08. BRUDMARSCH

 

BRUDMARSCH

Nu är midsommardagen här, alltmed den stora stund,
då lövsångaren liten hörs, i glänta och i lund.
Då juni står så fager brud, och varje natt förgår
liksom en aning och en doft, alltmedan ljus består.

    Nej, inget mörker råder nu, och ingen vintervind.
    Ty varm, välkomnande och vid, har sommarn ställt sin grind.
    Och solnedgången övergår, i morgonrodnad snart.
    Och nordens sommar famnar allt - och allt är underbart.

När allt nu är ett vattenspel, och löv och himlarand,
och lommen hörs i silvervik, så ger jag dig min hand.
Vårt bröllop står i sommarnatt, och stjärnan är vår präst,
och taltrasten han håller tal, på hjärtats junifest.

    Nu är midsommardagen här. Och vi har gjort vårt val.
    Och lövsångaren liten hörs, i skogens kyrkosal.
    Se nu står juni fager brud, och varje natt förgår
    liksom en aning och en doft, alltmedan ljus består.

Stefan Demert

 

 

09. HYRESGÄSTERNA

 

HYRESGÄSTERNA

 

Dagarnas vågor och nätternas skum.
Vindarna bläddra bland bladen.
Mänskorna lever i åtskilda rum
i den förkolnade staden.

Likväl så vandrar det - nu liksom förr -
änglar bland alla betryckta.
De knackar försiktigt på dörr efter dörr
och ber att få lämna en lykta.

Men inte ens änglar förmår ta sig in
där sjudubbla lås utestänger
och dobermann morrar ett tydligt försvinn!
Och ögat i titthålet blänger.

Likväl så går - som det alltid har gjort -
det änglar omkring ibland husen.
De bankar försiktigt på port efter port
och svänger dom brinnande ljusen.

Men människan släcker sitt lyse och ser
dit ner genom grå persienner.
Hon har vistats så länge i fruktans kvarter
att misstron och hon blivit vänner.

Hon söker - och vänder på sten efter sten -
en sanning bland falskhet och sägen
likväl så hänger - på närmaste gren -
den lykta hon tappat längs vägen.

Stefan Demert 

10. SÖTEBRÖDSDAGAR

 

SÖTEBRÖDSDAGAR

Sötebrödsdagar. lngen som klagar. Tillvaron går som på räls.
Far gör affärer. Syskonen leker. Mor köper nutriapäls.

Härliga tider. Ingen som lider. Världen är liten och trång.
Far gör affärer. Barnen studerar. Mor går på skönhetssalong.

Många bekanta. Mor börjar banta. Far håller formen med squash.
Ständiga fester. Utlandssemester. Aktier i säkra Bofors.

Kvalfria nätter. Inga tabletter. Far avancerar i kön.
Syskonen pluggar. Mor klipper rosor. Gräsmattan lyser så grön.

Svarta rubriker. Många som skriker. Härskare dödas av mobb.
Far gör upp budget. Mor säljer smycken. Barnen kan inte få jobb.

Svångremsåtstramning. Handlingsförlamning. Världen är plötsligt så stor.
Far säljer aktier. Syskonen super. Ångesten växer i mor

Vindarna vänder. Ismer och trender avlöser hastigt varann.
Masspermittering. Tvångspensionering. O huru allting försvann.

Vindarna blåser. Nya prognoser. Ge oss en hållfast idé !
Snart är vi gamla: Vad ska vi samla som har nån trygghet att ge ?!

Kärvare tider. Insikten svider. Ingen vet vad som har hänt.
Vända på slanten. Bort med guldkanten. Dagen är grå som cement.

Stjärnorna skiner på välfärdsruiner i hamstrarnas glädjekvarter.
Allt var en bubbla. Far börjar grubbla. Mor ligger vaken och ber. , .

...om :

Sötebrödsdagar då ingen mer klagar och tillvaron går som på räls
Då far gör affärer och syskonen leker och mor går i nutriapäls.

Stefan Demert

11. DAGGDROPPEN

 

DAGGDROPPEN

 

Gråt ej, lillasyster. Världen är en storm.
Genom alla tider söker den sin form;
det som så sig söker har en gömd vision,
sprungen ur en grynings allra första ton.

Gråt ej, lillasyster. Vinden ligger på.
På det stora fältet börjar lien gå.
Ax och agnar ryker. Skördeklockan slår.
Det som lagts i mull i mognad övergår.

Gråt ej, lillasyster. Världen är ett larm,
sen det första barnet sov på livets arm.
Under ögonlocken svävade en dröm,
ännu inte snärjd av tidens virvelström.

