I SKYMNINGEN

I SKYMNINGEN

 

Miljarder lampor lyser upp de jordiska nätterna.

För det ljusets skull suger människan musten ur planeten
som tjänar och tjänar tills tjänandet nått sin gräns.
Då begynner självläkandets tid.

En efter en ska lamporna slockna. Bilarna stanna.

I skymningen ska älgarna gå över vägen utan fruktan
och i älgarnas spår över människans väg ska skymningen följa.

Räds inte detta.

Såret på din hand läks.

Planetens sår måste också läkas.

På skymning följer natt.

Sedan gryning.

Stefan Demert

I TROLLKARLENS HATT

I TROLLKARLENS HATT

l trollkarlens hatt är det nästan mörkt
där vi sitter jag och kaninen

med värkande nackar och ögonen naglade

fast vid den skumma ovalen

Vi ser hur trollkarlens händer ljudlöst blixtrar förbi
hur han skickligt med korten palmerar

och gömmer dem slugt i manschetten

Ibland blir det svart i hatten

ty även trollkarlar sover
Då andas vi tungt och klänger oss över kanten

Då känner vi gräset i ryggen
Då ser vi andäktigt gripna en jättelik bröstkorg andas
och hur den av stjärnor malätna fracken

spänns över evigheten

Då säger vi till varann;

”Så vacker han är när han sover”

Men snart är vi åter tillbaka

I dunklet med värkande nackar

Snart skall vi åter följa bollarnas vandring i handen

Vi sitter och väntar på aftonens höjdpunkt
när trollkarlens händer skall dyka i hatten
och gripa den vita kaninen

Stefan Demert

I WAS WALKING AROUND

I WAS WALKING AROUND

I was walking around on this planet Earth,

I was planning the following years.

lt was long before dawning and long before birth,

it was long before laughter and tears.

And the sky was so high, and the sun was so good,

and the moon was a toy in my hand.

I built what I could, and I soon understood
that this was a wonderful land.

I made waters and mountains and flowers and trees,

- I can't name all the things I have done -

I made elephants, eagles and dolphins and bees

- and then I was setting the sun;

I sat in the sunset alone on a stone,
and I thought: “I have done what I can.”

But there was something wrong ... I felt kind of alone...

...and so I created a man!

I lifted him up from the sand and the mud,
and I made him to look just like me;

he was bones of my bones and blood of my blood,
and I gave him a soul that was free.

And I made him a Woman to live by his side,

and the days were all happy and gay.

Then they suddenly changed, they started to hide
and left me and went their own way.

Since then I' ve been waiting for them to come back.
They are searching for me - that I know;

they are looking for me, they can see every track

I am leaving in sand or in snow.

They are shouting my name, they are begging for peace,
they are calling me Devil or God.

- I give them my answer: the wind in the trees,

and rivers, dark, chilly and broad.

They' ve got blood on their hands,
they' ve got blood on their nails
They have made all my paradise burn. 

They have killed all their brothers
with wings and with tails 

and I will not let them return

until they all know all the things they have done;
they have taken - for that they must pay .

When they come I will count them like sheep, one by one

- and then put them back in the clay.

Stefan Demert

Inför vår Herre är vi alla smålänningar

Inför vår Herre är vi alla smålänningar

Människans möda:

Soljävel.

Stenjävlar.

Svett och sura sockor. Bryta. Bända. Bära.

Tills en mur av satans förbannade stenjävlar
omgärdar ens tistelfält.

Stefan Demert

INMUTNINGAR

INMUTNINGAR

 

Det amerikanska stjärnbaneret

"som på grund av den obefintliga
atmosfären i rymden måste
hållas ut med en träpinne”
står nedtryckt i månytan.

En rysk rymdsond har placerat
Lenins porträtt på Venus.

Människan pyntar sina kolonilotter.

Vad sker härnäst?

Coca Cola på Mars? Kalle Anka på Pluto?
På Merkurius en förgylld ishockeyklubba?
Vi är sannerligen världsmästare.

Sverige ska skicka upp en dalahäst i rymden.
Norge en renbesmyckad tröja.

Vi måste göra oss påminda!
Visa att vi finns! För vilka?

Oss själva? - onödigt.
Andra där ute - ? Vi tror ju att vi är ensamma.
För Gud? Han vet ju ändå. Om han finns.

Jorden är också en inmutning. Men inte av oss.

Här är en osynlig stång rest.

Över oss böljar det största stjärnbaneret.

Stefan Demert

I-landsdilemma

I-landsdilemma

Vi sitter fast
med handen

i karamellburken

och begriper inte
att vi måste
släppa karamellerna
för att få ut
handen.

Stefan Demert

JAG LÄSTE DITT BREV

JAG LÄSTE DITT BREV

Jag läste ditt brev.

Jag slängde ditt brev.
Sen skrev jag ett svar,
men jag rev det jag skrev.
Jag gick ut på stan,
jag klev och jag klev
och jag tänkte på allt
- hur det var, hur det blev.

Ur soppåsen tog jag
ditt skrynkliga brev,
ditt ynkliga brev.

Med handen jag drog
och jag slätade ut
detta svamliga brev,
detta skamliga brev
om att allting var slut.

