FIKONSPRÅKET

FIKONSPRÅKET

Fikonspråket växer på kunskapens träd.

Som ekorrar jagar vår tids filosofer och debattörer
varandra runt upp och ner längs stammen.

Munnarna snattrar, pepparkornsögonen sticker
och svansarna pöser ut. Revirtuoser.

Ibland stannar de tvärt upp och fixerar varandra,
noppar ett hårstrå ur den andres päls och börjar klyva det;
försöker övertyga varandra om bästa metoden att skala en kotte,

hur och var fröna bör förvaras
och i vilka bon man hittar de godaste äggen.
Så börjar jakten över våra huvuden igen.

Barkflagor - som söndriga kultursidor - lossnar och faller oss i ögonen.

Fikonspråket ekar mellan stammarna.

Men mården - alla ekorrars fasa! - kommer.

Som ett svart streck flyger han genom luften och landar i fikonträdet
– grenen gungar till. Snabbt och sakligt plockar han ekorrar och fikon

– lika överlägsen som mungon kobran.

Nya ekorrar tar trädet i besittning, leker jakt med varandra,
finner inga andra än varandra värdiga att brottas med.

De svänger sig i taltrapetser och balanserar på språkgrenar
högt över gräset vid trädets rot.

Men endast i skydd av och i gemenskap med gräset
kan mård och mörker överlistas och genomskådas.

Varje strå är viktigt, och hos den du minst anar
finns kanske det ljus du själv söker
redo att till dig överlämnas.

Språket ska gå som en nosande igelkott genom gräset
och inte hänga som oåtkomliga frukter

i ekorrvärlden.

Stefan Demert

FILOFAX

FILOFAX

Jag äger en filofax.

Jag är stressad till nästan max.

Jag äter min filofil

med flingor, och som en pil
jag kastar mig i min bil
och far som en projektil
och pratar i min mobil

och säger: Jag kommer strax
Jag äger en filofax.

Jag är ingen död fossil.

Jag håller en hög profil.
Min verksamhet är febril.

Tack vare min snabba stil
så lägger jag deal till deal.
Dessutom har jag haft flax

– och jag äger en filofax.

Innan jag blir senil
och gaggig och instabil

och bärs till mitt sista vil
- den dagen när det är dags -
så håller jag högsta ax
med hjälp av min filofax.

Än lär det bli många mil
innan jag byter fil

och fastnar i tidens sax,
jag och min filofax,
innan, i min mobil,
jag kraxar mitt sista krax.

Stefan Demert

FJÄRRKONTROLLEN

FJÄRRKONTROLLEN

Finner ingen fjärrkontrollen 

tappar pappa herrkontrollen,
tappar hela spärrkontrollen,
tappar skrik- och svärkontrollen,
hela jäkla närkontrollen,
när den satans fjärrkontrollen inte går att finna.

Mamma, som har närkontrollen, 

letar här och där kontrollen

tills hon ropar: Här - kontrollen!
Men hon är ju kvinna.

Stefan Demert

FORMLEK

FORMLEK

Allt är en lek med former.

Bortom formerna är dess skapare, det formlösa,
det i alla former manifesterade.

Vi bor i formen men tillhör den inte.

Vi tillhör det formlösa. Skaparen.

Det formlösa saknar inte identitet

– det är identiteten.

I det formlösa är det av oss värderade
förenat utan värdering:

ont-gott är ett
sorg-glädje är ett

kärlek-lidande är ett

Ty det som formens öga uppfattar som tragiskt
kan vara ett trappsteg till glädjen.

Det vi upplever som mörker i tanke och handling

är endast skuggor eller sotflagor som lätt skingras
av minsta ljus eller vindfläkt.

I formens värld är ingen form värd mera eller mindre kärlek än en annan.

Men vårt fysiska jags grumliga sinnen hindrar vår fjättrade kärlek
att göra sig fri och omsluta alla former.

Vi är formernas inneboende. Ständigt uppsagda.

Jagande förståelsen.

Stefan Demert

FROST

FROST

Oktobermorgon. Luleå.
Låg sol in i en skogsoas bland fasaderna.

