ABONNENT

Jag har Stjärn-TV.

Molnfria nätter får jag in himlavalvet.

Alldeles tyst är det.

Inte en debattpanel så långt örat når.

Inget lek- och nojsprogram.

Inga referat. Inga nyheter.

Alldeles tyst är det.

Bara gammalt mörker, och gamla stjärnor.

Men inga stjärnreportage.

Det är samma stjärnor Tycho Brahe såg

och Maria Stuart och Josef av Aramitea
och alla de namnlösa människoskarorna.

Men inte är väl himlavalvet

något för dagens konsumenter

och net-resenärer som kräver
bildväxling varje halvsekund.

Och lite kusligt är det

väl också - med himlavalvet.

Därför är det tryggare

att färdas in i det

man tror sig begripa
- än ut i det man aldrig kan fatta.

Stefan Demert

ALLT ANDAS ENSAMHET

Fjärilen på blomman sitter ensam.

Blomman vaggar ensam fjärilen.

Träden i skogen står ensamma.

Solen, solen är ensam.

Månen har ingen.

Klippan sticker ensam ut i vattnet.

Varje våg är övergiven.

Vem öppnar sitt fönster för den ensamma vinden,

att den inte längre ska behöva leta bland bergen,

i öknarna - på haven, där ensamma valar
går i djupen darrande av rädsla.

I Vintergatans snö syns inga spår.

Varför ropar ingen till någon?

Varför klyver ingen all denna ensamhet med ett skri?

Duvorna sitter stilla, inburrade i ensamhet.

Kön vid busshållplatsen har inget sällskap.

Lyktorna lyser var för sig, Inte tillsammans.

Varje ting har en corona av ensamhet omkring sig.

Till och med saxen på bordet består av
två ensamma knivar som arbetar sida vid sida.

Jag försöker ständigt vänja mig vid
den fruktansvärda tanken på att jag är odödlig,
men varje gång jag är nära,
faller som från en sovande, en bok ur handen.

I den finns beskrivningen av hur alpinisterna
hejdas av stormen fästade vid varandra
söker de lä på var sin klipphylla.
Endast rep förenar dem.

Deras enda gemenskap är klippans ensamma topp.

När jag ska förnya passet
hittar jag ingen bild av mig själv.
Alla jag sett igenom verkar föreställa någon annan.

Någon talade i hårda ordalag om för mig
vem jag är och vad jag står för,
men inte ens då kände jag igen mig.

Jag har nog gått för länge i samma kläder;
då blir man lätt igenkänd av dem
som tror sig känna igen.

Kavajfickorna är fulla av dammtussar.

Skosulorna är så nötta att jag har benpiporna
djupt nere i jorden.

Hjärtat har skrumpnat och glidit ner i tarmen
och är på väg ut.

I spegeln - den ensammaste av alla -
ser jag nu hela tiden nacken på någon
som avlägsnar sig.

Jag vet bara två saker.

Den ena är - innan jag kunde läsa visste jag allt.

Den andra är - att jorden är en änka.

Stefan Demert

ALLT KÖTT ÄR HÖ

Som julbocken i Gävle

går jag mitt öde till mötes

trots ringen av bevakare

trots brandmännen
trots all vaksamhet
kommer någon att smyga sig fram
och antända mig med sin fackla
mitt sken och mitt sönderfall blir stort

mina gnistor ska stiga upp mot natthimlen
som befriade eldflugor

allt kött är hö
allt liv är halm
våra själar vilar
på bäddar av strå

Stefan Demert

AMBITION

Träget

knegar jag mig fram
för att så småningom
armbåga till mig

en plats bland
dödsannonserna.

Stefan Demert

ANNAT ÄN GENOM MINA

Jag sa till mig själv:

Du har blivit så allvarlig.

Då log jag.

Kanske är det så att min humor
har börjat hitta hem
och att mitt allvar
har funnit sin vagga.

Vad är humorn annat än fjärilens dans,
solblänkets rörelse mot fonden av gran,
skridskoprinsessans piruett på isflaket?
Gränserna blir allt otydligare.

När Titanic nämns tänker vi bara på
att hon sjönk
men aldrig på att hon byggdes.

Att se på livet genom kärlekens ögon
är inte som att se på livet genom ögon.

Vems ögon

har Jorden att begråta sitt öde med
annat än genom mina.

Vilka andra röster än våra
kan varna och ropa att piruetten
närmar sig iskanten.

Det stämmer. Jag har blivit allvarligare.
Mörk som granen.
Men då ser ni ju fjärilen tydligare.

Detta tänker jag le åt.

Stefan Demert

ANSVARSFÖRDELNING

När jag öppnar förstudörren 

slinker Svarta katten ut
och den Strimmiga in.

Sotis och Månstråle växlar plats

som om de jobbar i skift
med att ha uppsikt
över gården.

Stefan Demert

APANS ÖGON 

Det var många små burar.
I var och en en apa,

När kameran närmade sig den ena buren
slog apan ner sina ögonlock,

vände ryggen till
och tryckte sig in i ett hörn.

