STEFAN DEMERT - VISOR, DIKTER & BETRAKTELSER
Slå upp dina dörrar mitt hjärta,
låt kärleken lysa ut.
Det är en så underbar morgon
och vägen är utan slut.
Där väntar så många dagar
och nätter med stilla frid.
Avsked och möten väntar,
och vägen är utan tid.
Slå
upp dina dörrar mitt hjärta,
mot allting som väntar där.
Låt oss gå ut tillsammans
på vägen som alltid är.
Stefan Demert
Gamla visa sade:
"Man
måste lära sig konsten att dö
innan man kan lära sig leva”.
Vi ser på
livet
som något
privat och separat,
något som andas och pulserar
omgivet av mörker, död och intet.
Något som hela tiden hotas.
Så har vi
skapat myten om döden
som livets motsats.
Dödsannons
döden.
Vila i frid-döden.
Sörjd och
saknad-döden.
Far har
räckt ut handen-döden.
Hem till Jesus-döden.
Men även den
seglivade myten om döden
går mot sin fullständiga utplåning.
Jag tror inte på ett liv efter detta.
Jag tror inte på ett liv före detta.
Jag tror på ett liv.
Utan början,
utan slut,
som vi
ständigt befinner oss i,
alltid har befunnit oss i
och alltid ska befinna oss i.
Endast
formerna växlar.
Livet glider
ständigt vidare,
övergår, ändrar skepnad och karaktär.
Det söker sin egen förfining.
De
efterlevande ropar efter de bortgångna.
Men ingen är bortgången.
Frånvarande
ingen.
Vi har levt
så många liv
och dött så många gånger.
Och alltid överlevt.
Vi är
gårdagens levande döda
och framtidens ofödda barn.
Stefan Demert
Från tåget ser jag
en flock klippta får.
Nyklippta får
får mig alltid att tänka på
en skilsmässa.
Jag tog en gång en bild av några.
De stod
alldeles stilla i aprilsolen.
De verkade förlamade över
att ha förlorat
det som skyddat dem mot vinterns kyla.
Nästan
förolämpade.
Där tog jag också en bild av dig.
Du sitter i profil på
stenen
med huvudet stöttat mot handen,
och jag kan se nu efteråt
vad dina tankar kretsade omkring.
Jag ser dem flyga
ut och in ur bilden
som fåglar utan mål och näste.
I albumet ges möjlighet
att läsa
det som ännu inte hade skett
och det som skulle ske.
Och jag kan ana hur ditt hjärta värkte.
Att det som då
skulle komma att göra så
ont
nu har fått
så mjuka
kanter -
Tiden bäddar in med ull.
Det är en tröst för
människor och får.
Stefan Demert
En gång ska vi åter mötas
i sagan som saknar slut
och sitta igen vid elden
som aldrig har brunnit ut.
Och gnistor ska stiga i natten
mot himlens oändliga frid.
I världen finns inga avstånd.
I livet finns ingen tid.
Vi kommer till vårat möte
– som genom var sin dörr.
Då ska våra sånger ljuda
bland klipporna såsom förr.
Stefan Demert
Natten lösgjorde sig
ur trädkronorna.
Den lättade ur gräset,
släppte fästet längs bergssidorna.
Nu framträdde lägömmor, bon,
bebyggelse.
Bland skuggorna
lämnade den kvar posteringar,
vaktposter vid ljusets gränser
med sköldar av groblad
och spjut av timotej.
Och under varje vandrares fotsula
en exakt tilltagen storlek
mörker.
Stefan Demert
Jag hade alla ord i en hink.
Alla meningar.
I en stadig hink.
Tät och fin.
Plötsligt snubblade jag
och tappade hinken
så alla ord föll ur.
Jag föll på knä
och rafsade och föste
och skrapade och rev
för att få ihop
alla ord igen
och lägga tillbaka
dem i hinken…
Hag jade ella ird
i en honk.
En padda
flyr min motorgräsklippare.
Sävligt, makligt,
mot nytt gömsle
i ännu oklippt gräs.
Redan stor och
drottninglik
behöver hon ingen kyss
att förvandlas av.
Förolämpad och förnärmad
ger hon inte jätten
och hans dånande redskap en blick.
Vänder bara knottriga
ryggen till
och kryper långsamt
mot skugga och skydd.
Där kommer hon att
under de närmaste timmarna
berätta för alla som vill höra
om sitt fasansfulla äventyr.
Och i skydd av mörkret
kommer de att betrakta
varelserna
som rör sig bakom de upplysta fönstren,
och undra över många ting.
Medan daggen sänker sig
över deras hjässor.
Stefan Demert
Några restauranger.
En Triumfbåge.
Några liter
av floden Seine.
Några färger
som förflyttades
från tub till tavla.
Men framför allt
droppen på kvisten
efter regnet.
Den lilla droppen.
Att hela Eiffeltornet
fick plats i den.
Stefan Demert
Det börjar närma sig den.
Har jag nu glömt allt.
Är minnesluckorna stängda.
Inga plattor på, inga sladdar i.
Är väskorna opackade.
Hänger kläderna på sina
galgar.
Kan jag lägga glasögonen här.
Bra.
Nyckeln får sitta kvar i
dörren.
Här finns ändå ingenting
att ta längre.
Jo, det var en sak till
- Nej förresten, det tar vi
en annan gång.
Stefan Demert
Vad drömmer en rhododendron
när kölden går rå runt knuten.
Vad drömmer den hårda knoppen
där våren är innesluten.
