Stefan Demert

lördag 11 juli 2020

BÖDELN

Bödeln är sin handlings offer.

Ingen dömer oss.

Vi dömer oss själva.

Vi är domare och anklagad i ett,
vår egen läromästare och elev,
torterare och tröstare,
tyrann och slav.

Våra handlingar bryter väg åt oss.

Detta är den perfekta rättvisan.

Vi slipar vår egg mot erfarenhetens slipsten,
den alltid växande, roterande stenen.

När eggen är färdigslipad ska allt den klöv sammanfogas.

Ty vem kan skilja vind från vind, eld från eld?

Det goda är - men det är icke gott.
Det onda är - men det är icke ont.
De är vandrare och ränsel. Ränsel och vandrare.

Trädets krona skyddar fågeln,
och fågeln håller kronan upprätt
med sitt grepp om kvisten.

När mänskan skiljde åt det som är ett,
när hon klöv trädet,

var hon blixtens like,
hård och skoningslös.

När yxan lyfts ur det som klövs
står trädet där igen.

Och den som karvar in ett hjärta i dess stam

vet inte hur rätt han har.

Stefan Demert

BÖDLARNA

Herre.

Välsigna bödlarna.

Ty de veta icke vad de göra.

Ditt ljus bor i såväl dem som i deras offer.
Du känner dem alla. Du vet deras väg.

Vi känner dem inte, Herre. Vi svär oss fria.

Vi tvår våra händer. Vi sminkar över våra bödelsmärken.
Vi pekar och säger: Se bödlarna!

Du känner bödlarnas ensamhet.

Du är med dem när de ordnar med sina don i gryningen;
när de provar falluckorna eller drar längs eggen med fingret.
Du känner torterarnas hjärtan.

Herre. Välsigna bödlarna.

Förlåt dem deras blindhet. Och förlåt oss våran.

Förlåt mullvaden för att den inte ser stjärnan,
och måsen för att den inte känner jordens gångar.

Förlåt oss, när vi ropar ut de skyldigas namn

men glömmer våra egna; när våra tungor i oförstånd
klipper sönder våra medmänniskor.

Varje gång vi vänder någon ryggen
stängs en möjlighet framför oss som en dörr.

Inte dömde du den första bödeln,
barnet med en sten i handen.
Du bara insåg att han blivit till.
Och lika lite som du dömde den förste,
dömer du den senaste i raden.

Medan vi för lista över bödlarna.
Och skriver dyra räkningar i våra hjärtan.

Du dömer inte. Du väntar. Du ser tiden an.
Och ser hur bödlar och offer byter plats,
hur svärd lämnas över från en hand till en annans.

Dansen går i spegelsalen,
ty endast kringgärdade av speglar
kan vi peka och ropa: Se bödlarna!

Som rovfåglar kretsar bödlarna över världen

Medan blivande skarprättare slumrar i ägg

Vem torkar bödelns tårar

Vem vaggar bödelns huvud i sitt knä

Vem kysser hans näbb och värmer hans klor i händerna

Herre. Välsigna bödlarna

CIVILISATION

Ur vår civilisation har vi redan kramat det mesta

– som vatten ur en svamp.

Nu börjar sönderdelandet av själva svampen.

Det skapas ständigt nya behov

av saker vi inte behöver,

på bekostnad
av våra andliga behov.

Vi är ett primitivt folk

i ett underutvecklat land.

Vårt liv går ut på att förneka döden,
att se den som en fiende i svart kappa,
som hotar vårt och våra vänners liv.
Döden blir en vak vi sparkar i

- ett sugande svart hål -

och livet den is som omger vaken,
och som vi försöker få naglarna att fästa i.
I panik.

Liv och död är samma vatten - i olika stadier.
Vi bygger upp idyll - och pysselmurar mot döden.

Vi skulle aldrig kunna sitta på huk vid lägerelden
och tala förtroligt med andarna omkring oss.

Tanken får oss att rysa, nej, vi knäpper på elspisen,
sätter på radion och håller lamporna tända.

Allt för att slå sönder tystnaden
och splittra mörkret som vill in.

Vår trygghet är programmerad och statsstyrd.

Vi bekämpar döden med strålkanoner
och hjärt-lungmaskiner.
Medicinskåpen är fyllda.

Vi hyllar dem som lever längst.
Sådan är vår civilisation.
Primitiv.

