EN SKÖN JUVEL

EN SKÖN JUVEL

Folk investerar i obligationer
och allt som tycks löna sig.
Jag är dock inte som dessa personer,
för jag investerar i dig. 

Man verkar tycka att den minsta slant
är blott till för att avkasta sig.
Man köper frimärken och diamanter,
men jag investerar i dig. 

Man köper guld och man köper juveler. 

I antikviteter och skinn man pengar placerar,
men tänk att som väl är
så är du placeringen min. 

Man spelar på trav och man spelar på Lotto.
Men detta begriper jag ej; 

jag spelar på Kärlekens hjul,
och mitt motto är; jag investerar i dig! 

Alla vill öka den sparade summan,
men dem är jag alls icke lik. 

Tro inte jag satsar på dig, lilla gumman,
för att du är gammal och rik. 

Stefan Demert

EN VACKER DAG

EN VACKER DAG

En vacker dag jag på vandring drog;
och över mig susade gran och fur:
Det är kyrkans skog! Det är kyrkans skog!
Ah, det är därför det heter Guds fria natur.

– Se kyrkan där, vilken prakt den har.
– Det är för att du ska förstå vilken makt den har.
– Men jag som trodde att just Guds hus
   var en enskild kammare och ett ljus.

– Du kan inte uttala Herren Guds namn på det sätt som en präst förmår.
   Det måste ske genom ombudsman, en som vet hur psalmerna går.

– Men all denna vördnad för kors och dråp, och synder och evig eld
   och sorgliga bilder på altarskåp - vilken lag är den underställd?

– Du ska frukta den som har gett dig liv. Du ska darra inför hans ord.
   Du ska skåda Honom från grodperspektiv och kräla i stoft och jord.

– Men jag känner ju, i mitt hjärtas vrå, att vi ingår ett ömt förbund,
  där man inte kan avgöra vem av oss två som är människa, gud, eller hund…
   ... eller gräs eller lus eller liljekonvalj - ingen gräns jag för ögat ser.
  Det finns inget avgrundsdjup eller svalg mellan den som hör bön eller ber.

Jag gick på vandring en vacker dag. Allt kändes så lätt och fritt.
Jag glömde kyrka och skogsbolag och lekte att allt var mitt.

Stefan Demert

ENDAST FÅNEN

ENDAST FÅNEN 

Se på slaven.

Skåda kungen.

Vem är fri
och vem är tvungen? 

- Endast fånen
endast fånen
äger fri lejd
under månen. 

Stefan Demert

ENSKILD SAL

ENSKILD SAL

 

Ensam i ångestens hand.
Utsatt som aldrig förut.
Droppet och dagliga ronden.
Avskalad identiteten.

Jag som var - kulturnämndens ordförande.
De utdragna dagarna, de ändlösa nätterna.

Dessa blombuketter som då och då bärs in
av människor jag inte längre känner.

Jag märker hur krafterna avtar.
Det känns mer och mer som om jag vore

en fågel inne i ett ihåligt träd,
hoppande omkring i kraniet
tittande ut genom kvisthålen.

Tungan - som jag använt så ofta -
drar sig tillbaka in i boet
som en torr snigel.

Jag orkar inte böja nacken för att se
om mina händer ännu är kvar.

Min enda vän är taklampan.

Stefan Demert

ETT LYSANDE SKEPP

ETT LYSANDE SKEPP

Ett lysande skepp seglade en gång ut
i förlig vind med alla segel satta.
Starka ljumma vindar förde skeppet framåt
genom ljusa dagar och stjärnklara nätter.
Det lysande skeppet skrämde befolkningen
i ytterskärgården; larm gick inåt land,
och snart styrde svarta, tungt bestyckade skepp
ut från fastlandet.
Som gamar cirklade de mörka skeppen
kring det ljusa.
När de inte kunde utforska det 

– med sin begränsade fattningsförmåga -
valde de att skjuta skeppet i sank. 

