RESA PÅ EN REFLEX

 RESA PÅ EN REFLEX                 

(sjön Mangen)

Bland molnen doppar jag min paddel 

och paddlar hemåt genom himlens hav.
Så har jag levt på denna vattenspegel
som både väg och ursprung återgav.

Med paddeln för jag vattnet bakåt;
när vatten skiljs från vatten förs min båt.
Då jag nått fram till skuggorna vid stranden
förenas vattnet som jag skilde åt.

Och ytan blänker som en silverplåt.

Stefan Demert

RESENÄREN

RESENÄREN

Människokroppen svalnar mot kvällen.
Och smalnar.

Kroppen förtunnas, blir nästan genomskinlig.

Ådernätet framträder, ögon söker sig in i sina hålor;
ben och hud möts:

Ett svindlande landskap, distinkt och diffust,
gör sig färdigt att återvända till sitt land.

Outgrundliga åtbörder möter betraktaren:
rörelserna blir lugnt obeslutsamma.

En hand höjs - synbarligen utan mening.

Halvuttalade ord, namn från länge sedan
viskas ut mot ingen.

Läppar rör sig tyst. Talar inåt.

Små vita huvuden seglar bort på vita kuddar.

Kroppar som dun

lossnar från varats vattenfågel
och reser bort på spegelytan
förda av den minsta vinden.

Medan resenären klipper silversträngen,

förbindelsen med kroppen,
och färdas

i motsatt riktning.

Stefan Demert

Resignerat SOS

 Resignerat SOS

Vem gråter så övergivet
när rosen lyser så röd
Vem misshandlar positivet
när korgen är tyngd av bröd

Det flyter en båt på haven
En båt som redan är läck
Den paddlas av vandrarstaven
och snurrar på samma fläck

Den vänder sin köl mot alltet
och fumlar med död och tro
Ögonen tåras av saltet

och staven förmår ej ro

Och staven mot skrovet gnider
och ljudet hörs vida kring
Ögonen spejande svider

och väntar på undsättning

Så haltar ett liv på vaden
Sekunder fogas till år

och vågorna vänder bladen

i boken där intet står

Men varför suga på sälta
når rosen lyser så röd

och inte behöver man svälta
när korgen är tyngd av bröd

Stefan Demert

REVANSCH

REVANSCH

 

Japanerna dricker vin
gjort på daggmask.

Men marken ruvar på hämnd.

Mullen väntar
på japanerna
De ska passeras, silas,
siktas och söndersugas.

Skål, säger maskarna
och sveper
en japan.

Stefan Demert

RYMDENS ERÖVRARE

 RYMDENS ERÖVRARE

Livlöst, säger rymdsonden,
efter att ha sett sig om en stund
på den nya planeten.

Livlöst, säger den
och analyserar gruset,
undersöker dammstoftet.

Ingenting

varken här eller där, säger den

och struttar vidare som en mekanisk tupp,

sprättande och knyckande,
blickande och pickande.

Så gal den ut i rymden:
Undersökningen avslutad!

Inget som kan liknas vid liv funnet!

– och fortsätter stapplingen
på nästa planet.

Digitalande för sig själv

och skärmarna på Jorden.

Medan stenarna
följer dess väg
genom smala
ögonspringor.

Stefan Demert

RÄVEN OCH HAREN

 RÄVEN OCH HAREN

Räven tigger om vatten.

Räven tigger vid harens dörr.
Han tyckes så annorlunda,

ja, mildare nu än förr.

Han sänder mot nattens måne
ett hjärtekrossande tjut.

Men haren hukar där inne
och vågar sig inte ut.

Snart veknar dock harens hjärta;
han fyller en vattenskål
och tittar med stora ögon
ut ur sitt boningshål.

Där sitter räven och flämtar

– tveksam är haren först,
sen kryper han ut med skålen,
och räven släcker sin törst.

Och ett tu tre sliter räven
harens huvud utav.

Ty sådana krafter fick han
av vattnet som haren gav.

Moralen ovanpå detta
måste bli besk och sträv:

en hare är alltid en hare,
en räv är alltid en räv.

Stefan Demert

RÖST UR KLIPPAN

RÖST UR KLIPPAN

Människa.

Hur ska du kunna förklara
det flyktiga, det ogripbara,
det  man knappt hinner uppleva,
det som på ett ögonblick manifesterar sig
genom att komma och försvinna

men som ändå lämnar intryck efter sig

som är så starka att allt gungar till,

och som gör att den som upplever
det ogripbaras närhet

aldrig mer blir vad han varit.

Hur ska du kunna förklara
styrkan hos det flyktiga.

Det vore som att försöka
fånga ord med händerna.

Men jag är pansaret och det ömtåligaste.
Det starkaste och det vekaste.

Stenen och dunet. Klippan och molnet.

Men molnet är lika fast som klippan,
och klippan är lika flyktig som molnet.
Det är bara tiden som spelar sitt spel. Er tid.

Det är bara ”det exakta" som leker sin lek,
det striktas, det indelades dans

framför era ögon.

När din hand multnar, multnar bara din hand.

När ditt hjärta försvinner

är det bara en muskel som upplöses,
men all smärta och glädje bär du vidare.