Innan lås och stängsel, skuld och törnetagg
blänkte ännu världen som en droppe dagg.
Gråt ej, lillasyster, du må vara glad
- daggen återvänder alltid till sitt blad.

Allting vänder åter varifrån det kom.
När en cirkel slutes, börjar cirkeln om.
Resan är oändlig. Larmet en chimär.
Du har alltid varit den du alltid är.

Stefan Demert

 

12. JORDGUBBSTÅRTAN

JORDGUBBSTÅRTAN                              

                             

Han trodde livet var en tårta. Han trodde allt var jordgubbsrött.
Det var hans egen ettårsdag och allting syntes sockersött.
Han var sin mammas lilla gubbe, han var sin faders stolta hopp;
och det fanns en stor förväntan inför sonens levnadslopp.

Han hade mössan full av längtan, men han hade glömt att skaffa skor,
och man måste kunna koden till den portgång där man bor.
Likväl så tog han sin examen, men fast han nu var stora karl´n
så gick han vilse i kvarteret som ett storögt litet barn.

När han var mitt i mänskomängden och kände skruvarna dras åt
kunde han sakna vattenpölen där han lekte med sin båt.
Han bet i många sura äpplen men ganska sällan i choklad,
och fick gråta innan kvällen om han varit alltför glad.

Han fick ett vapen utav staten och han blev uppställd i ett led.
Där fick han lära sig att dräpa för att bibehålla fred.
Det var med stigande förvåning som han tog del av allt omkring.
Han blev allt tystare med åren, och snart begrep han ingenting.

Han hade hört att livets mening var karriär och kapital.
Men när han skulle gå i båten så var spången alltför smal.
Han hade lärt att inte störa och vara artig i sitt sinn´
men han höll upp så många dörrar att han aldrig själv kom in.

Han trodde allting hölls på avstånd med såväl själv- som fjärrkontroll
Men han blev varse snart att livet trängde på från alla håll.
Han trodde kvinnan var en ängel. Han trodde kärleken var allt.
Men när det brann som bäst i spisen så var rummet ändå kallt.

När han som pojke låg i gräset och såg en himmel utan slut,
kunde han färdas med sin tanke utan gräns oändligt ut.
Då fanns förundran och förväntan, och framför låg ett äventyr.
Men det kom käppar in i hjulet och hans vagn gick över styr.

Han hade mössan full av längtan, men han hade glömt att köpa svärd.
Och man måste kunna koden in till människornas värld.
Han hade klöverblom i hjärtat. Kärleksfull var ögats glans.
Men det gick frost i jordgubbslandet, och glädjen frös ihjäl nånstans.

Det var en värld av dubbla budskap, av reprimander och beröm.
Fast hans föräldrar gick ur tiden var han låst av deras dröm.
Dom satte Luther på hans axlar, dom sådde Jante i hans själ.
Och efterhand blev han förvandlad till en rädd och kuvad träl.

Han kanske verkar rätt patetisk, och han kan tyckas rätt banal,
men han föds runt om i världen varje dag i tusental.
Ja, han kan verka rätt patetisk och han kan tyckas rätt banal,          
men han föds runt om i världen varje dag i tusental.

Stefan Demert

13. TILL NARRARNA

 

TILL NARRARNA

 

Narren håller spegeln framför ansiktet på kungen,
och kungen ser förskräckt hur blek och villrådig han är;
av tiden är han härjad och av ångest är han stungen
och giftet börjar sprida sig till ven och till artär.

Refräng:     Den stora skälvan föregås utav den lilla darren.
                    Det kommer liksom smygande att allting blivit fel -
                    Men kungen låter bödeln kapa huvudet av narren
                    och efterlyser gladare och bättre gyckelspel.

Så lurar han sig själv, och så lurar vi oss alla.
Vi ljuger så det osar och förnekar våra ljus.
Det är först när rummets väggar vacklar till och börjar falla
som vi märker att vi håller på att, mista vårat hus.

Refräng... 

Narren viskar sanningar i kungens ena öra.
Med misslynthet och häpnad tar han del av vad som sker.
Det är mycket han ska smälta utav allt som han får höra
- och för varje dag som går berättar narren bara mer. 

Refräng.. 

Hör narrarna som ropar att vi smiter ifrån fakta;
nog känner vi till narrarna och deras gamla skämt!
Och allt dom vräker ur sig är omöjligt att beakta.
Då fick man gå omkring med stora skälvan nästan jämt.

 Refräng... 

Låt narrarna och speglarna förpassas ner i säcken,
och låt oss konstatera blott, att det som sker det sker.
Vi sluter våra ögon så vi slipper skåda skräcken
som grinar oss i ansiktet och tecknar tummen ner. 

Refräng...  

Vi gjorde vad vi kunde, vad vi mäktat med och orkat.
Nu njuter vi av stunden och för glaset till vår mun.
Säg till när träden törstar och när ängarna har torkat,
och öknarna tar över - så ska vi borra brunn. 

Refräng...

Stefan Demert

14. SVEAVÄG BLUES

 

SVEAVÄG BLUES

 

Ekot av skotten förtonar alltmer.
Men än kan det hända att nån lägger ner
en mörkröd ros - Sveaväg blues.

Alla tog miste och alla gick bet.
Vad som har hänt är det ingen som vet.
Det bara tros - Sveaväg blues.

Vittringen upphörde. lngen vet hur.
Alla fick snuva; det droppade ur
spårhundens nos - Sveaväg blues.

Rätt in i väggen gick stadens polis.
Spåren är borta och alla bevis
dom flög sin kos - Sveaväg blues.

"Varför ska jag taga vara på den
som är min broder?" - tycks gälla igen.
It's win or loose - Sveaväg blues.

Sanningen undkom, trots tusen förhör,
och på trottoaren förblöder och dör
en mörkröd ros - Sveaväg blues.

Stefan Demert

15. SÄTTPOTÄTEN

 

SÄTTPOTÄTEN

 

En grönskande björk, ett torp och en sjö. En humla mot köksgardin.
En yxa som blivit gammal och slö, och vemod i järnkaminen.
Så kommer en dag - så går det en dag, och själv är man snart försvunnen.
Men ved har jag så det räcker ett tag, och vatten det finns i brunnen.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Ett rött litet torp, en sjö och en björk. En fjäril bland rosentaggar.
En glänta intill en granskog så mörk, som infångar vind och vaggar.
Och bort blåser både människor och blad, och bort blåser mången blomma,
att lysa i någon avlägsen stad när byarna lämnas tomma.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Och årstider kommer, årstider går. Aprilsolen blottar sanden.
Och sångsvanen kommer åter i vår, och ropar en tid vid stranden.
En glittrande sjö, en björk och ett torp. En regnby som ryser viken.
En ovädershimmel, svart som en korp, och hästhov i alla diken. 

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Dom redskap jag har är bruna av rost, och rosten tog mina vänner.
I brevlådan ligger numera post, från såna jag inte känner.
men ändå så kan jag känna mig rik, när älgen går över tunet
och kvällssolen spiller guld i min vik, och lyser på maskrosfjunet.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Stefan Demert

 

16. RYMDGRUS

 

RYMDGRUS

 

Du står här och skådar hur skymningen skimrar,

hur stjärnorna tindrar och flämtar och flimrar.

Nådda av ingen men sedda av alla.

Tro bara inte att någon ska falla. 

Gå inte på den där gamla chimären;

stjärnfall är rymdgrus som nått atmosfären

och lyser ett ögonblick mitt i all svärta.

Så glöm den där önskningen – dold i ditt hjärta.

 

För ingen ska uppfylla den, ingen ömmar

för dig och ditt liv. Dina barnsliga drömmar,

ditt hopp och din längtan om alitings förening

är bara som gruset du ser utan mening. 

Här i vårt land är vi krasst rationella.

Det finns ingen mystisk och kärleksfull källa

att vända sig till där allting uppenbaras

och där alla frågor du bär kan besvaras.

 

Här lodar vi djup och här mäter vi längder.

Här väger vi tankar. Här väger vi mängder.

Vi följer med strikthet dom lagar som råder

i stramt matematiska formler och koder.

Vi kartlägger människan långt in i cellen

och räknar med att vi får svar innan kvällen.

Och när hon är kartlagd från hjässan till hälen

- då tänker vi avliva myten om själen.

 

Och sedan ska ande och gud tas av daga.

Ja, varenda berättelse, myt eller saga

som påstår att människan är något mera

än slumpartat iiv som förvandlas till lera.

Stjärnorna flämtar och flimrar och tindrar.

Önska dig gärna nånting, om det lindrar.

Men håll bara klart att det stjärnfall du följer

är grusglimtar bara som ingenting döljer.

Stefan Demert

 

17. STJÄRNKLART

 

STJÄRNKLART                                                                                                                                               

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I halvmörkret plitar jag ner med min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

När jag tittar rakt ovanför ser jag en stjärna
som kanske ej ens existerar i natt.
Och hur jag än plågar och frågar min hjärna 
kan jag inte begripa ett skvatt.

Jag är dum som ett spån på en grön liten ärta,
i utkanten av en gigantisk galax.
Men vill man ha svar får man fråga sitt hjärta
- och då kan ett svar komma strax.

