte en spindeltråd.

Inte en tanke.

Allt är stilla

i den stora vingen.

Alla lod hänger rakt.

Sekundens fjäril
sitter orörlig
på seklets puppa.

Mot stjärnorna 
drömmer fröet
ur djup mull

fram ett träd
vars frukter
snart mognar till vin
i mörka källare.

Stefan Demert

DIN RÖST – DITT SPÅR I LIVET

 

När den första fjäderlätta beröringen uppfattats,

när den första flyktiga lilla rörelsen förnummits,

börjar det långsamma, stegvisa uppvaknandet.

Du har hört din egen röst

långt borta, ropa på dig.

Och du stannar till på vägen.

Vem ropade?

Ingen annan har hört.

Ingen annan kan svara dig.

De fortsätter att gå.

Du får söka svaret själv.

Men du hittar inget – och går vidare.

Då dånar rösten

förbi dig igen – som ett tåg.

Och när bommarna fälls upp,

går du inte över järnvägen

utan viker av, och börjar följa spåret.

Ensam.

Beslutsam.

Stefan Demert

DOMHERRARNA

Nu kommer domherrarna

dessa flygande juläpplen
fram från sina lägömmen under granarna.

Nu är nätterna hårt kalla och fågelbordets frön
utströdda av människohand är det enda
som håller döden på avstånd.

Skymningen smyger sig på
redan under tidig eftermiddag
och snart har mörkret svalt dagen.

Domherrarna burrar in sig i sig själva
och försöker hålla livslågan brinnande.

De sitter i de nakna asparna
med inom sig spinnande energi.

Gårdskatten ser längtansfullt upp mot grenarna
med månen simmande i kattögat.

Överallt faror. Överallt är livet hotat,
och överallt överlever det.

Det går en ängel över jorden.
Det är livets egen ängel.

Hon bär ett brinnande ljus i den ena handen

och den andra kupar hon kring lågan

Om än vinden kastar sig med all kraft mot ljuset,

om än stormen slungar sina allra vassaste spjut
mot lågan är ängelns hand så stark och vid
att inte en flämtning kan förmärkas
hos det brinnande ljuset.

Detta ljus bor i allt levande. Och allt lever.

Om än det svartaste mörker lägrar sig över allt ljus,
om än den mest kompakta och förkvävande natt

sjunker ner över lågan och en allt överskuggande
mörk tomhet omsluter världen - så brinner ändå ljuset

i denna ängels hand.

Ty detta ljus är före mörkret och är även dess upphov.

Därför kan mörkret aldrig besegra det,
såsom det skapade aldrig kan besegra det varur det är skapat.

Den stora tanken förgrenar sig
och talar tyst genom varje form.

Inom de i vinternatten kurande domherrarna brinner denna ängels ljus.

När de dör vandrar ljuset vidare.

Månen seglar från kattöga till kattöga genom tid efter tid.

Vingar dalar ner från livsträdet.

Samtidigt lyfts ur gräs och snö
nya vingar av solens trådar uppåt.

I den afrikanska natten böjer sig zebran ned not vattenhålet

och fångar upp ett meddelande från domherren
förmedlat av månspeglingen.

Livet sprider sina brev över ofattbara avstånd,
och budbärare i alla former för tanken till livet vidare.

I den nordiska vinternatten lägger sig vita snökorn
på de sovande domherrarnas svarta hättor.
Och nedanför sovträdet, i fågelbordets frön, gror livet
och flämtar i mörkret, som en bädd av glöd.

Stefan Demert

DRIVKRAFTEN                 

Nu är tiden inne.

Nu hoppar grisslornas ungar

en efter en
från de höga klipporna.

Nu ska de ned i havet
utan att slås ihjäl
eller ätas av de labbar
som kretsar över dem.

NU - hoppar de!

Hannarna som väntar i havet
lockar på dem.

Nu hoppar de.

I skydd av skymningen.
Pådrivna av den kraft
som funnits långt innan grisslorna.

Innan klipporna.
Innan vinden.

Nu hoppar de,

– påverkade av
stillhetens längtan
efter rörelse.

Stefan Demert

DRUNKNANDE KAPTENER                                                                  

På kvällen hände det:

"Nu är vi framme, sa kaptenen,
beordrade ut landgången

och klev rätt ut i havet

– två kilometer från land.

Ännu medan han sjönk trodde han sig ha rätt.

Han förundrade sig över
att staden var nermörk och folktom.

Många sådana kaptener färdas över de sju haven.

Men det finns eldare och uppassare
som vet hur många skovlar kol
eller hur många steg
det är mellan hamnarna.

De går alltid i land torrskodda
och känner vägen under lyktorna
till de ställen där hjärtat,

som dunkat i takt med maskin och ordergivning,
får vila ut ett slag
och välja sin egen rytm och gång.

Ännu medan vi sjunker kommer vi att förundras
över det mörker som omslutit oss
utan att vi märkt det.

Då är det dags att be om råd
av uppassare och eldare.

De som vet var ljusen finns
och har avstånden i ryggraden.

De som tjänat många drunknade kaptener.

Stefan Demert

DRÄNGEN

Varje dag åt han en tallrik tystnad.

Flugorna gick på bordet, satt på smörgåsen.

Han hade stövlarna på sig
för han skulle snart ut igen.

Ensamdrängen.

Han kunde ha haft hustru och fem magra ungar.

Men det blev inte så.

Han blev en av de många ensamma som alltid funnits.
Han märktes knappt.

Ibland glömde flugorna bort sig
och flög rakt igenom honom.

Pratade han var det med korna.

Hans namn nämndes aldrig.

Han tilltalades med ”han”
- ”han kan väl se till att grin´n blir stängd” –

Tystnaden åt långsamt upp honom
tills bara stövlarna återstod.

För tjugo öre gick de bort
och försvann in i det nya seklet
omkörda av automobilen.

Det nya seklet – då de livegna skulle bli fria
men andra och stadigare fängelser skulle uppföras
av tekniken.

”Moderna tider” – Chaplins huvud sticker ut ur

kugghjulsmaskineriet; hans ansikte är vitt och skrämt.

Matmaskinen, som konstruerats för att göra arbetarnas
lunchraster kortare, piskar in födan i hans skräckfyllda ansikte;
den nya tiden räcker ut tungan åt människan,
grimaserar och viskar: Skyll dig själv .

Chaplin och ensamdvärgen struttar in i solnedgången
med en käpp som enda drivmedel.

Långtradarchauffören lämnar motellets bar,
med dess usla föda, och sätter sig vid ratten
riktning Europa. Stadig körning. Handelsbalans.
På bordet står hans tallrik kvar;
flugorna delar på avskrapet, tystnadens rester.

Såsen stelnar.

Stefan Demert