KRÅKSÅNG

KRÅKSÅNG

  

Fågel I;

När jag flög ut en sväng idag så blev jag ganska låg.
Det första som jag spana in var ett besprutningståg.
Och efter det så blev jag knappast gladare i håg,
för vart jag såg så såg jag såg vid såg vid motorsåg.

Fågel Il:

När jag flög ut en sväng idag så mötte jag en örn.

Det var nå't konstigt med honom, han verka' fått en törn,
han kunde inte lyfta, nej, det stämde inte för'n,

han yra nå't om "kvicksilver" och somna' i ett hörn.

När jag flög ut idag så blev jag sugen på nå´t gott.
Jag hade tänkt en daggmask eller något annat smått.
Men uppå motorvägen var det dukat riktigt flott
- med pressad grävling, mosad räv och igelkottskompott.

Båda:
Du människa, vad hjälper det hur hårt du ligger i,
det fina i all kråksång verkar gå dig helt förbi.
Du gnetar och gnor och kajkar och ror nedför livets Vindelälv.
Snart är du ensam i din båt – och då får du kvittra själv.

Stefan Demert

KRÄMAREN

KRÄMAREN

Så länge han än hade krafter och kände sig nyter och kry

så gjorde han sylter och safter som gladde var gom i vår by.

Han hade receptet på sylten som fyllde med sötma var sked.

Men nu har han tagit ner skylten och blivit en jordgubbe med.

Men ingen må känna sig purken att krämare kommer och far.

Nu skruvar vi locket av burken och njuter den sylt som är kvar.

Stefan Demert

KUCKELIKU

KUCKELIKU

Jag har varit på resa i tid och i rum
på de allra mest märkliga ställen.

Och ändå så vaknar jag upp i den säng
där jag slöt mina ögon om kvällen.

"Ett logiskt och vardagligt, cykliskt förlopp"
säger en som kan allting förklara.

Jag säger: En gåta är gryningens ägg,
och att vara kan kläckas ur vara.

De flesta går tyngda av bördor omkring
och samlar fragment utav stunder.

Jag önskar de kunde bli vakna och se
att varje sekund är ett under.

Stefan Demert

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

Kung Nedrik han hade en väldig Kanon

var kula var stor som den största melon,

Var dag gav han order att femtio skott
med den skulle skjutas mot grannkungens slott.
Och stygge kung Nedrik han hoppa och sprang,
och tjöt av förtjusning var gång det sa pang

Kung Fredrik han satt på en fallfärdig tron
och led uti dånet av Nedriks kanon.

Han hade i vardera örat en propp
och var gång det small gjorde kronan ett hopp.

Det regnade skärvor vid varje krevad
och rappningen föll i hans mjölkchoklad.

Kung Nedrik han hade en humor som få,
var kula som gjordes, lät han rista på:

"Till Fredrik från Nedrik”. Hans skämtlynne var
precis lika svart som den kappa han bar.

Och leende gick han till sängs varje kväll

och drömde om morrondan´s smällkaramell.

Kung Fredrik han satt i sitt söndriga slott
och målade blommor i gult och i blått.

När tavlan var färdig, så skrev han därbak:
"Till Nedrik från Fredrik, här får du en sak
att hänga nånstans i de salar du har.

Du hör ju till dem som har väggarna kvar."

När Nedrik så småningom tavlan fick se,
så upphörde genast hans läppar att le.

Han kände sig hånad och avundsjuk.

Det han ej förmådde med pensel och duk,
det tog han igen med sin stora kanon:
Med ens gav han order om dubbel ranson!

Kung Fredrik han satt på en kullfallen vägg
och gnolade i sitt förkolnade skägg.
Han blandade färger uppå sin palett
och målade ännu en blomsterbukett.

Då började kulorna dråsa från skyn

och Fredrik blev blek som ett lakan i hyn.

Ack det som fanns kvar av kung Fredriks gemak, 

det störtade samman med dunder och brak.

Den milde kung Fredrik han upphov ett skri.

Och begravdes längst ner med palett och staffli.

Så går det för den som är mild till sitt sätt
och inte begagnar kanon och lavett.

Kung Fredrik låg död bland ruiner och skrot.
Han sörjdes av gräset som burit hans fot,
och himlen begrät hans bedrövliga skick,
och speglarna sörjde hans ljusblå blick.

Mest sörjde väl kanske kung Nedrik ändå:
Nu fanns ingen längre att skjuta uppå.

Stefan Demert

KVINNAN

KVINNAN

Kvinnans röst ropar ur brunnen.

