HARKRANKEN

HARKRANKEN

Harkranken som slagit sina tunna ben 

om ett tekoppsöra i skåpet
rörde vid något inom mig.

Som om den krampaktigt
höll fast vid vadsomhelst

för att få vara kvar.

Få fortsätta dansa bland bladen
i det fina kvällsljuset.

Nu var den stelnad i ett dödsgrepp
kring ett porslinsöra

på en kopp i ett skåp
i ett hus knappt någon kände till.