Stefan Demert - visor, dikter & betraktelser

torsdag 9 juli 2020

DE SLANTAR JAG ÄGER

De slantar jag äger gör mig ej rik, ej fattig
Jag äger ej jorden, ej himlen.
Ägs ej av jorden, av himlen.
Blott skiftningen äger mig
som jag äger skiftningen.
De slantar jag äger är skiftningens grunder.

Är mörkret, är ljuset.
Är solen som dansar runt hörnet
i handen, min slutna.
Är månen som speglas i ljuset
i handen, min öppna.

Så enkelt är det.
Enkelt, som när gryningens lykttändare
ger blommor och stenar ljus.
Som när skymningens vänliga gumma
vandrar i gräset och baddar den heta marken.

De slantar jag äger gör mig ej vis, blott frågvis.

Skrattet och gråten känner jag till.
Men leendet känner jag.

Stefan Demert

DEMASKERING

En maskerad. Där golv är golv, ett säkert
underlag för lystna fötters lek.

Där vägg är vägg och lampans plikt är ljus.
Där varje hand är gjord att gripa stunden.
Där det är lag, att bära mask.

Men plötsligt demaskering sker.
God afton, fula mask. Vad döljer ni?
En vägg är hav. Ett golv är luft.

Blinda famlar malarna i salen;

Vem har släckt vårt ljus! Jag är så ensam.

Vem kunde tro att vita ängeln där,
med vita liljor i sin famn,
var svart och fruktansvärd inunder?

Vem kunde tro, att skräcken fanns så nära glädjen?
God afton, sanna mask. Du är för obarmhärtig.

Jag älskar dig. Nu kan jag inte ljuga.

Se på grevinnan där, som nyss för hovet nigit.

Vem kunde tro, att hon, som utstuderat
med lornjetten svängde, och som villigt
lät sin stora barm, så vågat dekolleterad,
av salens alla män beundras,
var blott ett barn?

En liten flicka klädd i sjömansklänning
och höga kängor, knäppta upp till knät.

En liten flicka, gråtande på trädgårdsgången,
sökande sin gula boll.

Du är för obarmhärtig.

Att mannen där, som pratade så mycket,
och givmilt strödde dunkar i vår rygg,
egentligen var stum.

Att bygdens sköka var en vacker ängel.
Att han som konstruerade en bomb,

vars verkningar var oerhörda,
var barnsligt rädd för knallpulver.

Stefan Demert

DEN ENSAMMA BONDEN

Någonstans har jag en skörd att bärga,
innan detta liv är tömt på nektar,
innan jag kan stiga på den färja
som för mig vidare i illusionen;

då skiftar ljuset, då förändras tonen,
och nya dofter förs av nya fläktar.

Men fast jag vet att livet är ett flöde
där var och en tar hem den egna sådden,
att inget skapat undkommer sitt öde,

så är det ändå svårt att skiljas ifrån vänner

- när natten svalnar ner den sol som bränner,
och jorden omsluter den nya brådden.

Jag sjunger tröst för mig – och kanske andra:
vi ses igen, men inte som vi anat;

ty var och en har fått sin väg att vandra
dithän där allting man sig själv förlåter
och lägger av sitt dok - då ses vi åter
och får ta del av vad vi själva danat.

Då möts vi alla under jätteträdet.

Men innan dess har jag en skörd att bärga,
ett sista svärd att hamra ut på städet

– att brukas mot mig själv i slutduellen;

när den är över, och det släcks för kvällen:

– till rosten överlämnar jag min värja.

Stefan Demert

DEN ESOTERISKA VÄGEN

Den esoteriska vägen är svår att gå.

Den öppnar sig framför sökaren och säger:
Här har du mig, den väg du sökt.

Välj själv; du kan beträda mig eller vika av
i en annan riktning.
Väljer du en annan riktning,
kommer du senare att åter stöta på mig;
jag pockar på alla vandrares uppmärksamhet,
jag drar alla vandrare till mig. Förr eller senare.

Men när du väljer att beträda mig finns ingen återvändo;
du blir tvungen att offra det du ser och känner till
för att vinna kunskap om något varom du ingenting vet.
Det valet kan verka lätt; varför söka något diffust?

Men för sökaren uppstår en konflikt;
graden av insikt och viljan till vetskap om varat avgör valet.
Viljan till osjälviskhet likaså.

En dag står du vid skiljevägen.

Den du vistas på vill hålla dig kvar.

Den nya vägen leder in i dunklet.

Det är en ensam väg, som väntar
på en ensam vandrare.

Men den leder till gemenskap med allt skapat.

Sätt din fot på vägen.

Känn hur marken skälver under dig av längtan
att få bära dig en bit av sträckan.
Till nästa skiljeväg.

Stefan Demert

DEN LEVANDE MYTEN

Man talar om det sjunkna Atlantis.
En sagovärld i djupen. En myt.

Men tiden för Atlantidernas fall
var hård och verklig; det var
en eras sammanbrott, en omdaning.

Förr tände man varnande eldar
på klipporna längs kusten
när fienden nalkades sjövägen.

I dag avslöjar radarn fientligt flyg och flotta.

Men hur gör vi
när fienden nalkas inifrån.

Vi är plötsligt tillfångatagna
utan att vi kunde tolka radarns utslag
eller såg några eldar på bergen.

Rättegången lär bli en fars:
för några måste ju få skulden!

– och massan tvår som vanligt sina händer.
Domaren kommer insvepande i sin förrädarkappa
följd av bisittande nämndemannaförrädare.

Den förrädiska publiken snyter sig och hostar,
och sneglar och blänger när förrädarna förs in i salen.

Åklagarförrädaren och försvarsförrädaren
plockar med sina falska papper, och utanför
väntar förrädarvittnena på att få komma in
och svära falskt på Bibeln och ljuga salen full.

På domarbordet ligger lagboken.
Den väger sju tusen ton.
Varje sida är ett isflak.
Ute på klipporna
tas de otända eldarna
omhand av nattmörkret.

Atlantis höjer sig ur djupen
som en jättelik spegel.

Stefan Demert

onsdag 8 juli 2020

DEN LYCKLIGA ÅSNAN

Säg, var är början och var är slutet

på detta ömkliga äventyr?

Man traskar på lika oförtrutet
som var man offer för nån dressyr.
Det är som vore man styrd av tömmar
d år man gå r fram på sin åsnele d.

Den enda moroten är de drömmar
som man kan smycka sin vandring med.

Man går med skygglappar, man är selad,
man drar en vagn som man inte ser.

Det känns som vore man sönderdelad
och liksom åtskild från något mer.
Det är som själva den trånga synen
gör att man traskar i samma spår.
Man ser ej längre än ögonbrynen
och knappast fötterna där man går.

Det är som vore det nån längs leden
som går bredvid som en skugg-gestalt;
och man kan ana men inte se den

- om man ej mäktar att göra halt.

Men kan man stanna och vara stilla

och se sig runt på den plats man står,
så ska man se att allt var en villa
och att man gått i ett cirkelspår.

Då spricker seldon av gammalt läder
och alla skygglappar faller av.

Och vagnen blir blott en hög av bräder

– och därmed upplöses tvång och krav.
Allt det som kroknat och varit fruset
det rätas ut och det tinar opp.

Och skuggestalten var själva ljuset,
som nu tar boning uti ens kropp.

Och ingen morot och ingen piska
ska driva på en att ta poäng.

Ini sig själv hör man någon viska:
"Du är en åsna på livets äng!"

Och likt en drucken bland gräs man vacklar,
och bland bedövande blomsterdoft
tar man ett hopp över sina skacklar,
- en lycklig ande i lyckligt stoft.

Stefan Demert, Långfredagsnatt 1992

DEN MODERNA EREMITEN

Kryper bladlusen på dillen? Har den inte bättre vett?!

