FÄRDEN

Vår resa går

igenom djup och ljus
och ytorna och planen där emellan.

Den går mot bottnarna och himlavalven;

mot bottnarna

där själens mörker ruvar;
mot himlavalven,

vars ljus i styrka ökar

av insiktsgåvorna
hämtade ur bottenmörkret.

Murar faller och gränser överskrids,
och stigar, dolda under skuggor, hittas,

och källor, vaktade av månen, återfinns.

Vi färdas över alla vidder.

Vi känner kölden och vi känner värmen.
Vi skiljer inte bottnarna från valven.
Vi lodar djupet och vi mäter höjden.

Vi spränger ytan, solar oss i ljuset,
och dyker sedan för att pejla mörkret.

Allt djupare, allt högre går den färden,
allt längre in i alltings stora hjärta.

Så går vår färd
som hallon, tistel, ormvråk,
varg och människa

– tills alla former upplösts
och vi har blivit

färden.

Stefan Demert

FÖR DET MESTA

Vi hade

en ko
ett får
en häst
en gris.

Kon gick i sin.
Fåret tappade ullen.

Frun dog
när hästen rymde.

Jag gifte mig
med grisen.

Vi fick ett långt liv tillsammans.
Enda problemet var väl jularna.

Om jag skulle slå ihjäl henne eller inte.

Men för det mesta gjorde jag inte det.

Stefan Demert

FÖRBUNDET

Jag är Gud.

Jag slöt en gång ett förbund med dig. Människa.

Du blev mina ögon. Mina öron. Mina händer.
Min sång. Mina tårar. Mina steg på Jorden.

Så länge du var ett barn vilade allt ansvar på mig.

Men när du blev så vuxen att du började handla

mot ditt eget bättre vetande,
gled ansvaret över i dina egna händer.

Jag är fortfarande med dig,
som havet är med sina vågor.

Men jag är ingen domare.

De t är en uråldrig lögn.

De domar som avkunnas är era egna.

De straff som utmäts följer människans lagar.

Inte mina.
Mitt rike får inte plats mellan pärmar

i lagböcker och heliga skrifter.

Det återstår för er att upptäcka vårt förbund.
Att upptäcka att jag vilar i er alla.

Såväl i asketen som i drinkaren.

I munken och i mördaren.

I drottningen och skökan.

Jag låter min kärlek väva mönster
och fläta ihop sammanhang
som ni ännu inte förstår.

Allt är ett spel.

När ni förnimmer min röst
avslöjas spelet inför era ögon. 
Det fördolda tar gestalt.
Den sovande människan får liv,

och jag vaknar i människan.

Varken ni eller jag kan förhindra 
detta kommande möte.

Ingenting kan hindra Livet 
att upptäcka och återupptäcka

rörelsen Människa och stillheten Gud.

Allt kan nedbrytas, utom vårt förbund.
Byggnadsverk rasar. Vägar växer igen.
Städer spricker. Strå gulnar.

Det är tidens verk.

Vårt förbund är utan tid.

Tiden är bara en förbiilande skugga
som bestryker vårt hus och är borta.
Och huset är bara ett av bladen
på det stora trädet.

Stefan Demert

FÖRGYLLARNA

En skicklig förgyllare
kan ur ett guldstycke

inte större än en sockerbit
hamra ut bladguld

så tunt
att det utan vidare
räcker till att övertäcka
ett par ordinära statyer.

Mitt i vår krets
står en guldkalv.

Förgyllarna hamrar ut sitt guld
och rusar kring

med sina tunna blad

för att raskt kunna ersätta
de flagor som lossnar
från kalven:

- snabbt och kvickt
så ingen ska hinna se
blyet under.

Stefan Demert

FÖRÄNDRING PÅ VÄG

Det kommer en förändring.
Den är redan här.

Den frågar inte om den får komma.
Den bereder sig väg.

Förtrupperna är redan i förorterna.

De möter hårt motstånd men väjer inte.

De vill inte söndra och sära,
men konfrontationen med det Gamla skapar söndring.

Förändringen sätter ljusstrålen på de invanda mönstren.

Förändringen möts av ett mörker.

Svart av fördomar och föreställningar,
politiska dogmer, religiös inskränkthet,
revirtänkande, indoktrinering, misstänksamhet och förakt.

De gamla fälten har gett sina sista skördar.

De nya fälten är förbearbetade och nysådda.

Den gamla dömande människan ska möta den nya icke dömande.

Den beväpnade människan ska möta den vapenlösa.

Det svåraste av allt är att inte döma, inte värdera,
inte väga människor på våg.

Det svåraste av allt är att förstå,
förlåta och älska och att inte förtröttas
av sin oförmåga till det.

Det är en kamp mot vår egen begränsning och ofullkomlighet.

Det är en kamp mot ett till synes ogenomträngligt mörker.
Vårt gemensamma mörker.

Har ni varmt på er, vänner? Bra.

Tänd ficklamporna och låt oss gå.

Stefan Demert

FÖRÄNDRINGEN

          Förändringen

Kaptenen bytte
till sommardäck.

– och all is
spolades överbord.

Utkiken ropade:

Vår för över !

Glador
kom emot oss.

Stefan Demert

GAMMAL BONDE

GAMMAL BONDE

Var är Johan?

Var är gammel-Johan?

Han går ute på ängen bland korna.

Nu igen.

När ska han förstå att de slaktades för nio år sedan.

Du skulle bara våga knysta! Hör du inte:

Kom Gullrosa

Kom Lisa min
Kom Svarta med halva hornet

Kom gamla Halta

Kom Pärla och Öga
Kom Vimsa lill

Kom alla mina kor i lena klänningar.
Följ mig.

Det finns mer bete i skogen.

