ARVET

När jag håller min son om axlarna
och känner hans späda kropp
önskar jag att jag kunde ge
honom ett framtidshopp.

Jag önskar att när han ser på mig
så vaknar hans mannamod
och att han går ut i tillvaron
tillförsiktsfull och god.

Att han inte ska fastna i snarorna
som ringlar sig runt hans liv,
utan ständigt skapar sig frihet
med det egna förnuftets kniv.

Att han aldrig slår följe med massorna
som styrs av sitt hämndbegär,

och ej går till doms med domarna,
utan flitigt med kniven skär.

Jag hoppas att han blir trofast
mot den dröm som han gör till sin

och att han inte ska upptäcka
hur ofta jag svikit min.

Stefan Demert

ATOMAVFALL

Människan har blivit en miniräknare.

Hon pysslar och pillar
med millimetrar och sekunder.

Tänker högst 20 år framåt.

Atomavfall i tunnor
kastas huller om buller

i väntan på att någon ska räkna ut

– med miniräknare -
hur de egentligen bör förvaras.
Himlen rodnar. Månen skäms.

Inne i miniräknaren bor en varelse
knappt större än ett åttondels dammkorn.

Alltid svettig i pannan;
åker skateboard eller rullskridskor
mellan montrarna med utdragslådor.

Man kan höra varelsen mumla hela tiden:

– det går åt helvete det här,
det går åt helvete det här…

… få se nu… var la jag det - ? - det går åt helv…

Vi bor på en knapp

på den stora Maxiräknaren.

På nollan.

Stefan Demert

ATT

 

Att backa baklänges
in i tystnaden.

Utan saknad.

Utan agg.

Att känna

hur stormen avtar,
hur vindarna
går till vila.

Att tömma hinken
med alla gamla bokstäver
och skölja ur den.

Att hänga upp känslornas
alla färggranna tygremsor
på strecket och låta dem
blekna i solen.

Att öppna buren

och släppa ut alla tankar

som tjattrat i munnen på varandra
och låta dem flyga åt var sitt håll.
Att betrakta världen, en sista gång

och vända ryggen till och gå,
friställd och pliktlös,

mot en ny illusion
där man inte kan vara helt säker på

att man inte tar ett nytt uppdrag -

att Mission possible fortsätter.

Stefan Demert

ATT FÖRSTÅ

Svensken förstår inte kinesen.

Kinesen förstår inte svensken.

Kinesen i norr förstår inte kinesen i söder.

Det är knappt svensken förstår svensken.

Hur ska då människan kunna förstå människan?

Eller djuret.

Än mindre växten.

Än mindre stenen.

Luften.

Vattnet.

Elden.

Än mindre allt och intet.

Hur ska då människan…

… när inte ens svensken.

Stefan Demert

AUGUSTIKVÄLL

Nu mörknar det allt tidigare.

Augustikvällens himmel
liknar en astronomisk plansch.

Satelliterna spinner in jorden
i en kokong av osynliga trådar:

vilken bisarr fjäril kommer att
spräcka dess skal för att låta sig
skärskådas av solen
och den tystlåtna månen?

Sista sommaräpplet ruttnar på grenen;
uppvaktat av praktfulla getingar.

De återstående semestertimmarna
rinner ut i sanden.

Som sniglar kryper husvagnarna mot städerna,
lastade med gråa och gula dagar.

Produktionsåret väntar.
Fabriksväggarnas tegelstenar
makar sig tätare samman.

Gaffeltruckarna räcker ut sina
kluvna tungor åt de återvändande.

Efter frihetens tid på grenarna
följer insyltningens och förvaringens.
Kolvar, kugghjul och hävstänger
återupptar sina monotona rörelser.

Med stela nackar ser vi in i vintergatorna,
hisnande över avstånden.

Vi är duperade
av de dikterade avståndslagarna!

Det är inte längre mellan stjärnbilderna
än mellan dig och mig!

Vi kan själva påverka avstånden,
öka eller minska dem;
de finns inte.

Svalorna gör några slutvarv innan resan
för att se att allt är avstängt,
att inga värmekällor står på.

Och vi

vänder våra ögon från vintergatorna
och riktar dem mot vardagens kosmos,
fyllt av påverkbara avstånd.

Stefan Demert

AVBILD

Och Gud - skapade rädisan till sin avbild.

Och upp ur jorden slets den
i sitt gröna hår med ilsket

rödblossande ansikte,
beredd att sprida
sin bittra smak.

Redan från början var den en protest
mot sin egen existens.

Stefan Demert

AVBROTT I ÄVENTYRET

Snön ligger decimeterdjup.

Ute på fältet samlas kråkorna i grå kappor och svarta schalar.

Räknar igenom flocken och lägger upp taktiken inför vintern.

Småbjörkarna spretar, och molnen kryper på knä över landskapet;
det är knappt de orkar ta sig över gärsgården som löper
som en i dunklet påbörjad och i vitdiset oavslutad mening.

Sen november.

Klockan är tre på eftermiddagen och allt är lugnt i landet.

