SPLIT VISION

SPLIT VISION

Jag vet en som tröttnade på spelet
och spikade fast pucken i sargen.

Inte ens alla kungens vaktmästare
kunde dra loss den.

Jag vet en annan som gjorde ett hål i isen
så hela arenan vattenfylldes.

Det gäller att inte bli påslagen, blåslagen, inslagen, nedslagen, utslagen.

Det gäller att inte bli utvisslad, utvisad, utburen, utesluten.

Det gäller att undvika

att få slag på skridskon, tacklas mot sargen, boardas mot planket, fällas bakifrån,

bli knätacklad, ihopknycklad, spearad i magen och rappad på käften.

Det gäller att ha ögon över hela kroppen. Split vision.

Det gäller att få mycket istid. Att inte nöta filten.

Det gäller att utnyttja chanserna. Ta för sig i närkamperna.

Hugga, sparka, slå, böka, stånga. Det gäller ju framtiden l

Split vision. Inga bakhåll. Inga framtjuvar. Inga lönnmördare. Inga lasergevär.

Ögon i nacken, i pannan, i ryggen.

Hypersplit vision.

Det gäller att inte bli såld till småklubbarna. Att behöva gå ut bakvägen.

Att behöva förklara för dem som undrar varför man försvann.

Varför man hamnade offside.

Varför man blev avblåst. Och utbytt. Och fick kontraktet rivet.

Det gäller att inte bli klubblös. Att hålla i klubban.

Att inte behöva
vingla hem genom skogen på rostiga skridskor.

Det gäller att kunna lägga dem på hyllan nyslipade.

Har man bara ögon över hela kroppen

– split vision -

kan man lämna rinken levande, klä av sig skydden
och få såren omskötta
av änglar.

Och få se sin tröja hissas mot taket i The Hall of Fame.

Och ha ett litet kapital för resten av resan.

Stefan Demert

SPÖKBÅTEN

SPÖKBÅTEN
(melodi "Henry Martin" från 1600-talet, trad) 

Hej hå, alla gastar, som finnes ombord, en spökbåt jag ägnar min låt!

Den seglar så djupt i det böljande hav att ej sol kommer åt.

Låtom oss skåla för sådan en båt!

Den visar sig aldrig men skådas ändå, den orsakar larm och panik.

Det ryktas om intrång och kränkning av gräns och ilandflutna lik.

Skål och gutår för var glittrande vik!

Vad var det där borta som sågs och försvann? Var det den eller tärnan som dök?

Vad var det som flög över martallens skreva i soldis och rök?

En duva måhända - eller en hök?

Spökbåten lutar i vass och i säv, dess offer har inte en chans.

Det var nån som såg periskopet bland vågornas blågråa glans.

Men det var borta långt innan det fanns.

Vad gömmas i mörkret, vem vet vad som döljs av dyningen in emot strand?

Är det djävulen själv som bespanar vår kust och med kloförsedd hand
inväntar timmen att greppa vårt land?

Vad händer där ute, vad är det som sker - när natten är svart som en säck?

Är det vapen som rasslar och främmande ord och soldater på däck?

Skål, allihop, för vår fruktsamma skräck!

Håll sjunkbomber klara; var noga på vakt.

Var redo att offra ert blod.

Det finns nåt därnere, det har registrerats av radar och lod.

Skål och gutår för vårt manliga mod.

Hej hå, alla gastar, ni kan koppla av; för oro det gives ej skäl:

Det var inga u-båtar - det var blott sillstim och minkar och säl...

Så var det med det - och det var väl för väl, 
ja, det var väl för väl,
det var väl för väl.

Stefan Demert

STEN OCH MÅS

STEN OCH MÅS

 

Gravstenarna sträcker sig upp ur mullen,
slickande i sig livet på den ljusa ytan,

– som grå tungor,
mumlande sina namn och årtal.
Öden nuddar varandra.

Namnen nöts omärkligt ner av vindar och glömska.
Livets ängel krattar gångarna,

vattnar, och kastar vasernas vissna blom.

Bofinkar bygger i lindarnas lövverk.

Över en nybegravd har några dragit ett blomstertäcke.
Lågmälda släktingar slamrar lågmält med finporslinet
och vrider halsar intvingade i vita kragar och svarta halslinningar.

