HARPUNEN

HARPUNEN

Granatharpunen klyver den råa morgondimman och slår in i valspäcket,

trycks in som en nål i en nåldyna. Sprängladdningen exploderar i köttet.
Nu börjar den långa kampen.

Golgatavandringen.
Valen dyker.

Genom oceanernas salar fortplantar sig dödsskriet,
och allt som lever i djupen söker sig in i sina hålor.

På havsytan, havsdjurens himmel,

kretsar de svarta båtskroven som rovfåglar.

Där uppe - i solens spotlight, väntar döden.

Den mänskliga, den omänskliga.

Den utmattade valen flyter nu bredvid fartyget.

På väg in i medvetslösheten hör den ivrigt tjattrande mänskoröster.

För att bevara måste vi lära oss avstå.
För att lära oss avstå måste vi tänka om.

För att tänka om måste vi ha en ny grund att stå på.
Ett alternativ.

Vem vill dras in i ett okänt fartygsskrov och skäras upp

med stora hjärtat ännu dunkande? Ingen.

Ett alternativ - innan harpunen exploderar i oss själva.

Den är på väg…