Vraket vilar nu på bottnen genomflutet
av strömmar och glosögda fiskar.
Hård korall kapslar in det men glimtvis
lyser ännu de vita seglen igenom.
Dykare tar sig ner med kameror och lampor;
ljuskäglor sveper över skrovet, sökande,
letande sig in i skeppets innandömen.
Ibland återkastas ljuset av ett guldmynt,
och dykaren simmar med det mot ytan 

– för att fråntas det av Myndigheterna,
som katalogiserar och gömmer det i mörka valv.
Oåtkomliga för alla. Men dykarnas antal ökar,
och snart förmår inga valv dölja de skatter
som lyfts ur djupen.
Våra ägodelar ska komma oss till del. 

Stefan Demert

ETT SLAGS FOLK

ETT SLAGS FOLK

Jag tillhör ett utdöende folkslag.
De förvirrade.
Snart är vi inte många kvar.
Runt omkring oss växer skarorna av målinriktade,
de som knappar in sig på Internet.
De som grundar sina liv på fakta.
De som har fullt klart för sig …
Vi, de förvirrade, irrar i gränderna och försöker
komma ihåg våra portkoder och personnummer.
Eller så sitter vi i släckta rum, som siluetter
- vi ingår tyst i möblemanget.

Vi vågar knappt lyfta blicken mot stjärnorna där ute.

Vi har inte läst de rätta populärvetenskapliga tidskrifterna.
Vi vill att de små prickarna ska vara fönster i guds hus.
Och att där väntar änglarna på oss.
Men vi är ett utdöende folkslag.
Framtiden har för länge sen passerat oss
med flygande fanor och klingande dataspel.

Vi, en spillra, de förvirrade, sitter långt från allfarvägen
vid en falnande eld i skogen.
Våra redskap är primitiva.

Våra tankar är enkla.

Vårt språk är obegripligt för utomstående.

Våra kläder är ur mode.

Det enda som håller oss vid liv är vår förvirring.

Vi skickar den mellan oss som en vinflaska.
Medan bergen runt om klyvs för vägar
och Jordens blod koagulerar
till plastbestick.

Stefan Demert

EXIL

EXIL 

Jag är en författare i exil.
Det land jag lämnade
vill jag inte minnas.
Mitt nya lands gränser
har jag ännu inte instuderat. 

Men det är mindre viktigt.

Det viktiga är att mitt nya land 

inte känner till 

mina gränser. 

Jag är en människa i exil.
Det land jag lämnade minns jag inte.
Mitt nya lands gränser och lagar
får jag mig stundligen påpekade.

Men det är mindre viktigt. 

Det viktiga är att mitt nya land

får ta del av 

min gränslöshet.

Stefan Demert

EXIT

EXIT

 

Det är som allting har gått i stå.
Det är en underlig vaka.
Den gröna skylten med Exit på
är släckt sen lång tid tillbaka.

Det råder mörker kring alla bord
och ingenstans ser man gäster,
och överallt ligger strödda ord
och nötta fraser och gester.

Nu finns det ingen som "påstår att"
och som orerar och skriker.
Det faller stilla en ordlös natt
som skingrar alla repliker. 

Det är som allting har tagit rast,
det är som något har farit.
En gammal gumma går kring med kvast
och sopar upp allt som varit. 

Ett litet barn med ett litet ljus
har hämtat alla där inne.
De har försvunnit på gångens grus
som ett förklingande minne. 

Det är ej gryning. Det är ej sent.
Det är en underlig vaka.
Men gumman städar och sopar rent
tills alla kommer tillbaka. 

Stefan Demert

EXTRANUMMER

EXTRANUMMER

Jag bugar mig djupt emot salen
och tackar och tar sen betalt.
Det här är den stora finalen
och det extranummer jag valt.

Det är dags nu att stänga butiken
och packa ihop och dra bort;
det driver in isar i viken
och dagen är kylig och kort.

Och tiden är knapp och vi hinner
nog inte att göra nåt mer;

i gavlar och knutar det brinner
och det närmar sig våra kvarter.

Jag vevar på mitt extranummer
när skymningen dalar från skyn.
Må vi ej försänkas i slummer
om skönheten närmar sig byn.

Nej kommer hon borta på vägen
låt fönsterna fyllas av ljus;
Då vet hon var Du är belägen,
då hittar hon lätt till ditt hus.