Den drömmer att värmen åter
ska tina det gamla huset
och att varje knopp ska öppnas
och visa sin själ i ljuset.
Det drömmer en rhododendron:
om solens och ljusets dag.
Så drömmer en rhododendron
– den har samma dröm som jag.
Stefan Demert
Han gick in i väggen, det sa bara ”tjoff!”
Förr var han on - nu är han off.
Nu sitter han här på en strand i
en stol,
utbränd, och bränd av Canarias sol.
Hur han kom hit är det knappast
han vet.
Han finns i en bubbla av overklighet.
Han läser en bok - men det är som
på håll,
för lusten att läsa är lika med noll.
Företagsläkaren sjukskrev och sa:
"Om du vilar en tid ska nog allting bli bra.
Res, koppla av, och kom loss
lite,
sen får du nog styrka att komma igen."
Han tittar på folk, horisonten
och sand,
och håller en drink i sin darrande hand.
Det är nånting i bröstet han ej kommer åt,
en avlägsen svidande
inkapslad gråt.
Arbetskonceptet förvandlades till
en lögn och en myt - plötsligt stod allting still.
Jägarinstinkten försvann. Även tron
på framgång, som varit hans inspiration.
En dag stod han där framför självklara val
och såg ingenting - bara tomhet och skal.
Han gömde sig - vettskrämd - på en toalett
med skjortan sin dyblöt av ångestens svett.
De roller han jämt spelat upp mot envar
föll sönder i bitar tills ingen fanns kvar.
Han var inte man eller make och far.
Han var en person utan samhällsansvar
– och det är det värsta man nånsin kan bli.
Då hamnar man i nån sorts periferi.
Man blir som en myra som tappat sitt strå
och vet inte åt vilket håll man ska gå.
Nu sitter han här på en främmande strand.
Han föll över bord i ett avlägset land
där allting förväntas ha mening och mål,
ord som för honom försvann i ett hål,
ett svindlande stup och en bottenlös dy.
Han snurrar på drinkglasets kräpp-paraply
och tittar mot himlen: ett charterplans dån…
förmodligen lastat med folk
hemifrån.
Han ser på en pojke på fyra, fem år,
som nere vid strandlinjens snäckor och spår
med händerna bygger ett slott utav sand
och som ropar till modern på spanska ibland.
Han vinkar till honom och han bygger på
– och mannen från norden kan inte förstå
att pojken far runt under lyckliga tjut
när havet tar slottet och allt plånas ut.
Det var ju så vackert, så välbyggt - och märk:
det måste ha varit en mästares verk!
Men mästaren skrattar och kastar sin hink,
och plastspaden studsar mot nordmannens drink
– och han börjar skratta: så
fånigt allt är!
En pojke, ett sandslott – och han sitter här
och skrattar tillsammans med pojken så gott,
som pekar mot platsen där slottet har stått.
Vad var det nu företagsläkaren sa?
Det var nåt med "vila" och nånting med ”bra”,
"förnyade krafter" och "komma igen"
med uppladdad ”styrka" på
banan – och sen - ?
Det var ingenting om en solbelyst strand
där tusentals slott ligger dolda i sand
i väntan på någon som gräver ett slag
och bygger ett slott - om så blott för en dag.
Vad han nu ska göra och vart han ska gå
det tänker han inte ett ögonblick på.
Han ler och betraktar sin nyvunne
vän
som börjat att bygga ett sandslott igen.
Han gick in i väggen. Men där
fanns en dörr
som öppnade sig mot en känsla från förr,
en tid utan måsten och plikter och krav
där allt är en lek vid ett urgammalt hav.
Stefan Demert
Under århundraden har människor suttit
böjda över schackspelet. Grubblande.
Efteråt har partier diskuterats.
Schackets
logik och mystik har alltid fängslat
spelare i alla jordens länder.
Nu kan man
spela schack mot ett schackspel.
Det behövs ingen motståndare
av kött och blod.
En som gör
mänskliga misstag, som kanske
ett kort
ögonblick
tänker på något annat
och därför är skoningslöst förlorad.
Schackspelet
tänker aldrig på något annat
än sig självt.
Det är en fullkomning av koncentrationen.
Du kan aldrig finta bort det,
luras eller hoppas på under;
dina planer blir hela tiden avslöjade.
Nästa steg är naturligtvis
två schackspel som spelar mot varandra.
Vi behövs inte längre.
Vad ska vi med sociala relationer till
när vi kan ersätta hela samhällssystemet
– både arbete och fritid -
med programmerade ställföreträdare.
Vi kan dra oss tillbaka, sprida oss i skogarna
och odla
vår växande skygghet.
Så går en tid.
Och vi märker att det inte går att leva så.
Då kommer vi fram
vid gläntor och skogskanter
– som pjäser ur en trälåda
för att åter konfronteras
på de öppna mörka och ljusa fälten,
för att jaga varann och mötas,
löpare, springschasar och småkungar,
bonddrängar och modedrottningar,
trähästar och tornsvalor.
Stefan Demert
Tyst går sekunden ur tiden;
den uppstår, den är, och den var.
Knappt född är den redan förliden,
på samma gång fråga och svar.
Den öppnar sitt öga mot världen;
förvånat betraktar den den.
Ett ögonblick blott varar färden
– sen tillslutes ögat igen.
Vad såg den, vad fann den? - vad hände
på denna så flyktiga stund?
Om allt är ett NU utan ände
är allting en evig sekund.
Stefan Demert