Gick på frostmattor bland isgardiner och kristallkronor.
Tallarna klirrade mot himlen.

Mossorna var spröda som småkakor.

I lingonriset var det som om någon rik knös
hällt ut några säckar blandade ädelstenar.

Inte ett blad, inte ett barr hade frosten glömt.

Den hade till och med rätat upp några sista svampar
genom att klä dem med köldglasyr. Avklädda skulle de fallit ihop.

Har du gått bland blåbärsbuskar som klingar mot foten?

Solen steg och försökte slicka i varje vrå,
som en myrslok i en termitstack

– och frosten sprang ner under stenen som ett silvertroll.

För att invänta nästa natt och med vassare vapen återta.

Säsongens första tåkniparkyla.
Hotellfrukosten värmde.

Våren var en avlägsen bild.

Som åkerbärsblomman
på lättmjölkspaketet.

Stefan Demert

FRUSET KÖTT

FRUSET KÖTT

Med ett lass av fruset kött 

stannar långtradarn vid rött, 

bakom bommen medan tåget kör förbi.
Det är något som förfrusit.

Det är någon som förblött,
som bestulits på sin rätt att vara fri.

Det är dags för alla döda att gå ut ur sina rum.

Det är dags att långsamt räta varje linje som blev krum.

Det är dags att forma egot till ett vi. 

Stefan Demert

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

Fruktan

är hatets och intoleransens drivfjäder,
stängslet mellan människor och nationer.

Fruktans första byggsten

är rädslan att förlora något: barn, liv, hem, ting.

Utan ägandebehov ingen Fruktan?

Vi kommer att förlora allt. Så varför denna Fruktan?

Den tillhör också det förgängliga.

Vilka svårigheter som än väntar oss,
vilka öden som än väntar oss,
vilken död som än väntar oss
undkommer vi alltid med livet i behåll.

Därför är det dags att börja rulla in
taggtråden runt hjärta och ägor.

Stefan Demert

FRÄMLINGEN

FRÄMLINGEN

Jag är från ett land långt borta där alla känner mitt namn.

Jag kom i en dimgrå gryning som främling till denna hamn.

Här mötte mig trånga gränder och avfall vid varje port.

Det levde ett folk av skuggor på denna förgätna ort.

De slipade svärd och knivar. De vässade tand och ord.

Och i deras mörka gränder låg lik efter brodermord.

De gingo i branta trappor med stövlar av bly och järn,
och kring sina karga ägor byggde de mur och värn.

Det var som de vore döva och blinda för livets ljus.

De satt bakom grå gardiner i tysta och mörka hus.

Här går jag med stor förundran och vet inte var jag är.

Men likväl är jag den samme som folket som lever här.

De bär som på stora speglar i labyrinter och prång,
och där blir jag återspeglad i alla på samma gång.

Jag fylldes med skräck och fasa den dag då jag plötsligt fann,
att bland detta folk med speglar jag bar på en likadan.

Jag såg då att främlingskapet det var inte enbart mitt.

De sökte i samma gränder och var och en bar på sitt.

Det var samma stad för alla. Det var samma väg vi gick.

Och dimmorna runt omkring mig de kom ur min egen blick.

Stefan Demert

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK

FÖLJ FJÄRILENS STRÅK

Följ fjärilens stråk fram till trädet.
Där blänker det något vid roten.

Kanske de guldstänk ifrån städet
som inte försvann under soten.

Nu är sommaren här i sin fagraste blom
och nu är det lustigt att vara.

Ändå är dagen så ekande tom

– och det kan jag inte förklara.

Stefan Demert

FÖRE FÖRSTA FROSTEN

FÖRE FÖRSTA FROSTEN

 

Sneda skuggor skapas av den lågtstående solen:

en ärtstor sten får en skugga lång som en blyertspenna;
tallarna är två hundra meter - vi själva minst tjugo!

Det är dagarna före första frosten.

Kölden drämmer till mot solskivans gong-gong: Sista ronden!

Äppelträden tappar garden fullständigt,
äpplena faller och räknas ut ett efter ett.

Vi hinner inte mosa. Vi hinner inte sylta.

Vi hinner inte safta. Tiden rusar iväg som om den hade en tid att passa.