Sen slängde jag det

som förut -   

Stefan Demert

JAG, MÄNNISKA

JAG, MÄNNISKA

Jag, människa
Se mig

Rör mig med handen försiktigt

Bräcklig som spindelväv

Jorden värmer min fot
Så nära

Rymden granskar min panna
Läser mig undrande
Långsamt

i millioner år

En sekund

Jag, människa
Hör mig

Hör min visdom
Solen skiner

Jag står på människor
De döda

Därför är min fot så varm

Över, inne i mig svävar människan
Den ofödda
Otänkta tankar

Gryningsmänniskor
För dem är jag rädd

Därför är min panna kall

Se, mina sår

Alla vapen har jag prövat

Självmördare

som alltid misslyckas

Därför är jag endast
självplågare

Stefan Demert

JAG VILLE VARA

JAG VILLE VARA

Jag ville vara en gammal tant som satt och vicka på stolen,
men också vara en guvernant med fina pressveck på kjolen.
Jag ville vara en medelpunkt, en mycket uppskattad kvinna

som aldrig någonsin tog det lugnt för att hon jämt ville hinna,
men ändå hade ett inre lugn. Och med kanelbullar i sin ugn.

Jag ville vara en liten tjej som såg det goda i alla,
som såg det bästa i dej och mej och kunde tina dom kalla.

Men också änka, en smått disträ, som hade tre, fyra katter
och som ibland lade sig på knä vid sina blomsterrabatter.

Det var min önskan - men den försvann,
och jag är bara en vanlig man.

Stefan Demert

JAG ORKAR INTE

JAG ORKAR INTE

 

Det är för stort säger någon.
Jag vill dra mig ur.
Jag vill sätta mig i ett hörn,
gömma ansiktet i händerna
och låta livet rusa förbi
– med sitt skrammel, sina vimplar och trasor,
gnisslande hjul och skällande hundar.
Jag orkar inte. Men jag vill inte dö.
– och när någon sedan kommer
och knackar mig på axeln
och säger: ”Du ska in igen”
vill jag pressa mig igenom hörnets
90-gradiga vinkel genom väggen
och ut till de övriga 270 graderna
och där utifrån genomskåda
hörnets plats i helheten,
dess skenbara läge i rummet
i det osynliga huset.

Sen ska jag följa med livet igen;
skramla med metalldelarna,
vifta med min vimpel
och skälla med hundarna.

Stefan Demert

JANNE MUNTERS ENSAMMA VISA

JANNE MUNTERS ENSAMMA VISA

Det är så tyst där jag sitter
Det hörs inget fågelkvitter
och inga små jäntors fnitter
Vill ingen höra min visa?

Din skönhet, min jord, vill jag prisa
så länge jag andas här

Ve, solen har blivit stulen
Ty, molnen har gjort besök
och himlen är ful och mulen
Blott dis och rök

Det är så tyst där jag sitter
Man kunde bli sur och bitter
men sådant jag inte gitter

Om ingen visan vill höra

så ska jag förstås inte störa

Då sjunger jag för mig själv

Ty, alldeles nyss kom solen
och borta är dis och rök
Och alldeles nyss så gol en
glad västergök

Stefan Demert

JULKLAPPSRESAN

JULKLAPPSRESAN

Låtom oss släppa det vi har för hand:

Snart stundar den årliga julklappsfinalen.

Vi far till Paris! Ja, vi lämnar vårt land
och julhandlar klappar med Månadsjournalen!

Lämna fabriken gå ur din kiosk!

Stå inte och häng vid de löpande banden!

Jultiden varar ju ända till påsk
och ger dig en chans att bli givmild i anden.

Vad har väl Konsum och Ica, Favör
mot franska kastruller och kjolar och korvar
köpta vid Seine eller vid Sacré-Coeur
till moster Amalia och till morbror Orvar.

Nu mot Paris! Ta dig ledigt min vän!
Strunta i mjölkpris och löneklyftskvalen.

Låt oss bli handlingens kvinnor och män

och julhandla klappar med Månadsjournalen.

Stefan Demert

JULMÅNAD I MELLANSVERIGE

JULMÅNAD I MELLANSVERIGE

(fritt efter Viktor Rydberg)

Midvinternattens köld är väck. Duggregn och dimma dryper.

Mörkertiden är seg som knäck. Bilar och klockor kryper.

Gamla män ifrån många land mottar pris ur vår konungs hand.

– och för den kända riten tackar vi dynamiten.

Storvaruhusets juldekor speglas i barnets öga.

Säljrekordet ska slås i år, oddsen är jättehöga.

Årets julklapp är dataspel, helst av alla ett hata-spel
där man kan fälla bomber på grottor och katakomber.

Snön som lyser så ren och vit är ingen himmelsk gåva.

Bara bomull och frigolit - mer kan man inte lova.

Däremot - på var julbordskrog - erbjuds gästerna mer än nog.

Fast sillen står sjuk i fjärden, håglös av bottenvärden.

Månen vandrar sin tysta ban' högt över allmänheten.

Tomten vaggar omkring på stan och blåser i papptrumpeten.

Mitt i glammet på Sergels torg letar nån i en papperskorg:

Rudolf med röda mulen fyller en säck till julen.

Biologen är tidens präst. Ängeln tas ner från grenen.
Biologen, som vet allt bäst, knäfaller inför genen.

Mamsell stamcell, vårt ursprungs mor, läggs på altaret, fet och stor.

Korset har bytts i salen mot DNA-spiralen.

Grå december och tomtebloss. Stjärnorna gnistra och glimma.

Men de syns inte här hos oss, här råder dis och dimma.

Och jag inser i denna dag: krubbans åsna, det är nog jag,
som hänger mitt gamla glitter på grenen där ängeln sitter.

Stefan Demert