Florsocker på bordet

och Dödens bageri har levererat kakor med chokladkors på.
Prästen knaprar fint och deltar tillmötesgående.

Förbi kyrkogården dånar långtradarna

med last av fällda skogar och fruset kött;
och den ihjälslagna huggormen,

som barnen kastat på myrstacken,

förlorar sin skepnad, övergår sakta till myror
och försvinner sönderdelad i gångar och tunnlar.

Hon som i tjugo år, minst en gång i veckan,
gick till graven vid björken
vilar osörjd - men gråt inte över henne: Någonstans
går en man med en klingande klocka i handen

och ropar: God morgon och god afton,
alla vackra varelser och väsen. 

Med mörkret - sedda endast av dolda ugglor -
kommer gravskändarna,

välter stenar och rycker upp kors,
omedvetna om att ingenting finns att skända.
En sten faller med ansiktet nedåt,

en människas egennamn dras i smutsen,
men hennes ego känns inte vid något namn,
det vilar på vinden

som måsen över havet

– överblickande.

Stefan Demert

STRIP TEASE

STRIP TEASE

 

7:e distriktet. Rapport nr 1, julafton 24/12 - 81:

"Den nakne" greps på restaurang "Duvan"
sedan anmälan gjorts om störande av ordningen.

Han hade åsetts avtagande sig den obligatoriska rustningen.

I arrestlokalen vägrade ”den nakne", trots såväl hot som löften,
att ta på sig rustningen.

Han sa att han klarade sig utan. Vi förklarade att han var sårbar.

Han sa att han inte längre kunde såras. Att han inget fruktade.

Vi sa att det var lika med döden att i vårt samhälle i denna tid
ge sig ut utan rustning.

Ingen vettig människa underlåter att skydda sig mot omvärlden.

Upplyste vi honom om.

Vi måste betrakta" den nakne" som livsfarlig för hela samhällskroppen,
en ekonomisk fara, ett hot mot utvecklingen.

Det värsta är att det sprider sig; våra fängelser kommer att fyllas
av dessa försvarslösa.

"Den nakne" gick bort till ena väggen och skrapade bort lite puts med nageln;

”Vad finns det under?" sa han, och: "Är detta byggnadsverk verkligen värt
att bevara och försvara?"

Jag frågade om han inte i solidaritetens och medmänsklighetens namn
kunde tänka sig att ta på sig rustningen.

Han sade att han just i dessas namn tagit av den.

"För anständighetens och dina barns skull då." föreslog jag.

Då svarade han: "Mina barn är inte mina." samt "Anständighet är en inre egenskap."

Hur komma till tals med en sådan.

Innan han fördes ner i cellen igen vände han sig om och sa:

"Med den avlagda rustningens tyngd ökar vandringens lätthet."

Stefan Demert

SVEK

SVEK

Politikerna och partiideologerna sviker oss.

Alla övertrumfar varandra i löften om standardstegring och tillväxt.
Välfärden ska ökas. Ingen säger: "Nog. Nu är det nog.

Här måste vi göra halt och påbörja ett återtåg.

Vi måste finna oss själva

i den hög av bråte som vuxit kring oss!"

Sanningens vitögon stirrar på oss ur skogar,
raviner och ängsgräs.

Snart ser du inte din spegelbild i sjön.
Då är du på väg att utplånas.

Molnen drar som kätting över landen
bärande sin gränslösa giftgröna ärg,
och i de överfulla städerna växer cancern
närd av plåtströmmen och de gråa regnen.
Det lyser rött vid alla övergångsställen. Inte av vallmo.

I barnvagnen vibrerar det sovande barnets
näsborrar, belysta av neonljuset.

God natt, dyra prins!

Valaffischerna flagnar och rivs av blåsten.
Löften lossnar och virvlar bort i höstkvällen.

Välfärden bygger på felvärden.

Stefan Demert

SVINAHERDEN

SVINAHERDEN

Jag är en svinaherde, jag vallar mina svin,
fem svin igenom världen vallar jag.

Och det är ömsom galla och det är ömsom vin:
och det är ömsom natt och ömsom dag.

                   

Jag lämnades på trappen, jag är ett hittebarn,
en bortbyting av ädelt kungablod.