Den stiger längs väggarnas sten upp mot ljuset.

Den hörs i skogen.

Omsorgens tid stundar. Dräpandets tid är döende.

Men först, i en sista våldsam kraftansträngning
ska svärden höjas och det Gamla ta upp jakten på det Nya.

Men även så ska ske, att det Gamla i blint raseri
ska låta svärdet gå utan urskiljning
och svårt sarga sig själv.

Det Nya saknar vapen. Dess vapen är flykten. Gömställena.

Upptäckt, uppbrott och flykt - men inte bort.
Nej, längre och längre in i landskapet.

En utmattningstaktik.

Tills draken sjunker ihop som ett rivet cirkustält.

Då kan de jagade komma ut ur skogarna.

Då stundar omsorgens tid.

Kvinnan tar ett steg fram ur skuggan
under trädet.

Stefan Demert

KÄRLEKEN

KÄRLEKEN

Kärleken är en riddare utan sköld.

Hans lans är ärligheten,
den tvingar alla till uppriktighet.

Huden är kärlekens enda rustning.

Hans häst heter Fram.

Den skyggar aldrig.

Beslutsamheten är hans vapendragare,
som alltid väljer rätt vapen,
avpassat efter uppdraget.

Sålunda bestyckad
går kärleken fram.

Den slåss inte mot väderkvarnar.

Kärleken kan aldrig falla för en förälskelse.
En flod har ingen längtan efter stillhet.

Ni som hör mig vet inte vad jag talar om.

Jag talar om kärleken.

Det blod som sipprar fram
där spikarna trängt in.

Stefan Demert

KÄTTARNA

KÄTTARNA

Kättarna brinner på bålet.

Hettan är välvilligt god.

Det statliga härdade stålet
är färgat av kufarnas blod.

Så pågår den ständiga slakten
av gycklare och pellejöns.

De häxor man fångat vid jakten
har upphängts likt halshuggna höns

Stefan Demert

KÖRKORTET

KÖRKORTET

Välmenande vänner vill att jag ska ta körkort.

De vet inte vad de talar om:

de anställda på Trafiksäkerhetsverket
skulle hoppa upp och ner
som stressade pingpongbollar när rapporterna
om min framfart började strömma in.

Jag flög ju vimanas på Atlantis tid
och är fullkomligt fartgalan.

Sätt en farkost i mina händer och jag försöker
spränga alla vallar på nolltid.

Jag rätar ut vägarna.

Jag knyter ihop tidens början med dess ände.

Nej jag har det bra med mina fötter, min cykel,

mina skridskor, mina fotbollsskor,
mina stillastående stolar och min sakta
som min tanke glidande kanot.

Stefan Demert (tog körkort 1984, 45 år)

LEKEN UNDER KLINGAN

LEKEN UNDER KLINGAN

Kolet tillhör planeten

Oljan tillhör planeten.

Uranet tillhör planeten.

Ingreppen tillhör inte planeten.

Vi frigör energier som kortsiktigt
är oss till gagn: vi får hjul att gå runt
utan att våra kroppar behöver ansträngas.
Detta benämns civilisation.

De frigjorda energierna utgör efter omvandling
till olika drivmedel en hälsorisk för planeten
och allt på dess yta.

Och detta är det största hjulet

vi lyckats få att gå runt: Ohälsans hjul,
ett Ohjul vars nav heter cancer

och på vilket varje eker utgör
en ny sjukdomstyp ett nytt virus.

Kolet, oljan, uranet tillhör planetens utvecklingscykel.

Vi har väckt det som skulle slumra.

Städerna växer som svulster.

Tiden är havande med ett missfoster,
en mutation ett åttabent mögel med kallbrand.

Mätningar har gjorts som bekräftar

att det förmodligen är så att ett vid giljotinering
avkapat huvud kan reflektera åtskilliga sekunder
kanske minuter efteråt.

Den flyktiga efterklokhet som finns i ett avkapat huvud

eftersträvas av ingen; ändå utgör den målet,
den naturliga slutpunkten på vår nuvarande väg.
Klingan betraktar vår nacke.