Den har inte gett oss annat än ting
att råda över och handskas med.

Vi staplar dessa omkring oss
och skruvar upp volymen.

"Vad tyst det blev” kan någon säga,
när samtalet kom av sig några sekunder.

Vi borde fatta varandras händer, vara tysta -
och försöka skaka av oss allt

som civilisationen lagt på våra axlar,
och försöka uppnå den gemensamma känslan
av att vi alla delar varandras öde.

Stefan Demert

fredag 10 juli 2020

DAGS

När Den Ende släpar ut trålen
och lastar sin båt vet man
att det är dags.

Nu ska allt in.

I en handled bultar en puls
allt långsammare.

Båten släpar trålen
och stjärnor, solar, planeter börjar fylla den.

Om någon kunde höra:

om sjöstjärnan, gulärlan, nyckelpigan
eller människan kunde höra

skulle det vara som att

långt långt borta

höra en dörr öppnas
ur vilken en vit tystnad tränger.

Mot den vita dörren släpar båten
hela svarta kosmos.

Världen vänder sig som ett blad i vinden
och visar sin andra sida.

Den osedda.

Stefan Demert

DANSAREN

Född ur spiralen

är jag spiralens danare

så som jag en gång dansade i skymningen
så dansar jag nu i gryningen

och så som jag nu dansar i gryningen
ska ni åter en gång i skymningen

få se mig dansa

mina fötter har ingen annan längtan än dansen
jag svänger min mörka fot snurrande på den ljusa
jag höjer min vita fot roterande på den svarta

Jag dansar till min egen sång
jag växer ur min egen trumma
och allt sugs in i dansen och slungas ut igen

jag klär det stora trädet med snurra efter snurra

jag är cyklonen i det minsta

och tromben i det omätbara rummet

jag dansar vattnet jorden luften elden skuggan ljuset
jag dansar avskedet och mötet
jag är i dansens mitt, i piruetten

jag är i cirkeln ringen utanför
jag fattar allas händer och för dem in i dansen
och utanför min krets finns ingen

och allt är dans, oändlig dans
och allting följer dansens lag

de delar av mig själv som fruktar dansen
får långsamt lära sig att älska den

och glömma bort sin rädsla
att förlora sig själv, sitt skal sitt värn

och endast bli i rörelse med allt
jag är den dansande magneten

och fågelflocken dansande kring trädet

se bonden dansar på sin äng

och ängen dansar runt sin bonde
så dansa med mig i de tusen

sinom tusen slöjornas förföriska balett
där slöja efter slöja svävar bort

i den stora demaskeringen inför dig själv

och den som dig har skapat och frukta inte fallet

när golvet störtar samman under foten

jag dansar utan golv men har en gren åt alla

låt oss i dansen sammansmälta mitt i virveln

låt oss tillsammans enade i virveln
skapa dansen

Stefan Demert

DE BESUTTNA

Han berättade hur de besuttna

- i vars krets han var född - endast talade om pengar
och hur man skulle behålla dem.

Om ägor och hur man bäst skulle skydda dem. Med taggtråd?
Nej, med murar i vars krön ty även murar har sin övre gräns -
i vars krön glassplitter skulle muras in.
Så att händer skulle slitsas och sargas vid inkräktarförsök.

Han berättade hur de endast talade om hotet utifrån, från de fattiga,
den gråa massa som levde vid bergets fot;
man talade om deras okunskap, för att lyfta fram sin egen utbildning.
Man talade om deras stank, om deras smuts för att lyfta fram
sin egen polityr - den som endast pengar kan frambringa.

Man talade om deras synd för att dölja sina egna lustar och begär.

Vid rödvinet, portvinet, konjaken talades det inte om annat än detta.

Naturligtvis ägde man vapen. Om någon skulle komma på
att göra dumheter, vilket inte vore konstigt med tanke på
det dåliga brännvin som pöbeln drack.

Okunniga, låga och hämndlystna var dessa analfabeter,
som inte gjorde annat än ynglade av sig.

Opålitliga, nyckfulla och lättledda – av alla dessa proletärförfattare.

I de besuttnas kretsar ska det alltid talas så.

Och i de utsugnas ska man alltid bida
signalen till stormning.

