GLÖMDA SPRÅKET
Det fanns en tid
Det fanns en tid
då människan kommunicerade
med djuren.
Det var långt innan
intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle
styra sina handlingar.
Innan pratkvarnarna börjat
mala, tugga och pulverisera.
Innan konferensborden
särade människorna åt.
Då elden förenade dem
och sittstocken ännu inte
blivit en formgiven träspillra.
Då varje ord var mättat av
otvetydighetens tyngd och lätthet.
Innan de blev ett
restlager av hålkort, meningsgirlander, samtalskonfetti och sönderskjutna
pricktavlor.
Då levde ännu språket i
världen.
Det som kom att ersättas av
lexikon, översättningar och parlörer; ögon mötte ögon i samförstånd.
Ingen hade ännu sänkt
blicken och vänt sig bort.
Rester av det glömda
språket har nu återfunnits
i mossar och myrar;
sovande ansikten har
grävts upp.
Efter en tid i ljuset har
de börjat tala.
Viva esperanto! Änglar!
Påfåglar! Sköldpaddor! ·
Och myrmänniskor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar