GRÄS OCH OGRÄS

GRÄS OCH OGRÄS

Här lever ogräset sitt oliv.

Livskraftigt och hatat. Nedstänkt av svordomar.
Förföljt. Verktyg och gifter hotar dem,

de utslätade gräsmattornas ohyra.

De flinar åt vår möda

och kastar sorglöst sina frön i vinden,
gräver djupare med sina rötter.

Kardborrar hakar fast i kjolfållar och byxben

och åker gratis några steg genom sommaren.

Axelbred reser sig tisteln upp ur gräset

och kommenterar omgivningen med vassa stickrepliker.

Taraxacum officinale - blomman med det nedsättande

namnet "maskros” rinner som smält guld

nedför Europas kullar, invaderar Amerika,

– som universums solar oöverskådliga i antal. Grobladen gror energiskt,

och kråkvickern kraxar i potatisåkern.

Nässlorna omringar huset.

Det onödiga ogräset armbågar sig fram.

Respektlöst. Ber inte om ursäkt.

Vill existera på samma villkor.

Knivarna kapar deras ben.

Loskorna rinner längs deras stänglar.

Brännässlans beröring känns långt in på natten,

och åkersenapen tvingar upp fönstret

med sin starka lukt.

I ett glas på bordet slokar fyra tussilago

- som utbrända små lampor, böjda över pennan

och det svårlösta korsordet.

Nästa dag fortsätter utrotningen,

kampen mot de onödiga.

Gräs och ogräs, ständigt tillsammans

- och tvingade isär.

Men i gläntorna växer de sida vid sida,

nuddande varandra', uppvaktade av gnistrande insekter, under stora, mot kvällen skuggande träd.

Samma dagg fyller om morgonen deras skålar, omsluter deras strån och stjälkar.

Samma allomslutande dagg.

Där är världen vackrast.