SOM BÅTAR PÅ HAVET

SOM BÅTAR PÅ HAVET

Som båtar på havet med släckta lanternor

vi glider varandra förbi,
betraktade endast av avlägsna stjärnor
nånstans i en periferi.

Det ömma och ljusa, det veka och spröda
hörs viska försynt våra namn,

så att långt innan vi är förklarade döda

ska vi ana vår hemliga hamn.

Stefan Demert

SOM DET NU ÄR

SOM DET NU ÄR

Som det nu är

sår bonden i havet,
lägger fiskaren sitt nät i skogen.

Som det nu är
driver de snöblinda över vidderna
allt längre in i kölden.

Laxarna flyter utmattade
tillbaka ut i havet.

Ljusen i snölyktorna flämtar.

Som det nu är.

I det gamla Museet vid stranden
får guiderna allt svårare
att besvara frågorna.

Man hade trott att taket vilade

på den och den pelaren, men finner nu

att andra pelare och balkar
bär merparten av tyngden.

Tecknen längs gångarnas väggar
rör sig i nya mönster. Nya lampor
kastar ljus ur nya vinklar.

Och allra längst in
projiceras på murens insida
ett lysande rop utifrån.

När våra lampor träffar det ljuset
lossnar kedjorna från ögat.

Vi lämnar dammet åt sin uppgift
och river kartorna i bitar.

Som det då är.

Men som det nu är

lägger fiskaren sitt nät i skogen,
sår bonden i havet.

Stefan Demert

SOM RUTOR I EN FILM

SOM RUTOR I EN FILM

Träden flög
från kaja till kaja.

Hela Humlegården
var i uppror.

Och på biografen Park
kunde inte maskinisten
få stopp på filmen.
Den ena rullen avlöste den andra.

På duken möttes

Gabin och von Stroheim,
fransk och tysk

och bekräftade åter
nationalismens omöjlighet.

Tiden stod till knäna
i skyttegravarna.

Folk dog som leriga flugor.

Andra skrev brev: Liebe Schwester…

Mon Cheri…

"Den stora illusionen",

rann genom projektorn
letande efter sin svans.

Det stänkte lera från Verdun
på linsen.

Fram på morgonen,

då den sista bildrutan

bleknade bort i gryningsljuset,
red vi alla hem

på var sin
lövfällande lind.

Med uppretade kajor i hasorna.

På andra sidan Riddarfjärden
blänkte von Stroheims monokel till.

Gabin gick frysande,

med vapenrockens krage uppfälld,
mot hotellet i Gamla stan.

En bajonett satt instucken
till fästet i Floras kulle.

Stefan Demert

SOMMARFÅGEL

SOMMARFÅGEL

Nu lyfter från isen
en sommarfågel

Den nuddar vid våren
men landar först

i julis dignande lundar

Då är förlossningen över
Allting är avlat

och smärtan sen länge glömd

Stefan Demert

SOPTIPPEN

SOPTIPPEN

Dat var i en by där dom styrande sa:

"Visst trivs vi tillsammans Visst har vi det bra.

Men det kan bli bättre, ja, det kan bli bäst.

Vi måste få mera, vi måste få mest.

Det är bäst ett du sparar och köper och spar.

Du måste ha allt det som grannarna har!"

– och mänskorna lydde, och som konsekvens
så växte en soptipp vid byns yttergräns.

Dom folkvalda styrde mot avgrundens rand.

Var gång det var val tog dom folket i hand,

dom dunka' det hjärtligt i ryggen och sa:
"Om du röstar på oss ska du få det så bra.

Vi skänker dig trygghet och lön för ditt slit
och prylar för din materiella aptit.

Snart är vi den största och vackraste byn!"

– men soptippen växte och växte mot skyn.

Det var i en by där dom styrande sa:

"Visst trivs vi tillsammans. Visst har vi det bra.
Men det kan bli bättre, ja, det kan bli bäst.

Vi måste få mera, vi måste få mest!"

– och standarden steg tills den nådde sin topp.

Då sprack alltihop, ja, där var det stopp.

Nu fanns ingen by, det enda man såg
det var en stor soptipp där byn en gång låg.

Stefan Demert

SORGEN

SORGEN

Sorgen. Den svarta.

Med alla sina prylar och pinaler.
Den dödes tillhörigheter:

Lyckliga lik som slipper tugga mer

med dom här gamla utslitna tänderna.
Eller se genom dom här repiga glasögonen.
Vad ett par skor kan se tomma ut.

Och gammelmansbyxor, men såna
lär ju vara moderna nu.

Vad gör vi med det här Och det här?

Släng skiten! - nej, förlåt,

så får man ju inte säga.
Lägg det här.

Arvtagarna. Slagsmåsarna.
Rotandet i en annans nära ting.

Lukterna. Minnen och en klump i halsen.

Kommer du ihåg när han kom hem med den här hatten.

Det var samma år som

Vi måste veta var vi står. Just nu. Och nu.

Vi måste placera allt i tiden annars vacklar vår tillvaro.
Alla beröringspunkter måste vara väl synliga.

Som blåbär på en tuva.

Hur gör vi med vigselringen? Inte vet jag.

Blås såpbubblor genom den.

Men den här tröjan kan vi väl slänga i alla fall. Och piporna.

Javisst, nu ska han ju själv stoppas

i dödens stora pipa, och rökas i botten.
Makabra tankar och praktiska göromål blandas.

Sorgen.
Tung som en ekkista eller tunn som ett flor.

Svart kostym. Vit skjorta - och vit slips
i bjärt kontrast mot skjortan!

Ursäkta, ska inte sorgen vara röd i år?
Eller lila med gröna prickar.

Vilken urna ska vi ta?

Tja, en smaksak, vilken ligger man bäst i?

Han skulle nog helst vilja ligga i en fågelholk i skogen,

Och så blommorna till buketten .

Död, tager du denne man att älska honom

i död och lust, tills livet skiljer er åt.
Var ska de närmast sörjande sitta?

Vilka psalmer ska vi ta? Gillade han orgel?
Ska vi bjuda på kaffe, eller rent av mat?

Om det ändå vore över.

Nu kommer dom? Beklagar beklagar.

Han var alltid så snäll.

I helvete han var.

Han var både elak och underbar.
Låt oss glädjas åt hans resa.

Det är hälsosamt att byta miljö och få nya vyer.
Särskilt vid sidan av allfarvägen.

Stefan Demert

SOV SOV, NATTEN ÄR LÅNG

SOV SOV, NATTEN ÄR LÅNG

Granarna nynnar en vaggvisesång.

Asparna ryser därute.

Häggen, som lutar

sitt huvud mot huset,
faller i gruset
doftande snö.

Sov, sov, natten är lång.
Sorgmanteln sover i spunnen kokong.

Spindlarna spelar på harpor.

Byrackan låter
ett varnande skall.

Men tungt ljuder malmen:

Natten är lång.

Sov, sov, natten ar lång,

Smyger i sammet en vit medaljong,
månen så ensam och frusen.

Natten därute

vill in för att stanna
under din panna,
släcka ditt ljus.

Sov, sov, natten är lång.

Kvarglömda fiskar på sommarens spång,
måsarna slåss om de blinda.

Rinner i skugga

av lind och ranunkel,
insvept i dunkel,
tystnadens flod.

Stefan Demert

SPLIT VISION

SPLIT VISION

Jag vet en som tröttnade på spelet
och spikade fast pucken i sargen.

Inte ens alla kungens vaktmästare
kunde dra loss den.

Jag vet en annan som gjorde ett hål i isen
så hela arenan vattenfylldes.

Det gäller att inte bli påslagen, blåslagen, inslagen, nedslagen, utslagen.

Det gäller att inte bli utvisslad, utvisad, utburen, utesluten.

Det gäller att undvika

att få slag på skridskon, tacklas mot sargen, boardas mot planket, fällas bakifrån,

bli knätacklad, ihopknycklad, spearad i magen och rappad på käften.

Det gäller att ha ögon över hela kroppen. Split vision.

Det gäller att få mycket istid. Att inte nöta filten.

Det gäller att utnyttja chanserna. Ta för sig i närkamperna.

Hugga, sparka, slå, böka, stånga. Det gäller ju framtiden l

Split vision. Inga bakhåll. Inga framtjuvar. Inga lönnmördare. Inga lasergevär.

Ögon i nacken, i pannan, i ryggen.

Hypersplit vision.

Det gäller att inte bli såld till småklubbarna. Att behöva gå ut bakvägen.

Att behöva förklara för dem som undrar varför man försvann.

Varför man hamnade offside.

Varför man blev avblåst. Och utbytt. Och fick kontraktet rivet.

Det gäller att inte bli klubblös. Att hålla i klubban.

Att inte behöva
vingla hem genom skogen på rostiga skridskor.

Det gäller att kunna lägga dem på hyllan nyslipade.

Har man bara ögon över hela kroppen

– split vision -

kan man lämna rinken levande, klä av sig skydden
och få såren omskötta
av änglar.

Och få se sin tröja hissas mot taket i The Hall of Fame.

Och ha ett litet kapital för resten av resan.

Stefan Demert

SPÖKBÅTEN

SPÖKBÅTEN
(melodi "Henry Martin" från 1600-talet, trad) 

Hej hå, alla gastar, som finnes ombord, en spökbåt jag ägnar min låt!

Den seglar så djupt i det böljande hav att ej sol kommer åt.

Låtom oss skåla för sådan en båt!

Den visar sig aldrig men skådas ändå, den orsakar larm och panik.

Det ryktas om intrång och kränkning av gräns och ilandflutna lik.

Skål och gutår för var glittrande vik!

Vad var det där borta som sågs och försvann? Var det den eller tärnan som dök?

Vad var det som flög över martallens skreva i soldis och rök?

En duva måhända - eller en hök?

Spökbåten lutar i vass och i säv, dess offer har inte en chans.

Det var nån som såg periskopet bland vågornas blågråa glans.

Men det var borta långt innan det fanns.

Vad gömmas i mörkret, vem vet vad som döljs av dyningen in emot strand?

Är det djävulen själv som bespanar vår kust och med kloförsedd hand
inväntar timmen att greppa vårt land?

Vad händer där ute, vad är det som sker - när natten är svart som en säck?

Är det vapen som rasslar och främmande ord och soldater på däck?

Skål, allihop, för vår fruktsamma skräck!

Håll sjunkbomber klara; var noga på vakt.

Var redo att offra ert blod.

Det finns nåt därnere, det har registrerats av radar och lod.

Skål och gutår för vårt manliga mod.

Hej hå, alla gastar, ni kan koppla av; för oro det gives ej skäl:

Det var inga u-båtar - det var blott sillstim och minkar och säl...

Så var det med det - och det var väl för väl, 
ja, det var väl för väl,
det var väl för väl.

Stefan Demert

STEN OCH MÅS

STEN OCH MÅS

 

Gravstenarna sträcker sig upp ur mullen,
slickande i sig livet på den ljusa ytan,

– som grå tungor,
mumlande sina namn och årtal.
Öden nuddar varandra.

Namnen nöts omärkligt ner av vindar och glömska.
Livets ängel krattar gångarna,

vattnar, och kastar vasernas vissna blom.

Bofinkar bygger i lindarnas lövverk.

Över en nybegravd har några dragit ett blomstertäcke.
Lågmälda släktingar slamrar lågmält med finporslinet
och vrider halsar intvingade i vita kragar och svarta halslinningar.

Florsocker på bordet

och Dödens bageri har levererat kakor med chokladkors på.
Prästen knaprar fint och deltar tillmötesgående.

Förbi kyrkogården dånar långtradarna

med last av fällda skogar och fruset kött;
och den ihjälslagna huggormen,

som barnen kastat på myrstacken,

förlorar sin skepnad, övergår sakta till myror
och försvinner sönderdelad i gångar och tunnlar.

Hon som i tjugo år, minst en gång i veckan,
gick till graven vid björken
vilar osörjd - men gråt inte över henne: Någonstans
går en man med en klingande klocka i handen

och ropar: God morgon och god afton,
alla vackra varelser och väsen. 

Med mörkret - sedda endast av dolda ugglor -
kommer gravskändarna,

välter stenar och rycker upp kors,
omedvetna om att ingenting finns att skända.
En sten faller med ansiktet nedåt,

en människas egennamn dras i smutsen,
men hennes ego känns inte vid något namn,
det vilar på vinden

som måsen över havet

– överblickande.

Stefan Demert

STRIP TEASE

STRIP TEASE

 

7:e distriktet. Rapport nr 1, julafton 24/12 - 81:

"Den nakne" greps på restaurang "Duvan"
sedan anmälan gjorts om störande av ordningen.

Han hade åsetts avtagande sig den obligatoriska rustningen.

I arrestlokalen vägrade ”den nakne", trots såväl hot som löften,
att ta på sig rustningen.

Han sa att han klarade sig utan. Vi förklarade att han var sårbar.