Stefan Demert

LENTO STACCATO för soltorkad lergök

LENTO STACCATO för soltorkad lergök

Sommardag. Skördförintande sol.
Hoprullade, märgtömda löv

i grenarnas grepp längtar regnet
och natten längtar sin egen skugga
Ängarna svider och skriker ljudlöst till
när någon vilsen vind stryker dem efter ryggen

Ett väder för ormar och fiskar
stenarna våndas, sprängfärdiga
redan för länge stekta

Flämtande skruvar, flaskor och stövlar
i handelsbodens smutskantade fönster
och innanför, dödsryckningar i flugpappret

Handelsmannens panna

de girigt pålagda siffrornas tempel
stöter ut floder av svett

Regnet forsar ur hårets gråa moln
Ögonbrynsskogarna orkar inte
ögonen fylls av brinnande vatten
Tafatta händer torkar och baddar
med en saltmättad näsduk

Ödelagda bygator ligger som slumrande ormar

ingen vågar trampa dem

Men ett barn kommer springande
och gatan svarar reptilsnabbt
med att bränna de nakna fötterna

Men barnet skrattar och trampar hårdare
ty det kan redan se sjön

Och alla de kloka som håller sig inne
följer hukat förvånade

bakom spetsar och pelargonier
trotsarens flykt på glöden

Den gula luften är getingstungen
Det våldtagna trädets rötter
söker febrilt efter vatten  
letar i mullen
raserar daggmaskens gångar
förtvinar i vanmakt

och nödropet fastnar i halsen

Eldvinden spelar på soltorkad lergök
Lento staccato

Döda fåglar faller frän döda grenar
men barnet som vågade trotsa
sjunker jublande stilla

och känner solen försvinna

Stefan Demert

LIBANONS CEDRAR

LIBANONS CEDRAR

När människan gudomen hedrar 

förvandlar hon sig till lakej.
Till tempel togs Libanons cedrar

– vart träd var ett tempel i sig.

Ur veden vi stiger som gnistor.
Vi virvlar och lyser en tid.

Träd susar i vaggor och kistor,
träd viskar i aska och frid.

Och stolta cypresser blev förda
att ingå i Salarnas hus.

Snart låg alla lundar förstörda
och dolda av öknarnas grus.

Och Salarna sover sen länge,
men groddar har växt sedan dess

och blivit till blomma och hänge
på ceder och ek och cypress.

Stefan Demert

LIKNANDE FOSSILA LÄMNINGAR

LIKNANDE FOSSILA LÄMNINGAR

Liknande fossila lämningar har i stenblock

avtryck av föremål

härrörande från tekniskt ytterst avancerade
instrument eller maskiner påträffats.

Vilket tyder på att civilisationer
liknande vår existerat tidigare på jorden,

Men att då - liksom nu -

människan missbrukat planeten
och hamnat i en situation utan återvändo.

Inget hjul är nytt under solens hjul,

Planeten har för sin överlevnad
tvingats bryta ner allt som utarmar den.

Själviska tankar och handlingar.

Katastrofer har kraftigt decimerat människosläktet

och tvingat det tillbaka i materiellt hänseende,

Landförskjutningar har inträffat. Kontinenter har sjunkit.

Folkspillror har överlevt.

Den medvetandeförändring som sker vid varje ny eras inträdande

har medfört att ett fåtal från den gamla eran överlevt endast en kort tid,

Det nyavlade tar över,

Kranier med en ögonhåla har hittats.

Men jättar och cykloper är myter.

För oss är allt som är avlägsnare än några tusen år myter.

Vi är själva på väg in i myternas värld,

Om vi kommer på tal i en framtid

bland de varelser som då bebor jorden,
skulle vi betraktas som lika mystiska och mytiska
som någonsin jättar eller spöken.

Och de enda tecknen på att vi existerat
kommer förmodligen att finnas i stenblock
liknande fossila lämningar.

Stefan Demert

LILLE BÖDELSMAN

LILLE BÖDELSMAN

Sov du lille bödelsman 

Slumra vid din klinga

Fast du gör så gott du kan
bifall får du inga

Endast gratifikation
- för ditt värv ihärdigt -
och en hygglig statspension
när du bödlat färdigt

Alla dyrkar din talang
Höger såsom vänster
Varje desperat falang
nyttjar dina tjänster

Makten kväver drägg och mobb
dömer en i sänder

Men när du gjort deras jobb

tvår de sina händer

De som samlar världens guld
ger dig slavkontraktet

Du har inte någon skuld
men du får föraktet

Gamla bödel, du som finns
vilande i alla:
när en gång du övervinns
slutar bilan falla

Sov du lille bödelsman

slumra vid din bila                     

Nog förtjänar du att man
unnar dig din vila

Medan månen lyser halv

krokig som en snabel
sover under himlavalv
Kain invid Abel

Stefan Demert