Stefan Demert

DE LEENDE MÄNNEN

Se de leende männen
som trycker varandras händer

och stadigt ser in i kameraobjektiven
efter ett "givande samtal"

"en lyckad fusion"

”ett nödvändigt samgående"

Se deras vita skjortor
och oklanderliga kostymer
Se deras slipsar

ja se deras slipsar
Oftast med snedknut
Deras slipsnålar
vassa som deras ögon.

De avgör våra öden.

Stefan Demert

DE SINNRIKA KONSTRUKTIONERNA

Här står jag.

Jag är en sinnrik konstruktion

en som sådan inte märkvärdigare än babianen, termiten eller tallen.

En dag gick ett mycket litet djur på mitt vita papper,
tripptrampade på det oskrivna.

Ett mycket litet djur. Troligen svart.
En glansdager på det som måste varit en av täckvingarna
var liten som en knappnålsspets. Men syntes.

Verkade ha bråttom. Men tvärstannade plötsligt
och gick tillbaka tre centimeter, för att åter stanna
och vika av i en ny riktning. Men vem färdas rakt?

Särskilt inte på vita vidder.

Djuret gick länge villrådigt och oroligt fram och tillbaka
längs papperets kant tills det kom på, som en sista utväg,
att det kunde flyga.

Var vid försvinnandet iklädd världens minsta reflex.

Där det hade gått framträdde ord,

och efter att ha rådfrågat babianen, termiten och tallen

fogade jag samman orden till meningar

om ett mycket litet djur, som bars bort av vinden utan ett ord.

Vinden.

Den namnlösa, ljudlösa, osynliga. Asplöven rör sig: vinden passerar.

Det tjuter i en springa: vinden passerar ljudlöst.

Det är materien i vindens väg som frambringar ljudet.

Luftströmmen runt och genom föremålen är osynlig,

men synlig dess verkan:

Båtar lyfts upp på kajerna. Granar knäcks. Tak flaxar bort.

Vi sitter i vindens väg.

Den pressar ljud och tankar ur oss och återvänder
när den mojnat och leker runt med löv och papper.

Mjuk och följsam. Den känner sin styrka:

Håller vi oss inte lugna blåser den oss bort över träden.

Så här står vi nu:

jag och babianen, termiten och tallen.

Notera våra sinnrika konstruktioner.

Se våra glansdagrar!

Hör tonerna som pressas ur oss!

Lyssna till vår sång om ett mycket litet djur som en gång
gick på ett vitt papper under loppet av trettiofem sekunder
under den månad som benämns juni,

det år, som enligt en viss tidräkning kallas 1979.

Lyssna, medan taken flaxar och båtarna
stiger mot skyn.

Stefan Demert

torsdag 9 juli 2020

DE SLANTAR JAG ÄGER

De slantar jag äger gör mig ej rik, ej fattig
Jag äger ej jorden, ej himlen.
Ägs ej av jorden, av himlen.
Blott skiftningen äger mig
som jag äger skiftningen.
De slantar jag äger är skiftningens grunder.

Är mörkret, är ljuset.
Är solen som dansar runt hörnet
i handen, min slutna.
Är månen som speglas i ljuset
i handen, min öppna.

Så enkelt är det.
Enkelt, som när gryningens lykttändare
ger blommor och stenar ljus.
Som när skymningens vänliga gumma
vandrar i gräset och baddar den heta marken.

De slantar jag äger gör mig ej vis, blott frågvis.

Skrattet och gråten känner jag till.
Men leendet känner jag.

Stefan Demert

DEMASKERING

En maskerad. Där golv är golv, ett säkert
underlag för lystna fötters lek.

Där vägg är vägg och lampans plikt är ljus.
Där varje hand är gjord att gripa stunden.
Där det är lag, att bära mask.

Men plötsligt demaskering sker.
God afton, fula mask. Vad döljer ni?
En vägg är hav. Ett golv är luft.

Blinda famlar malarna i salen;

Vem har släckt vårt ljus! Jag är så ensam.

Vem kunde tro att vita ängeln där,
med vita liljor i sin famn,
var svart och fruktansvärd inunder?

Vem kunde tro, att skräcken fanns så nära glädjen?
God afton, sanna mask. Du är för obarmhärtig.

Jag älskar dig. Nu kan jag inte ljuga.

Se på grevinnan där, som nyss för hovet nigit.

