GÅ I DÖDEN

GÅ I DÖDEN

Jag tror det var nittonhundrafemtiofyra jag träffade henne. 

På L.M. Ericsson vid Telefonplan i Midsommarkransen.

Innan det blev bara Ericson,
och långt innan det blev Konstfack.

Hon var arbetskamrat med farsan.                                    

Jag jobbade där på skollovet. ·

Flera år senare berättade han att hon var död.

Hon och hennes man satte på gasen efter att ha tejpat igen alla springor.
De dog tillsammans på rygg i köket.

De orkade inte längre.
Inte ens tillsammans.

Jag funderade mycket.
Hon var så trevlig.

Honom kände jag inte.
Var visst sjuk.

Ändå: Jag älskar när människor
är konsekventa. Är allt skit så är det. På med gasen.

I dag får man väl lägga huvudet på elplattan eller i mikrovågsugnen.
Eller sticka in det i centrifugen.
Eller gå mot röd gubbe.

Eller grön. Det är samma sak.

Eller också kan man försöka pressa i sig fjärrkontrollen,
eller pina ihjäl sig framför ett panelprogram.

Ändå: tänk …

… gå i döden tillsammans.
Så … klassiskt.

Så romantiskt.

Och … så urbota dumt.

För man dör ju inte.

Det är det som är den verkligt stora tragedin.

Eller glädjen.

I denna saga.