Under valv så gröna
väntar konvaljeskuggor
och grönmossekullar.
Gläntor ljusa.

Allt längre och längre in
till de ljuvaste gräs.

GAUCHO

GAUCHO
(efter ett BBC-program)

Som vinden vandrar bland träden 

så vandrar min sång

mellan glasen på detta bord.

Och som månen speglar sig 

i de små sjöarna

så speglar sig min gitarr
i alla de gröna flaskorna.

Så länge jag lever

ska min röst blanda sig

med alla de fåglars stämmor

som dagligen ljuder
över den gröna slätten.

Och så länge mina händer

kan gripa om ett träd
bära en bukett blommor

och smeka en älskads ansikte
så länge ska de också

krama gitarrens nacke
och röra vid strängarna

- som vinden rör vid tvättlinorna
på Maria Valencias gård.

Jag är stolt över min sång 

och över de ord som föds

i mitt hjärtas innersta rum.

Och jag tackar Gud för musiken

och för det liv jag fått att leva.

Jag tackar slätternas gräs
som under alla år

gjort min vandring mjuk och lätt.

Och jag tackar

för att min häst kommer emot mig
när jag nalkas den.

Not: ARGENTINA
När vi dansar och slår klackarna hårt i gruset eller i golvets trä
stampar vi in vår kärlek i den Moder som gett oss liv
och som älskar oss.

GETSEMANE

GETSEMANE

I Hans svåraste stund 

orkade de inte ens hålla sig vakna.
Lärjungarna.
Trots att Han bad dem.

När skymningstiden nalkas
kan inte ens en gud hålla tårarna tillbaka.

Men de sov. Som får.
Aningslösa. Ovetande.
Intill denna stund trygga.

Medan guden Kristus
tvingade människan Jesus
att inse detta ögonblicks oåterkalleliga tillblivelse.

Han brottades på knä med sin ångest och sin sorg
och med sin kärlek till dessa barn.

Som med sin sömn skrev under

Hans svåraste beslut.
Att lämna dem.

GIVAKT

GIVAKT

Det måste vara fel någonstans när vuxna män

står i stram givakt

och gör honnör

för passerande stridsvagnar.

GLÄNTAN

GLÄNTAN

Här i den vackra gläntan som kantas av björk och rönn 

och vars jord är fylld av all blomkrafts överdåd

och där bin, fjärilar och humlor

gnistrar i solgasset

– sover de tysta soldaterna med sina uppspärrade gap

och urätna ögon.

Krypen går på upptäcktsfärd i deras kroppar

som besökare i kyrkor och katedraler och väldiga visthusbodar.

Så mycket vackert

så mycket fint och gott.

Vilka generösa och fantastiska byggnationer.

Vilken gåva till gläntan.

Dessa hundratals tysta, öppet gapande,

hopkrupna och förvridna underverk.

Som skänker från ovan till alla dem som strävar för överlevnad i en av paradisets utposter:

gläntan, omringad av kanoner
och julis milt susande skog.

GLÖMDA SPRÅKET

GLÖMDA SPRÅKET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.

Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker

varifrån människan skulle styra sina handlingar.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt.

Då elden förenade dem

och sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat av otvetydighetens tyngd och lätthet.

Innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander, samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer; ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Rester av det glömda språket har nu återfunnits

i mossar och myrar;

sovande ansikten har grävts upp.

Efter en tid i ljuset har de börjat tala.

Viva esperanto! Änglar! Påfåglar! Sköldpaddor! ·

Och myrmänniskor!

GROTTAN OCH BLOMMAN

GROTTAN OCH BLOMMAN

Jag stod i en grottöppning och såg inåt grottan. 

Hur jag kommit dit vet jag inte.
Det var skuggigt där inne, och i skuggan pulserade ett märkligt rött sken i olika nyanser.
Jag kunde se rätt långt in, stora och små stenar
låg nästan som ett sorts värn där inne.

Då såg jag plötsligt rörelser i gången - varelser i alla åldrar av båda könen som hukade bakom stenarna
och betraktade mig med nyfikenhet som även innehöll rädsla och skygghet.
Vilka var de? Vad skulle jag göra?
Till min förvåning började jag tala:
- Var inte rädda! Kom fram allihop!
Det uppstod en rörelse, man såg på varandra.
Barn tryckte bakom äldres ben.

– Kom fram, kom hit till mig!

Varelserna närmade sig försiktigt. Skuggor och rött sken.

– Kom till mig! Kom ut ur grottan!

Jag insåg att alla dessa varelser var delar av mig själv, glömda, undertryckta, vilse, ensamma
- i behov av kontakt, att bli sedda.
Och mitt i denna insikt försvann på ett ögonblick grottan och varelserna!

I stället såg jag en jättelik hand med handflatan uppåtvänd mot himlen. Handen var lätt kupad och i den vilade en stor glimmande sjö, och jag lyftes upp över sjön och kunde se ner på den.
Överallt flöt vita kronblad - som en prästkrages - och det gula bladfästet, blomknappen, flöt också där.

Kronbladen närmade sig den gula mittpunkten från alla håll, fäste sig vid den,
och jag kunde se en jättelik blomma växa fram på den glimmande vattenytan.
Och en röst inom mig viskade:

"Detta är grottans alla varelser. Äntligen fria för att du bjöd dem att komma.

Nu ser du vilka de egentligen är, alla de skrämda och skrämmande varelsernas rätta identitet.

Mörkrets och lidandets baksida - nu ljuset och glädjen.

Ingenting har egentligen hänt, ingen tid har förflutit.

Världen är ett ständigt nyfött barn, leende i sin vagga
med ögats fästpunkt bortom galaxerna och med en återspegling i det alltid varande.”