Knivarna ligger ordnade i knivlådorna.

Liv och död möts i svängdörrarna och hälsar igenkännande.

Kråkorna har bestämt sig
för att flytta till förorterna under den kallaste tiden.

Beslutet var enhälligt. De lyfter utan ett ord.

Platsen de lämnat är beströdd

av sakta borttöande tecken, oläsliga kråkfötter.
En vingpenna står nedstucken i snön.

Ur dimman

sänker sig passagerarplanet med alla ljus påslagna;
landningsbanan har gömt sig i skogen,
har hängt sina blålila ljus i asparna.

Kråkorna landar

på parkeringsautomater och lyktstolpar;
svarta ögon mönstrar gräsmattorna nedanför balkongerna.

På andra sidan fälten
försöker planet ta sig in i skogen.

Granarna drar sina grenar längs dess sidor.

I knivlådorna rör sig knivarna oroligt.

Det är sen november.

Fönstren behöver tätas
och vindens ande blidkas.

Över våra huvuden, under våra fötter,

växer en landningsbana
med blåljus blinkande.

Planet söker i skogen, och bortom den river ett arbetslag
upp den räls som skulle fört tågen vidare.

I universum flätas dimensionerna i varandra.
Bildar en korg. Facklor belyser den.

I den ligger ingenting - som ett äpple.

Uppätet eller ännu inte ditlagt.

En skata flaxar förbi med en silversked i munnen,
och lärdomsböckerna i ryggväskorna
knuffar brutalt barnen hemåt hopkurade i råluften.

Knivarna tar sig upp över kanten och ut i rummet -

– då slocknar mörkret:

lampan tänds burdust, och maskinisten ler generat
och förklarar att filmen gick av.

Vi ser på varandra och ler: Ja se tekniken.

Utanför står vårkvällen ljum.

Stefan Demert

Avsked I

  

Spadtag

Alla dessa avsked: spadtag
som åter vänder upp allt det nedmyllade i skarpljuset.

I hjärtat slås minnet in som en spik.

Värker vid minsta rörelse.

Men avskedets sveda sägs ge vika inför återseendets sötma.

Som om inget egentligen hänt.

Som om år av saknad,
eoner av åtskillnad endast vore fjun, blom och lätta löv.

i vår gemensamma hemliga trädgård.

Stefan Demert

Avsked II

Ur det sönderrivna

Ur smärtans klor och taggar,
ur de sönderrivna trasorna,

ur det isärtagna och splittrade,
måste insikt stiga.

Ur sorg och saknad,
ur det novembergrå ruinlandskapet,
ur de avlövade träden,

måste fågeln lyfta
med guldglimt på vingen.

I avskedets mörka mylla
är redan återseendets frö planterat.

Och en gång stundar festen,
då alla förlorade

söner och döttrar
har hittat tillbaka hem.

Om den glädjen
kan ingen människa tala.

Stefan Demert

AVSKED OCH MÖTEN

Jag sa: Jag har svårast för avsked. Att betrakta.
Varsomhelst i livet. I en film, eller i en bok.
Eller på riktigt. Andras. Mina egna.

Han sa: Jag har svårast för möten. Efter lång åtskildhet.
De springer mot varandra på en äng, de söker varandra
på en perrong - efter alla dessa år… och där! Äntligen!
Är det verkligen du! De omfamnar varandra.

Vad har hänt sen avskedet? Är de samma människor?
Blir återföreningen en besvikelse, eller är det som om tid
inte existerat, att det är nu som det var då.

Ja, denna glädje vid återmötet, den är smärtsammast.
Vad sker nu…?

Avsked, sa jag.
Möten, sa han.

Men finns det egentligen någon skillnad mellan dessa?

I avskedet ligger mötet. I mötet finns avskedet.

Glädje och smärta är oskiljaktiga.

Som två knäppta händer,
där ingen av dem vill släppa den andra.

Och hörs inte i tystnaden som en bön
att denna närhet ska bestå.

Stefan Demert

BAKOM HIMLEN

Du står vid ett träd.

Bakom den knoppbärande grenen ser du himlen.

Bakom samma, efter en tid, lövklädda, grönskande gren
skymtar himlen.

Bakom den småningom våta, lövfällande grenen syns himlen.

Bakom samma nu frostpudrade och snötäckta gren - himlen.

Och bakom himlen,

på andra sidan trädet väntar du

på dig själv, på solkatten
som irrar på jorden.

Stefan Demert

BARA

 Med människan föddes lögnen.

Innan dess
var allting sant.

Lögnen har
tusen förklädnader.

Sanningen har
bara sitt ansikte.

Sitt bara ansikte.

Stefan Demert

BERÄTTA

  

Berätta för mig om jag lever.

Jag har större tilltro
till din uppfattning än min egen.

Du som ser mig varje dag: Lever jag?

Är jag en skugga?
Talar jag till dig

– tilltalar jag dig?

Vad tänker du när du ser mig
och hör min röst?

Är jag bortom räddning?

Berätta för mig om jag lever.

Jag vill så gärna tro det.

Stefan Demert