Hör, vindarna börjar att vina
och vrenskas med vågor och land.
Vi söker kristallen den fina,
men vindarna sår i vår hand.

Jag gnolar på sista refrängen
i tider av gissel och ok
och lägger en blomma från ängen
i klokhetens ABC-bok

och vevar på mitt extranummer
när skymningen dalar från skyn,
Må vi ej försänkas i slummer
om skönheten kommer till byn.

Nej, vaka i ro med varandra,
ty det ryktas om skönheten att
hon aldrig har slutat att vandra:
kanhända hon kommer i natt.

Stefan Demert

FaderModer

FaderModer

 

Här är jag. Ett barn på Jorden.

Bärare av en kärlek som är så ofantlig

att den egentligen inte kan få plats i mig,
som är så stor och allomfattande
att den borde vara omöjlig att stänga inne.
Den borde lysa kring mig,
borde lysa kring varje människa,
borde lysa oss väg.

Men, FaderModer, livet på Jorden kan vara så svårt
att vi glömmer att vi är bärare av Din kärlek.
Därför, FaderModer, ber jag Dig:
Förtröttas inte av att ständigt påminna mig om vem jag är.

Stefan Demert

FIKONSPRÅKET

FIKONSPRÅKET

Fikonspråket växer på kunskapens träd.

Som ekorrar jagar vår tids filosofer och debattörer
varandra runt upp och ner längs stammen.

Munnarna snattrar, pepparkornsögonen sticker
och svansarna pöser ut. Revirtuoser.

Ibland stannar de tvärt upp och fixerar varandra,
noppar ett hårstrå ur den andres päls och börjar klyva det;
försöker övertyga varandra om bästa metoden att skala en kotte,

hur och var fröna bör förvaras
och i vilka bon man hittar de godaste äggen.
Så börjar jakten över våra huvuden igen.

Barkflagor - som söndriga kultursidor - lossnar och faller oss i ögonen.

Fikonspråket ekar mellan stammarna.

Men mården - alla ekorrars fasa! - kommer.

Som ett svart streck flyger han genom luften och landar i fikonträdet
– grenen gungar till. Snabbt och sakligt plockar han ekorrar och fikon

– lika överlägsen som mungon kobran.

Nya ekorrar tar trädet i besittning, leker jakt med varandra,
finner inga andra än varandra värdiga att brottas med.

De svänger sig i taltrapetser och balanserar på språkgrenar
högt över gräset vid trädets rot.

Men endast i skydd av och i gemenskap med gräset
kan mård och mörker överlistas och genomskådas.

Varje strå är viktigt, och hos den du minst anar
finns kanske det ljus du själv söker
redo att till dig överlämnas.

Språket ska gå som en nosande igelkott genom gräset
och inte hänga som oåtkomliga frukter

i ekorrvärlden.

Stefan Demert

FILOFAX

FILOFAX

Jag äger en filofax.

Jag är stressad till nästan max.

Jag äter min filofil

med flingor, och som en pil
jag kastar mig i min bil
och far som en projektil
och pratar i min mobil

och säger: Jag kommer strax
Jag äger en filofax.

Jag är ingen död fossil.

Jag håller en hög profil.
Min verksamhet är febril.

Tack vare min snabba stil
så lägger jag deal till deal.
Dessutom har jag haft flax

– och jag äger en filofax.

Innan jag blir senil
och gaggig och instabil

och bärs till mitt sista vil
- den dagen när det är dags -
så håller jag högsta ax
med hjälp av min filofax.

Än lär det bli många mil
innan jag byter fil

och fastnar i tidens sax,
jag och min filofax,
innan, i min mobil,
jag kraxar mitt sista krax.

Stefan Demert

FJÄRRKONTROLLEN

FJÄRRKONTROLLEN

Finner ingen fjärrkontrollen 

tappar pappa herrkontrollen,
tappar hela spärrkontrollen,
tappar skrik- och svärkontrollen,
hela jäkla närkontrollen,
när den satans fjärrkontrollen inte går att finna.

Mamma, som har närkontrollen, 

letar här och där kontrollen

tills hon ropar: Här - kontrollen!
Men hon är ju kvinna.

Stefan Demert