Lugna dig, slå inte till'en med ett tungt och läskigt spett.

Har du baggar fått i blasten, kryper flugorna på dig?

Jaga inte dem med kvasten, det finns antiinsektsspray.

Det finns medel ifrån USA redan provade i krig,
som den som hallon vill avlusa bör se till att skaffa sig.

Minsta kräk i kärr och syra hickar och går ned spagat
och blir mycket huvudyra utav dessa preparat.

Hörs från taket ner till grunden råttor knapra på ditt hus,

bör du genast på sekunden införskaffa Anti-mus.

Fågelmedlet Antiflax gör att din trädgård hålles fri

ifrån kråkors skrän-och kraxkör, finkars pip och måsars skri.

Vill du huset ditt tillbygge och få plats för slikt bestyr:
gör ditt eget kala hygge med napalm och hormoslyr.

Kommer grannarna för nära, vill de bjuda på kalas?

De ska aldrig mer besvära, om du sprutar senapsgas.

Offra gärna någon sedel, för det kan det vara värt;
låt ett väldigt moln av medel skydda allt som är dig kärt.

Spraya, spruta, kring din villa, dumpa skit i sjö och älv,

så att allt blir tyst och stilla, och du får va' för dig själv.

Stefan Demert

DEN MODERNA MÄNNISKANS EFTERMÄLE

Kärleken dör.

Omtanken dör.

Toleransen dör.

Leoparderna dör.

Valarna dör.

Skördarna dör.

Vattnet dör.

Luften dör.

Jorden dör.

Berget dör.

Skogen dör.

Örnarna dör.

Vilka ska nu speja, och

tyda landskapet åt oss?

”Fä dör, fränder dör;
ett vet jag som aldrig dör;
dom över död man.”

Stefan Demert

DEN MYSTISKA PORTFÖLJEN

Jag mötte en underlig man.

Han pekade på sin portfölj och sa;
Här i har jag en tidsinställd bomb.

Den har redan briserat, men tryckvågen
har ännu inte nått portföljens insida;
när så sker, när explosionen är ett faktum,
kommer landet att delas

i två läger: A och B.

A står för det etablerade

och B för det som ska etableras.

Förlåt, sa jag, vad innehåller bomben?

– Ingenting, sa han och log.

Ingenting.

Stefan Demert

DEN NEDSÖVDES SÅNG

Man talade till oss om välfärd, om standard och livskvalitet.
Vi frälstes av löften och termer och föll i vår aningslöshet.
Man visade oss på dom rika och viskade: Det kan bli du!

Vi svalde den maskdolda kroken, och just där, där sitter vi nu.

Där slingrar vi fram våra dagar, ty hullingen håller oss fast.
Vi dansar i änden på linan i böjliga bukter och kast.

Ty vi har ett avtal med staten att staten ska ge garanti
att trygghet och välgång och lycka ständigt och jämt står oss bi.

Jag vill se feta människor omkring mig,
som sover gott och inte smider ränker,

sa Julius Caesar enligt gamle Shakespeare,
och här och nu den raden återblänker.

Jag vill se feta människor omkring mig,
som sover gott och inte smider ränker,
som lever nöjda och som inte klagar,
som inte frågar och som sällan tänker.

Man säljer en lögn till oss alla, och vi håller lögnen vid liv.

Med skygglappar går vi och håller vår handelsbalans på en kniv.
Ty granarna gulnar vid vägen, och brunnarnas vatten är rött,
och blytunga moln över jorden förföljer allt levande kött.

Befolkningen sövs med materia, med bidrag och lönepåslag.

Av Folkhemmet blev en container - där sitter vi fast du och jag.
Vi drunknar i allt vi har skapat. Idéerna lyfte och for.

Och Jorden har skärsår och bölder efter folket som Jorden bebor.

Jag vill se feta människor omkring mig,
som sover gott och inte smider ränker,

sa Julius Caesar enligt gamle Shakespeare,
och här och nu den raden återblänker.