Vi ser inga änder längre vid sjön. Brödbitarna sjunker oätna.

Men det känns att änderna blänger på oss
misstroget genom gul vass.

De sneda skuggorna övergår till mörker.
Vi hastar hemåt med kragarna uppfällda.
Nu ska bilderna av sommaren sorteras och sättas in
i sitt sammanhangs album.

Snart är kölden här.

Men vetskapen om dess motsats bär oss genom mörka månader.

Snart står äppelträden med snö till knäna. Själen åker skidor bort,
bort från de insnöade boningarna och de hotfulla istapparna.

Vi skyndar oss att hänga äpplen i decembergranarna.

Solfrukt, levande ljus.

Stefan Demert

FÖRFALLET

FÖRFALLET

Vi måste möta förfallet rakryggade.

Se katastrofen i ansiktet.

Ta kaos i handen och leda det
som ett gråtande barn genom mörkret.

Det finns människor som ger sig ut på isarna trots varningar,

trots vädrets skiftningar. Opålitligheten.

Och vi säger: ”Läste du - så hemskt! En hel familj gick ner sig!”

Vi befinner oss på isarna. Långt från land.

Snart rämnar de – och vi får börja hoppa från flak till flak.

Så hemskt. Och ändå var vi läskunniga.

Har vi tur ska ingen minnas oss.

På scenen stiger nya människor fram.

Nya poeter fogar samman nya underbara ord och meningar.

Grunderna läggs till nya hus och tankar.

Har vi tur kan vi lämna salongen bakvägen utan att märkas.

Det gäller att utplåna spåren efter oss,
rafsa ihop alla gamla manuskript,
allt som påminner om oss och våra gärningar.

Vi tar inte adjö.

Råkar vi möta någon som frågar vart vi ska ta vägen,
så svarar vi bara: ”Vet inte.”

Har vi tur ska framtidens människa aldrig se bakåt med saknad.

På så sätt formades hela vår tid ändå till en gåva
att överlämnas till morgondagen:
Den gåvan är kunskapen om
hur man inte får leva.

Stefan Demert

FÖRNIMMARNA

FÖRNIMMARNA

I de allrasom tystaste timmarna,
när alla i staden sover,

då vakar i sina alkover
de förväntansfulla förnimmarna.

Då sitter de stilla i sängarna
och förnimmer det ohörbara,
som hörde de toner klara
fast ingen har nuddat vid strängarna.

I de allrasom tystaste timmarna,
när allt är försänkt i dvala,
hör de nätternas stillhet tala,
de förväntansfulla förnimmarna.

Stefan Demert

FÖRSÖKSDJUR

FÖRSÖKSDJUR

 

Jag känner att jag snart blir som en skrikande unge
i en barnkammare: otröstlig. Ingen vet hur jag ska blidkas.

Jag vill inte ha nallen! Nej, inte bilen!

Jagvillintejagvillintejagvillinte!
Jag äter opp bokmärkena om ni försöker muta mig med dom!

Jag vill inte ha hallonsaft!

Jag vill slänga ut alla mina saker och skrika: Förstår ni inte?!
Jag är inte här! Det ni försöker ge mig kan aldrig bli mitt!

Nej, jag vill inte sova. Jag vill inte vara vaken.
Inte med allt detta omkring mig.

Töm rummet.

Låt mig bara få sitta i det en stund – och se på er,

Beundra era vita rockar och er blanka målmedvetenhet.

Jag är apan i hörnet med den skrämda blicken
det rakade bröstet och elektrodmärkena vid tinningarna.

Ni försöker testa mig.

Ni försöker ta reda på hur mycket jag tål - så ni kan dra era slutsatser
för att sen utvärdera ett tuppfjät av nästa femårsplan.

Men jag vill att ni ska veta - när ni ger sprutan, när ni slår på strömmen
och öppnar bröstkorgen för att fingra på mitt hjärta

när ni kapar mina lemmar, skär av min tunga

och klipper ut mina ögon och lägger dem

tillsammans med de blodiga bomullstussarna i den rostfria skålen
jag vill att ni ska veta att ni är genomskådade.

Då om något är ni genomskådade.

Stefan Demert