Vem kunde tro, att hon, som utstuderat
med lornjetten svängde, och som villigt
lät sin stora barm, så vågat dekolleterad,
av salens alla män beundras,
var blott ett barn?

En liten flicka klädd i sjömansklänning
och höga kängor, knäppta upp till knät.

En liten flicka, gråtande på trädgårdsgången,
sökande sin gula boll.

Du är för obarmhärtig.

Att mannen där, som pratade så mycket,
och givmilt strödde dunkar i vår rygg,
egentligen var stum.

Att bygdens sköka var en vacker ängel.
Att han som konstruerade en bomb,

vars verkningar var oerhörda,
var barnsligt rädd för knallpulver.

Stefan Demert

DEN ENSAMMA BONDEN

Någonstans har jag en skörd att bärga,
innan detta liv är tömt på nektar,
innan jag kan stiga på den färja
som för mig vidare i illusionen;

då skiftar ljuset, då förändras tonen,
och nya dofter förs av nya fläktar.

Men fast jag vet att livet är ett flöde
där var och en tar hem den egna sådden,
att inget skapat undkommer sitt öde,

så är det ändå svårt att skiljas ifrån vänner

- när natten svalnar ner den sol som bränner,
och jorden omsluter den nya brådden.

Jag sjunger tröst för mig – och kanske andra:
vi ses igen, men inte som vi anat;

ty var och en har fått sin väg att vandra
dithän där allting man sig själv förlåter
och lägger av sitt dok - då ses vi åter
och får ta del av vad vi själva danat.

Då möts vi alla under jätteträdet.

Men innan dess har jag en skörd att bärga,
ett sista svärd att hamra ut på städet

– att brukas mot mig själv i slutduellen;

när den är över, och det släcks för kvällen:

– till rosten överlämnar jag min värja.

Stefan Demert

DEN ESOTERISKA VÄGEN

Den esoteriska vägen är svår att gå.

Den öppnar sig framför sökaren och säger:
Här har du mig, den väg du sökt.

Välj själv; du kan beträda mig eller vika av
i en annan riktning.
Väljer du en annan riktning,
kommer du senare att åter stöta på mig;
jag pockar på alla vandrares uppmärksamhet,
jag drar alla vandrare till mig. Förr eller senare.

Men när du väljer att beträda mig finns ingen återvändo;
du blir tvungen att offra det du ser och känner till
för att vinna kunskap om något varom du ingenting vet.
Det valet kan verka lätt; varför söka något diffust?

Men för sökaren uppstår en konflikt;
graden av insikt och viljan till vetskap om varat avgör valet.
Viljan till osjälviskhet likaså.

En dag står du vid skiljevägen.

Den du vistas på vill hålla dig kvar.

Den nya vägen leder in i dunklet.

Det är en ensam väg, som väntar
på en ensam vandrare.

Men den leder till gemenskap med allt skapat.

Sätt din fot på vägen.

Känn hur marken skälver under dig av längtan
att få bära dig en bit av sträckan.
Till nästa skiljeväg.

Stefan Demert

DEN LEVANDE MYTEN

Man talar om det sjunkna Atlantis.
En sagovärld i djupen. En myt.

Men tiden för Atlantidernas fall
var hård och verklig; det var
en eras sammanbrott, en omdaning.

Förr tände man varnande eldar
på klipporna längs kusten
när fienden nalkades sjövägen.

I dag avslöjar radarn fientligt flyg och flotta.

Men hur gör vi
när fienden nalkas inifrån.

Vi är plötsligt tillfångatagna
utan att vi kunde tolka radarns utslag
eller såg några eldar på bergen.

Rättegången lär bli en fars:
för några måste ju få skulden!

– och massan tvår som vanligt sina händer.
Domaren kommer insvepande i sin förrädarkappa
följd av bisittande nämndemannaförrädare.

Den förrädiska publiken snyter sig och hostar,
och sneglar och blänger när förrädarna förs in i salen.

Åklagarförrädaren och försvarsförrädaren
plockar med sina falska papper, och utanför
väntar förrädarvittnena på att få komma in
och svära falskt på Bibeln och ljuga salen full.

På domarbordet ligger lagboken.
Den väger sju tusen ton.
Varje sida är ett isflak.
Ute på klipporna
tas de otända eldarna
omhand av nattmörkret.

Atlantis höjer sig ur djupen
som en jättelik spegel.

Stefan Demert