När din stämma sjunker in i tystnaden
fortsätter din röst att prisa

allt levandes lov.

Stefan Demert

SAMFÖRSTÅND

 SAMFÖRSTÅND

När jag möter din blick
mellan hundra andras
uppstår genom lokalen
en tunnel

där vårt lilla tåg
pendlar obehindrat
på en samförståndslinje.
Stefan Demert

SENSOMMARSYRSAN

SENSOMMARSYRSAN

Sensommarsyrsan sjunger.
Gräset är gult av ljud.
Solen augustisteker
sommarens julihud.                 

Nätterna börjar kallna.
Bortom septembers löv
ser jag oktobers rådjur
vandra med frostig klöv.

Papperslyktorna svänger.

Kräftorna dog i natt.

Kvarglömd på pappersduken
ligger en pappershatt.

Sensommarsyrsan sjunger,
svirrar i tusental.

Sommaren går - och lämnar
högar med röda skal.

Stefan Demert

SIDENSVANSARNA

  SIDENSVANSARNA

Rönnen födde röda frukter.
Vassen vissnade i sjön.

Överallt förmultningslukter.

Aning om den första snön.

Ingenstans var frid på Jorden.
Överallt: konflikt, attack.

Vid de grå förhandlingsborden
avtal efter avtal sprack.

Satelliterna kan se er!

Tryck er tätt mot närmsta vägg.

Ännu ofödda arméer
sover som i pansarägg.

Söderut drog fågelsträcken.
Tystnad över äng och gård.
Överallt förmultningstecken.
Förebud om köldrekord.

Ljuset drog sig in i skalet.
Ängeln skrämdes och försvann.
Marknaden och kapitalet
styrde allt som styras kan.

Skrammel utav svärd och lansar.
Avtal tecknade i lönn.

– Men en flock med sidensvansar
landade i gårdens rönn.

Trots att dagarna känns tunga,
trots all världens vank och brist:
Rönnbär, flockade i klunga,
lyser rött på varje kvist.

Framtid, i ett ägg av pansar,
du må sova där du är,

nu när trettio sidensvansar
äter utav rönnens bär.
Stefan Demert

SIG SJÄLV TILL LAST

SIG SJÄLV TILL LAST

Sig själv till last

är den som i grubbel går,
som gräver opp
och river i gamla sår.

Som stänger till och som kapslar in
sin fåglalåt och sitt barnasinn´
Kring hans ögon en sky av sot;
gräset vissnar där hans fot
sätter spår.

Sig själv till last

är den som i grubbel går,
som virvlar opp

allt damm som i mörka vrår

har lagt sig över förflutna dar;

han rotar fram och han spar och spar,

han spar och spar tills hans säck är full

– då bryts han av och går raskt omkull
och förgår.

Sig själv till lust

är den som i glädje går:

Han lyfter dagen
vadav den än består.

Hans magra täppa bär alltid blom.
Han gör en sång om sin ynkedom.

Han gläds åt vägen han traskar på;
han samlar stänk i det vintergrå
av vår.

Stefan Demert

SITTGÖK

  SITTGÖK

Det finns inget ljus där jag sitter, 

allena och surögd och bitter.

Det finns varken glans eller glitter.
Jag struntar i fåglarnas kvitter.

Jag struntar i folk och i kritter.
Det finns inte något som spritter.
Det finns inte något jag gitter.

Mitt liv är förvandlat till splitter.
Det finns inte plats för ett fnitter.
Min tanke är låst, inte vitter.

Det finns inget ljus där jag sitter,
allena och surögd och bitter.

Stefan Demert

SJÄLENS DUNKLA UBÅT

SJÄLENS DUNKLA UBÅT

 

När själens dunkla ubåt gjort sig loss från bottendyn
och gjort sig fri från lerorna och sanden,

då sveper den sitt öga längs med våg och vattenbryn
och förbereder anfallet mot stranden.

När själens dunkla ubåt inte längre ligger still
men rör sig framåt, kan den dyka upp där

man allra minst kan ana, för att skoningslöst slå till

– trots spaning från försvarets helikopter.

När själens dunkla ubåt sticker upp sitt periskop,
då drar en kuslig rysning genom vassen.

Då är det mycket nära till panik och mannadråp,
och gamla klor ses krypa fram ur tassen.

När själens dunkla ubåt dyker upp ur bottnens slam
kan nästan vadsomhelst förväntas hända.

Mot ytan drar den med sig gamla vålnader och skam
och rum där aldrig lamporna var tända.

När själens dunkla ubåt siktat in sig mot sitt mål,
då finns det skäl att ro mot närmsta brygga.

Ty det som synes helt kan nu förvandlas till ett hål
och ingenstans finns vikar som är trygga.

När själens dunkla ubåt bränner av en svart torped,
så be varenda bön du kan och blunda,

för antingen du överlever eller stryker med
blir allting hädanefter annorlunda.

När själens dunkla ubåt fått in fullträff med sitt skott,
försvinner den tillbaka ner i djupen.

Du vacklar, men kanhända är det något du förstått

av det som hänt - och då blir havet åter lugnt och blått,
och det har vuxit broar över stupen.

Stefan Demert