För då kan jag känna att stjärnan är nära, 
att stjärnan är ögat och ögat är ljus.
Ej olik min nagel är nymånens skära,   
och världsalltet ryms i mitt hus.

Här sitter jag nu en förklädd gammal ängel,
i paradislunden en nåderik stund.
Och stockrosen blommar igen på sin stängel;
dess doft drar förbi en sekund.

Det är fjärde augusti, och stjärnklar är natten; 
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,   
har himmelen funnit ett daggkåpevatten   
att spegla sin vidsträckthet i.

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I nattmörkret lägger jag undan min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

Det är natt i augusti, men jag sitter oppe;   
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,
har himmelen funnit en daggkåpedroppe 
att spegla sin vidsträckthet i.

Stefan Demert

18. NOVEMBER -87

 

NOVEMBER -87   (till Cornelis)  

                    

Två änglar står i porten.
Nej, inte vara rädd  –
Den ena heter Nisse.
Den andra heter Fred.

De ropar uppåt trappan:
Det är dags att ge sig av.
I natt ska Djurgårdsfärjan
besegla stjärnehav.

Novemberregnet ryker
mot torn och kopparplåt.
Tre änglar går i gränden
mot Karons vita båt.

Du nödgas inte grubbla
på rim till nästa vers,
för Nisse har stekt strömming
och Fred har några bärs.

Uppå det stora havet
där stjärnan lyser klar
där seglar det en visa,
en stolt och osänkbar.

Och bortom horisonten
bakom en tunn gardin
invid den röda rosen
där väntar Ann-Katrin.

Stefan Demert

19. NÄCKROSEN

 

NÄCKROSEN 

Fast roten är fästad i slam, och den har sin stängel i dy,
den sträcker mot ljuset sin stam, och blir lik en ängel i sky.

Låt humlorna mumla i lönn. Ta av dina utgångna skor.
Kliv i. Vi ska ro över sjön, till viken där näckrosen bor.

Låt kaparna kapa sin ved, och skapa en värld som föröds.
Kliv i, vi ska färdas i fred, till viken där näckrosen föds. 

Nog sitter du fast i ditt slam. Nog har du din stängel i dyn.
Men mestadels b!änker det fram, att du är en ängel i skyn.

Låt brytarna bryta itu, och traska i avfall och skal
Kliv i, vi är bjudna just nu, till näckrosens årliga bal.

Vi glider på speglar av ljus, och vaggar dit vågorna för.
Vi dansar i näckrosens hus, och lyser som näckrosen gör.

Nu lossnar din fastnade rot, och bottnarna släpper sitt tag.
Till vinge förvandlas din fot, och natten förvandlas till dag.

Vi glider på speglar av ljus, och vaggar dit vågorna för.
Vi dansar i näckrosens hus – och lyser som näckrosen gör.

Stefan Demert

20. ÄNGELBLUES

 

ÄNGELBLUES

          

Veckor av vånda och dagar av stress,
och ångestbemängda sekunder.
Det är bara en fråga om timmar tills dess,
man obevekligen går under.

Man ljuger och säger: "Jo tack, jag mår bra.
Det finns ingen orsak att klaga.
Allt flyter perfekt. Allting är som det ska." 
Fast helst vill man ta sig av daga.

Man står på perrongen och glor i betongen 
med risig och nedisad håg.
Så kommer ens skramlande tåg,
och det var när jag klev på som jag såg:

Att då satt hon där bara och log emot mig,
mitt i allt T-banevimmel,
en liten och lysande ettårig tjej
som just dalat ner från sin himmel.
Hon sökte min blick. Hennes leende fick
på min själ en förunderlig verkan.
Jag hörde en sång där jag höll i min stång: 
jag tror tammefan det var lärkan!

Det regnar och blåser och snöar och yr,
och jämt är det krig och elände.
Och samhället verkar ha gått över styr,
och världen tycks gå mot sin ände.

Och drivorna växer - det flnns ingen plog.
Och livsväven spricker i sömmen.
Man ljuger och säger: "AIlt ordnar sig nog." 
Fast helst vill man hoppa i Strömmen.

Man går där och vankar och bläddrar bland tankar
och mumlar om ruffel och båg.
Så kommer ens skramlande tåg.
Och det var när jag klev på som jag såg:

Då satt hon där bara och log emot mig,
mitt i allt T-banevimmel,
en liten och lysande ettårig tjej
som just dalat ner från sin himmel.
En vinkning hon gav, när jag väl skulle av
och släppte min stång och min krycka.
Puts väck var allt surt - och jag kände nå´t lurt: 
jag tror tammefan det var lycka!

Stefan Demert