Men det bor en Brutus i oss allihopa,
som genomskådat kejsarens motiv,

som ser förödelsen i maktens fotspår
och ser respektlösheten inför liv

– och under manteln döljer han en kniv!

Stefan Demert

söndag 5 juli 2020

DEN SOM GER BLOMMORNA VATTEN

Den som ger blommorna vatten,
som någon glömt, obetänkt,
och smeker den okända katten

och plockar upp skräp från rabatten
som någon annan har slängt

som fjärran ifrån retoriken
och omvärldens buller och dån

går fram som en viskning bland skriken
och matar en andkull i viken

och talar med vattnet i ån

som hjälper den fallne på marken

– som inte höll räkning på glas,
som kramar ett träd hårt om barken
och talar med alla i parken,
oavsett ålder och ras

som inte kan se någon fara
och därför ej ens äger mod,
som slutat att samla och spara

glömt hur det är man ”ska vara”,

– den människan kallar jag god.

Stefan Demert

DEN STACKARS SJUKLINGEN

Det ligger en gubbe bland kuddar
i en säng som är mysig och mjuk.
Han har både strumpor och muddar
och mössa - och kallar sig sjuk.

Och fastän att vårsolen skiner
så ligger han där på sin rygg.

Han har tjugotre mediciner
som gör honom avspänd och trygg.

Tabletterna bubblar och fräser
i glaset på bordet intill.

Han löser sitt korsord och läser
och ligger där alldeles still.

Och säger man: "Här har du ostar
och druvor och kex och champang."

– så svarar han medan han hostar:
”I morrn ska jag ta lavemang."

Och vänner och mostrar och fastrar
ja, hela hans väldiga släkt,
de kommer med rosor och astrar
och påsar med chips och konfekt.

Ibland kommer också hans mamma
och frågar försynt hur han mår.
Då kraxar han alltid det samma:
”Jo tack, det knallar och går".

En dag ströddes salt i hans plåga;
en brylling från Österbybruk

han ställde en oförskämd fråga:
"Säg, är du egentligen sjuk?"

Då avbröts det sjukliga mönstret!

Den sjuke for upp med ett skrik
och slängde ut karln genom fönstret.
Han vårdas på samma klinik.

Men själv blev han utskriven genast,
(och det var hans bryllings förtjänst!)

Han var, när jag såg honom senast,
ett under av hälsa och spänst.

Stefan Demert

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG

Den stränge Herren var ej sträng. Hans lagar var ej hårda.
Jag var hans like, ej hans dräng – med samma arv att vårda.
Jag stöttes aldrig ur hans famn, och drevs i eldens lågor.
Vi ägde båda samma namn, och samma skörd av frågor.

Vi levde båda samma liv. Omöjliga att skilja.
I samma gryning sa vi: "Bliv". Och "Detta är min vilja".

Sen drev jag vill i mänskoland, bland tadel och bland tuktan,
där Herrens hand var domens hand och livet fyllt av fruktan.

Jag lärdes tala mänskotal och tänka mänskotankar.
Mitt liv var mörkt i mörka dal, av moln i mörka bankar.
Men en dag kom jag till ett hus, ett litet oansenligt,
och i dess fönster brann ett ljus, välkomnande och vänligt.

Och husets dörr var ställd på glänt. Jag läste och jag blängde:
På dörren stod mitt namn i pränt - då steg jag in och stängde.
Där inne satt en man det var, Herren Gud Allmakten.
En munter och en gladlynt karl, som vem som helst i trakten.

"Så bra att du kom hit just nu", sa han, "här har jag setat
och väntat på den dag då du, skall finna det du letat".
Sen satt vi där oändlig tid och språkade vid bordet
om allt som hänt i världen vid, sen kött blev till av Ordet.

Vi somnade på var sin stol i våra nötta kläder
och märkte ej att tuppen gol och spådde vackert väder.
Den stränge Herren var ej stor och vredgad i sitt sinne.
Han var en äldre vänlig bror, som fallit ur mitt minne.

Stefan Demert