Sen dess har jag slitit vid hjul, galär och kvarn
och dragit båtar uppför tidens flod.

Sen dess så har jag vandrat inunder mörka träd

- där stigen sällan flödade av ljus -

och sått på hälleberget och skördat bitter säd
och jagats bort från åkerjord och hus.

Sen dess så har jag färdats i öken och på älv
och ropat ut min glädje och min sorg;

och varit den som pryglade - och blivit pryglad själv,
och levt i fattigtorp och kungaborg.

Mitt öde var att vandra bland lejon och bland lamm,
att alltid känna stigen under skon,

att lämna bakom liv på liv längs vägen jag drar fram

- som övergivna gryt och fågelbon.

0ch svinen som jag vaktar ser aldrig upp mot skyn;
de nosar, lyssnar, letar efter rov,

de slickar och de mumsar och de vältrar sig i dyn
och tillfredsställer sinnenas behov.

Och vintern övergår i vår, och sommaren blir höst;
det blåser gula löv kring rot och strå.

Jag har en kungakrona tatuerad på mitt bröst
som visar vilken riktning jag ska gå.

Allt under månens skära  och solens medaljong

Jag leder sakta mina svin till slakt;

och när jag blivit fri från dem då är jag fri från tvång
och kan bege mig av från denna trakt.

Igenom dimman skymtar en ensam höks kontur,
dess gälla höksång handlar om all tid,

om jägaren och offret som trängs i samma bur

– och sången fyller landskapet med frid.

Jag är en svinaherde, men av konungslig sort;
framför mig lufsar mina grisar fem.

Men fast jag ständigt vandrar på vägar som bär bort,
så är jag ändå alltid på väg hem.

Stefan Demert

SÅ BLEV ALLTING TILL

SÅ BLEV ALLTING TILL

Döden sprang på stybb av stål
i sko med slipad brodd.

Livet låg med öppet hål,
väntande på sådd.

Döden sprang med stora kliv

– stannade. Stod still.

Lade sig till ro med Liv.

Så blev allting till.

Stefan Demert

SÄLARNAS AFTON

SÄLARNAS AFTON

Tom ligger klippa och kobbe.

En trut flyger ensam förbi.

Och stilla och blankt ligger havet
när det sista av dagsljuset flyr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Det växer en tystnad bland skären.
Det stiger en tomhet mot skyn.

Vad är det som väntar oss alla
långt utanför märke och fyr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Jag kan höra hur människor talar

i städerna långt inåt land,
hur meningar växer som tuggor,
hur orddammpartiklarna yr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Stefan Demert

SÄSONGENS SISTA MATCH

SÄSONGENS SISTA MATCH

Gula lönnar runt grusplanen och frost i gräset bredvid.

Det var säsongens sista match
Det stod 0-0. Det var en minut kvar att spela.

Jag kom helt ensam mot motståndarnas målvakt.
"Ska jag lägga bollen till vänster eller till höger om honom"
tänkte jag en sekund - och sköt mitt på honom.

Mina lagkamrater tog sig för huvudet och jag hörde någon av dem skrika:

”Neeeeeeeeej!”    -   domaren blåste av matchen.

Hela dagen såg jag motståndarnas målvakt bli träffad av bollen.

En pseudohändelse i korporationsseriens lägsta division. Javisst.

Men just när bollen lämnade min fot var den universums medelpunkt,

och jag kan - när jag vill, tyvärr - se deras målvakt med bollen i nyporna
och häpenheten i hans ögon. Deras långa räkel till målvakt.

  Han står där och bevakar näthinnan.

  Stefan Demert

SÖKAREN OCH EXPERTEN

SÖKAREN OCH EXPERTEN

Om en sökare tänder ett ljus

är experten genast där och blåser ut det med en svart luftstråle

och vi får åter börja treva oss fram i husets alla rum, i halvdunklet,
bland rokoko-möbler och spinnrockar, kopparkärl och kaffebryggare,
badrumsvågar och vargskinnspälsar, IKEA-kataloger och videobandspelare,
ketchupflaskor och barbiedockor, kvällstidningar och gymnastikskor;
allt det kända och etablerade, det vi har associationsbanor till,
det vi kan härleda och avslöja, förklara - och därmed acceptera.