Den tittade ibland skrämt över axeln.

Så djupt skämdes den för vad den utsattes för,

Så rädd var den. Så blygdes den

för att vi överhuvudtaget såg på den,

Apornas ögon, Experimentapornas, larens,
makakens, gorillans, orangutangens,

0rangutangen, ”skogsmänniskan" som den kallats.

Dessa öppna blyga ögon.

Som om de ber om ursäkt för att de ser på oss.
Att de ser på världen.

Som om de urskuldar sig i vårt ställe.
Som om de skäms - för att vi har förlorat
förmågan att göra det.

De dömer oss inte.

De ber om ursäkt för - inför himlen och inför träden -
att vi inte riktigt förstår.

De tillhör utdöende arter.

Vid många av våra framtida bokslut ska de inte räknas in.

Men genom seklen ska de se på oss med sina öppna blyga ögon.

Stefan Demert

ARBETARBIET

Det har sina

sex veckor på sig
att få ihop
en halv tesked honung.

Längre
håller inte vingarna.

De slits ut
och biet somnar in
bland skuggorna i gräset.

Vad åtskiljer då
mig och arbetarbiet?

Jag lämnar ingen
honung efter mig.

Och jag kan inte

– hur gärna jag än vill -
landa på en blomma.

Dessutom är jag slav
under uppfattningen
att tid har med
ändlighet att göra.

Kunde jag, bleve jag
ett arbetarbi
på nektaruppdrag
i sommarängen.

Stefan Demert

ARKET

Det vita arkets magi.

Det obesudlade.

Den vita vidden av möjligheter.

Så fort några ord fästs på ett papper
borde snön falla och erbjuda
skrivaren, människan, vandraren
en ny obegränsad möjlighet.

När vi föds hamnar vi
på redan fullklottrade ark
där det är nästan omöjligt
att finna en tom yta.

Endast några få gånger under våra liv

når vi fram till att känna
harmoni, frid, frihet, balans, ro.

Det är stunder utan ord

där vi står mitt i oss själva och bara är
utan att sträva efter att vara.

Då hänger den stora klockans pendel orörlig.

Det vita arket täcker hela Skapelsen.

Det är samtidigt fullbordan och löfte.

Och gränslöst liv.

Stefan Demert

ARTFRÅGA

På Jorden finns det
enkommafem miljoner arter.

Jag tillhör en av dessa
men vet ännu inte vilken.

Förmodligen är jag
någon sorts nattfly.

På dagarna sitter jag
stilla med hopvikta, vita vingar

i ett vitt hörn

Där ingen kan se mig.

På natten kan det vara jag
som skymtar mellan stjärnorna
eller dricker ur grobladet.

Stefan Demert

ARVET

När jag håller min son om axlarna
och känner hans späda kropp
önskar jag att jag kunde ge
honom ett framtidshopp.

Jag önskar att när han ser på mig
så vaknar hans mannamod
och att han går ut i tillvaron
tillförsiktsfull och god.

Att han inte ska fastna i snarorna
som ringlar sig runt hans liv,
utan ständigt skapar sig frihet
med det egna förnuftets kniv.

Att han aldrig slår följe med massorna
som styrs av sitt hämndbegär,

och ej går till doms med domarna,
utan flitigt med kniven skär.

Jag hoppas att han blir trofast
mot den dröm som han gör till sin

och att han inte ska upptäcka
hur ofta jag svikit min.

Stefan Demert

ATOMAVFALL

Människan har blivit en miniräknare.

Hon pysslar och pillar
med millimetrar och sekunder.

Tänker högst 20 år framåt.

Atomavfall i tunnor
kastas huller om buller

i väntan på att någon ska räkna ut

– med miniräknare -
hur de egentligen bör förvaras.
Himlen rodnar. Månen skäms.

Inne i miniräknaren bor en varelse
knappt större än ett åttondels dammkorn.

Alltid svettig i pannan;
åker skateboard eller rullskridskor
mellan montrarna med utdragslådor.

Man kan höra varelsen mumla hela tiden:

– det går åt helvete det här,
det går åt helvete det här…

… få se nu… var la jag det - ? - det går åt helv…

Vi bor på en knapp

på den stora Maxiräknaren.

På nollan.

Stefan Demert

ATT

 

Att backa baklänges
in i tystnaden.

Utan saknad.

Utan agg.

Att känna

hur stormen avtar,
hur vindarna
går till vila.

Att tömma hinken
med alla gamla bokstäver
och skölja ur den.

Att hänga upp känslornas
alla färggranna tygremsor
på strecket och låta dem
blekna i solen.

Att öppna buren

och släppa ut alla tankar

som tjattrat i munnen på varandra
och låta dem flyga åt var sitt håll.
Att betrakta världen, en sista gång

och vända ryggen till och gå,
friställd och pliktlös,

mot en ny illusion
där man inte kan vara helt säker på

att man inte tar ett nytt uppdrag -

att Mission possible fortsätter.

Stefan Demert