Han sa att han inte längre kunde såras. Att han inget fruktade.

Vi sa att det var lika med döden att i vårt samhälle i denna tid
ge sig ut utan rustning.

Ingen vettig människa underlåter att skydda sig mot omvärlden.

Upplyste vi honom om.

Vi måste betrakta" den nakne" som livsfarlig för hela samhällskroppen,
en ekonomisk fara, ett hot mot utvecklingen.

Det värsta är att det sprider sig; våra fängelser kommer att fyllas
av dessa försvarslösa.

"Den nakne" gick bort till ena väggen och skrapade bort lite puts med nageln;

”Vad finns det under?" sa han, och: "Är detta byggnadsverk verkligen värt
att bevara och försvara?"

Jag frågade om han inte i solidaritetens och medmänsklighetens namn
kunde tänka sig att ta på sig rustningen.

Han sade att han just i dessas namn tagit av den.

"För anständighetens och dina barns skull då." föreslog jag.

Då svarade han: "Mina barn är inte mina." samt "Anständighet är en inre egenskap."

Hur komma till tals med en sådan.

Innan han fördes ner i cellen igen vände han sig om och sa:

"Med den avlagda rustningens tyngd ökar vandringens lätthet."

Stefan Demert

SVEK

SVEK

Politikerna och partiideologerna sviker oss.

Alla övertrumfar varandra i löften om standardstegring och tillväxt.
Välfärden ska ökas. Ingen säger: "Nog. Nu är det nog.

Här måste vi göra halt och påbörja ett återtåg.

Vi måste finna oss själva

i den hög av bråte som vuxit kring oss!"

Sanningens vitögon stirrar på oss ur skogar,
raviner och ängsgräs.

Snart ser du inte din spegelbild i sjön.
Då är du på väg att utplånas.

Molnen drar som kätting över landen
bärande sin gränslösa giftgröna ärg,
och i de överfulla städerna växer cancern
närd av plåtströmmen och de gråa regnen.
Det lyser rött vid alla övergångsställen. Inte av vallmo.

I barnvagnen vibrerar det sovande barnets
näsborrar, belysta av neonljuset.

God natt, dyra prins!

Valaffischerna flagnar och rivs av blåsten.
Löften lossnar och virvlar bort i höstkvällen.

Välfärden bygger på felvärden.

Stefan Demert

SVINAHERDEN

SVINAHERDEN

Jag är en svinaherde, jag vallar mina svin,
fem svin igenom världen vallar jag.

Och det är ömsom galla och det är ömsom vin:
och det är ömsom natt och ömsom dag.

                   

Jag lämnades på trappen, jag är ett hittebarn,
en bortbyting av ädelt kungablod.

Sen dess har jag slitit vid hjul, galär och kvarn
och dragit båtar uppför tidens flod.

Sen dess så har jag vandrat inunder mörka träd

- där stigen sällan flödade av ljus -

och sått på hälleberget och skördat bitter säd
och jagats bort från åkerjord och hus.

Sen dess så har jag färdats i öken och på älv
och ropat ut min glädje och min sorg;

och varit den som pryglade - och blivit pryglad själv,
och levt i fattigtorp och kungaborg.

Mitt öde var att vandra bland lejon och bland lamm,
att alltid känna stigen under skon,

att lämna bakom liv på liv längs vägen jag drar fram

- som övergivna gryt och fågelbon.

0ch svinen som jag vaktar ser aldrig upp mot skyn;
de nosar, lyssnar, letar efter rov,

de slickar och de mumsar och de vältrar sig i dyn
och tillfredsställer sinnenas behov.

Och vintern övergår i vår, och sommaren blir höst;
det blåser gula löv kring rot och strå.

Jag har en kungakrona tatuerad på mitt bröst
som visar vilken riktning jag ska gå.

Allt under månens skära  och solens medaljong

Jag leder sakta mina svin till slakt;

och när jag blivit fri från dem då är jag fri från tvång
och kan bege mig av från denna trakt.

Igenom dimman skymtar en ensam höks kontur,
dess gälla höksång handlar om all tid,

om jägaren och offret som trängs i samma bur

– och sången fyller landskapet med frid.

Jag är en svinaherde, men av konungslig sort;
framför mig lufsar mina grisar fem.

Men fast jag ständigt vandrar på vägar som bär bort,
så är jag ändå alltid på väg hem.

Stefan Demert