Om huset med de många tingen plötsligt fattade eld

och brann ner till grunden, hur skulle människan reagera?

Skulle hon sträva efter att bygga samma hus igen
och fylla det med samma innehåll?

Eller skulle hon förstå att orsaken till branden

var husets innehåll, och att hon mycket varsamt och insiktsfullt
måste fylla det igen med tankar och ting som är eldfasta.

Skulle hon förstå - att hon för egna syften
inte kan omskapa det skapade?

Experten leker med livets kedjor, med de många färggranna kulorna på,

staplar klossar i sin barnhage;

han diar kunskapen om tingens yttre natur,

och ur hans öron, näsa och mun
tränger hjärnan ut som en grå, pösande deg,

medan hans hjärta, långt där inne nånstans torkar och hårdnar
som ett litet nypon, obelyst och bortglömt.

Stefan Demert

TANKAR

Skuggor på en öde perrong.
Krymplingar i en väntsal
där svängdörrarna
aldrig får inta viloläge.
Snubblar ner mot tänderna.

Tillbaka. Ser genom främmande ögon.
Frågar. Svarar. Dissekerar varandra.
Kamouflerar.

Ut över heden, den millionmila.
Vindar som jagar sida vid sida.
Möts, korsar varandra.
Krossas och återuppstår.

Stiger jublande mot ett svidande ljus.
Sjunker kvidande i dovaste svart.

Människotankar i en grådaskig väntsal.
Utanför, ett landskap som håller andan.

I fjärran, ett avlägset dunkande
från nergrävda floder.

Bommarna fälls.

Gråtens klara klocka ringer över heden.

Hjärtat ligger, flämtande,
lyssnande mot rälsen.
Panik i väntsalen.

Hjärtat lyssnar.

Efteråt är väntsalen ekande tom
som om aldrig någon funnits där.
Tystnaden förseglar dörrarna
med tystnadens sigill,
och heden ligger
tystare än tyst.

Stefan Demert

TIGGARNA VID PORTEN

Man lurar aldrig tiggarna vid porten.

Ty de har lätt att skilja fattig ifrån rik,
om du är främling eller ifrån orten,
om det är äkta guldtråd i din mantelflik.

Man lurar aldrig tiggarna från trakten.

De skiljer äkta vara ifrån bjäfs och pynt.
Det är inte landets konung som har makten.
Nej, det är tiggarna som väger varje mynt.

Det avgörs om din vandring blir beskuren

av denna gamla domstol utav ben och skinn.
Du lurar aldrig tiggarna vid muren.

Det är de som avgör om du kommer in.

Du kommer aldrig nånsin förbi raden
av dessa tiggare som sitter där på vakt.

De avgör om du får gå in i staden
eller gå vidare till någon annan trakt.

Stefan Demert

TILL MINA RÅTTOR 

(I en dagstidning står det:
"Det går minst två råttor på varje stockholmare
- tänk: var och en i Stockholm "äger" två råttor!)

Här sitter jag, högt under taken, 

alltmedan solskenet lyser
och skriver ett brev till er båda.
Hur är det, är dagarna bråda?

Är natten så kall att ni fryser?

Hur har ni det där i kloaken?

Får jag kalla er Pelle och Vera,
så har jag två namn jag kan bruka
när jag utför den här korrespondansen.

Ni får inte bli kalla om svansen
och dra på er nå't så ni blir sjuka
där nere bland takdropp och lera.

Jag kan se hur i gångar och grottor
ni bor under välfärdsfasaden
bland samhällets avfall och rester.
 – Men nu hotar nånting era fester:
en ren krigsförklaring från staden!
Så, se upp, mina egna små råttor.

Man förstår inte råttornas värde.

I stället så åtstramas greppet
av rädsla för farsot och pester

bland Jordens högst uppsatta gäster.
Men om ni lämnar det sjunkande skeppet
är det verkligen fara å färde.

Jag stöder er, Vera och Pelle,
och tänker på er oavbrutet;
ni ingår i hela processen!

Fly undan för hatet och pressen

och lev med oss mänskor till slutet
på ert mörka och fuktiga ställe,

där ingen av oss skulle dväljas,
där alla av oss skulle kväljas
och gnälla om vi fick tillfälle.

Stå på er, Vera och Pelle!

Stefan Demert