GROTTAN OCH BLOMMAN

GROTTAN OCH BLOMMAN

Jag stod i en grottöppning och såg inåt grottan. 

Hur jag kommit dit vet jag inte.
Det var skuggigt där inne, och i skuggan pulserade ett märkligt rött sken i olika nyanser.
Jag kunde se rätt långt in, stora och små stenar
låg nästan som ett sorts värn där inne.

Då såg jag plötsligt rörelser i gången - varelser i alla åldrar av båda könen som hukade bakom stenarna
och betraktade mig med nyfikenhet som även innehöll rädsla och skygghet.
Vilka var de? Vad skulle jag göra?
Till min förvåning började jag tala:
- Var inte rädda! Kom fram allihop!
Det uppstod en rörelse, man såg på varandra.
Barn tryckte bakom äldres ben.

– Kom fram, kom hit till mig!

Varelserna närmade sig försiktigt. Skuggor och rött sken.

– Kom till mig! Kom ut ur grottan!

Jag insåg att alla dessa varelser var delar av mig själv, glömda, undertryckta, vilse, ensamma
- i behov av kontakt, att bli sedda.
Och mitt i denna insikt försvann på ett ögonblick grottan och varelserna!

I stället såg jag en jättelik hand med handflatan uppåtvänd mot himlen. Handen var lätt kupad och i den vilade en stor glimmande sjö, och jag lyftes upp över sjön och kunde se ner på den.
Överallt flöt vita kronblad - som en prästkrages - och det gula bladfästet, blomknappen, flöt också där.

Kronbladen närmade sig den gula mittpunkten från alla håll, fäste sig vid den,
och jag kunde se en jättelik blomma växa fram på den glimmande vattenytan.
Och en röst inom mig viskade:

"Detta är grottans alla varelser. Äntligen fria för att du bjöd dem att komma.

Nu ser du vilka de egentligen är, alla de skrämda och skrämmande varelsernas rätta identitet.

Mörkrets och lidandets baksida - nu ljuset och glädjen.

Ingenting har egentligen hänt, ingen tid har förflutit.

Världen är ett ständigt nyfött barn, leende i sin vagga
med ögats fästpunkt bortom galaxerna och med en återspegling i det alltid varande.”